Hem / Kulturonsdag / ”Finns det några alkisar här?”

”Finns det några alkisar här?”

”Finns det några alkisar här?”

Neil Young har knappt börjat sin spelning i Hyde Park i London i kväll den 27 juni innan han stannar bandet, stannar oss, andas in, tittar ut över oss 45 000 som lyssnar, och frågar om det finns några alkisar här. Sedan andas han ut och alla andas ut. Han säger inget mer, utan får in en ny gitarr, skruvar upp och drar igång ”Words” från ”Harvest”-albumet som kom för 37 år sedan.

Och nu lyssnar åtminstone jag på ett nytt sätt:

”If I was a junkman selling you cars,
Washing your windows and shining your stars,
Thinking your mind was my own in a dream
What would you wonder and how would it seem?”

Men det blir allsång i stället för tankegång och de allra flesta sjunger bara med i refrängen:

”Singing words.

Words!”

Som om det bara är ord vi sjunger, som om det bara gäller att mima till något, som om det är teveprogrammet ”Allsång i Hyde Park” eller ”Neil i Hyde Park”. Som om Neil Young inte kommer att återvända till frågan för att vi sjunger så starkt och glatt.

Som om vi nu lär oss andas igen.

Som om som om som om.

Men nu kommer ”The needle and the damage done”, också den från ”Harvest”:

”I've seen the needle
and the damage done
A little part of it in everyone
But every junkie's
like a settin' sun.”

Det är kanske en av de starkaste sångerna som gjorts om narkomaner, och Neil Young har själv knarkat mer än de allra flesta.

För den som vill veta mer om det och hans leverne i övrigt finns en av de allra bästa musikbiografier som skrivits: ”Shakey” av Jimmy McDonough. Den är närgången, stenhård, avslöjande, visar hur Neil Young rest sig och gått när det blivit påfrestande, hur han svikit alla. Och längs vägen kommer Neil Youngs förklaringar och man hör hur han krumbuktar sig, det är det ena med det fjärde: ”Okej, att jag svek alla då och då och då, var kanske inte riktigt bra, men du vet, det berodde på det och det.” Man ser också den steniga stigen han vandrat, hans utfall och utspel och man hör röster från dem som haft med honom att göra.

Det är svettig läsning.

Jag står och tänker på den läsningen – men också på den Neil Young som har så stark integritet - när han i kväll drar sina 18 låtar och allt avslutas med ett enda extranummer. Det är nuförtiden alltid Beatleslåten ”A day in the life”.

Det är då Paul McCartney kommer upp på scenen och till ett makalöst jubel sjunger med:

”Woke up, fell out of bed,

Dragged a comb across my head

Found my way downstairs and drank a cup,

And looking up I noticed I was late.

Found my coat and grabbed my hat

Made the bus in seconds flat

Found my way upstairs and had a smoke,

and somebody spoke and I went into a dream.”

Den sången fick inte spelas på BBC för att den så tydligt anspelar på knark. Neil Young spelar den mjukt och fint i inledningen tills han ersätter Beatleslåtens stora symfoniorkester med en tjutande gitarr.

Och sedan är han borta, förutom då han och Paul McCartney återvänder en kort stund och spelar några mjuka, harmlösa toner på en xylofon.

Neil Young har varit ute med den här turnén i två år, och i kväll är det sista spelningen, ännu en av alla dessa dagar i livet. Häromveckan såg spellistan nästan likadan ut i Stockholm, precis som det i fjol lät ungefär likadant i Göteborg. Jag har inte sett en enda kritiker som ser det här antiknark- och antisup-temat hos dagens Neil Young, åtminstone har det inte skrivits om det. Det temat är kanske inte så lätt att skölja ner.

Men jag tror att det främst beror på att Neil Young döljer det med en riktig Greatest Hits-föreställning och liksom leende skakar hand med oss: De här låtarna känner ni väl igen? De här låtarna förlåter väl allt?

Ja, det är lätt att hålla med: låtarna han spelar nu står över allt han gjort på bra länge.

Hans senaste album som kom härommånaden, ”Fork in the road”, handlar om en god sak - att få bilar att köras mer miljövänligt – men är i övrigt ett skämt. Det låter som att han skrivit albumet när han suttit i bilen och väntat vid ett rödljus.

Det är kanske därför han nu äntligen fått ur sig 8-cd-boxen som kom nyss, ”Archives Vol. 1”. Den speglar hans karriär fram till och med 1972. Det är egentligen inte mycket nytt på dessa tio timmars arkivrotande, utan mest av allt ett vattenkammat urval. Det kantiga är i stora stycken borttaget. Nu läggs historien till rätta – och det av mannen som brukade ge skivbolagschefer gråa hår. Så här ska han minnas, som om han, som nu fyllt 63 och fått gråa hår, inte orkar längre. Nu är han den Neil Young som blivit den ”Old man” som kommer framemot slutet i Hyde Park:

”I’ve been first and last

Look at how the time goes past

But I’m all alone at last

Rolling home to you.”

För några år sedan såg jag en skarp intervju som gjordes av svensk teve: Neil Young satt med alla sina album i handen, sorterade dem i högar, sa att ”det där var bra, men det där var inget vidare, och det där undrade jag varför jag gjorde”. Det var en befriande ärlighet.

Nu är han i stället en man som går upp på scenen, vevar mer än någonsin tidigare med gitarren, men nöjer sig med att vara en skugga av sitt forna jag. Han som alltid tog ett steg och en ton till, tycker numera tydligen att det är helt okej att ge oss det mest lättsmälta efter att han tidigt ställt den där enda frågan om alkisarna.

Jag satt länge i hans knä och tyckte att han var en av de största. Och jag tycker fortfarande att det låter fantastiskt bra när han på scenen sjunger till exempel ”Down by the river”, för just då, då gör han något nytt med det gamla, blandar oslipade toner med fyrkantiga harmonier, och tar ut oss på djupt vatten.

Men när han precis före extranumret kör ”Rockin’ in the free world” är han så mån om att vi ska klappa med och att vi ska gilla honom, att han ställer sig längst fram och visar hur händerna ska sväva i luften, fram och tillbaka, orden var bara ord, fram och tillbaka, orden betydde egentligen ingenting, fram och tillbaka, det var bara allsång, det hela ska bara vara mjuka vågor. Alla händer ska vara öppna, allt ska vara i en takt vi känner igen. Det är då jag knyter mina händer. Och går och handlar en öl.

Stig Hansén

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

”Finns det några alkisar här?”