Jag har aldrig sett min yngsta dotter så glad som när vi häromåret åkte till Manchester.

Jag tänkte på storstadsområdet med grannstäderna Leeds och Liverpool och Sheffield och alla de tio miljoner arbetare som bor inom kanske tio mils radie, tänkte på den industriella revolutionen, tänkte på tygindustrin (jodå, Manchester kallas så efter det där bomullstyget).

Min dotter hade Morrissey i skallen och vi betade av hållplatserna: Där fotograferades det där berömda albumomslaget, där bodde han, där vid det där järnvägsspåret brukade han träffa sina vänner.

I kväll den 22 juni, när han spelar på Lisebergshallen i Göteborg, står hon längst fram. Och när han uppträder på onsdag den 24 juni på Hovet i Stockholm står hon längst fram.

Och som vanligt slänger han, vars fulla namn är Steven Patrick Morrissey, ut några av sina skjortor till publikhavet. Då står han en stund med naken överkropp, ser sig omkring, håller andan, drar in magen, frågar med blicken: Ser ni att vi är alla likadana utan kläder?

Hans ord har alltid varit lika med ensamhet i kollektivet, men också med arbete, med slit, om att finna sin plats i tillvaron, i en stad som Manchester. Och just den kombinationen – arbete och drömmar – har skapat sånger som vandrar på egna ben. Som när han sjunger: ”The devil will find work for idle hands to do, I stole and I lied, and why? Because you asked me to.” Man riktigt ser och hör att han tittar uppåt, mot himlen, men fötterna begravs allt mer: ”No more, no more apologies.”

Han kör i kväll inte så många sånger från sin glanstid med evigt stora Smiths, men han börjar med en av bandets succéer: ”This charming man”:

”I would go out tonight

But I haven’t got a stitch to wear

This man said ’it’s gruesome

That someone so handsome should care’.”

Men allra först i hans föreställning: ett brandlarm.

Och sedan kommer en bombmatta när han bankar allt sans och vett ur sina nyare sånger.

Men innan allt detta så spelar förbandet Doll & The Kicks en låt som dediceras till Morrissey. Sedan visas en film där man ser Morrissey med sin allra mest arroganta uppsyn, och efter det några kortfilmer från USA, Tyskland, Italien...

Och sedan är han alltså där, med sina fem kompmusiker. De är klädda i vita skjortor och svarta flugor, ser ut som om de är där för att servera Morrissey vad han vill ha. De är sanslöst skickliga och samspelta, men de har bara ett läge: fullt ös. Till och med när de har ståbas, dragspel och akustiska gitarrer så låter det öronbedövande.

Morrissey har gett ut nio soloalbum efter tiden i The Smiths. Tidigare i år släpptes ”Years of refusal”, och när den kom började jag höra att det jag tyckt allt mindre om hos honom hade förstärkts: kompet blir allt mer maskinellt, som om musikerna inte längre är intresserade av de sprickor som finns i Morrisseys röst, de sprickor som är där för att släppa in ljus.

Jag tror allvarligt talat inte att Morrissey – som alltid hyllar Oscar Wilde och James Dean – längre vet vad han håller på med. Grimas? Satir? Arrogans? Han står ofta långt fram, skakar hand med publiken, men låter också bandet bilda en ring kring sig. Han har kvar sin röst, men är inte så naken som han ger sken av. Inte ens när han sjunger att ”Shyness is nice, and shyness can stop you, from doing all the things in life you'd like to".

Det är därför han riktigt får ta sats när han ska markera:

• Om folk vill att vi ska göra dom lyckliga, så gör vi det inte!

Och det är därför som han flirtar med att sjunga superhitten ”Girlfriend in a coma” och ge oss ord om att vi kommer att sakna honom när han försvunnit och att ”Life is a pigsty”. För i nästa andetag ber han oss att vi ska hålla om honom och älska honom. Och han sjunger att visst är det så att ”ni undrat hur det gick för mig?”.

Och efter det sjunger han att ”det finns bara en här som är jag, och det är jag”. Och så några melodislingor om att ”jag har inte försvunnit, jag är där jag alltid har varit”.

Det är som om hela livet står stilla, eller rättare sagt att han står stilla medan vi rör oss. Han vet inte vad han gör eller vart han är på väg. Han är som filmerna han visar innan hans föreställning börjar: lite av det ena landet, mer av det andra landet, ett hånflin, en dans som inte leder någonstans, ett skämt som fastnar på duken. Och detta illustreras i sin tur av att han – den mest engelske av engelsmän - lämnade England, flyttade till den amerikanska soliga västkusten, och nu bor i Rom.

Och detta samtidigt som han allt mer uppträder där man inte väntar sig, som när han häromåret var med i Bingolotto.

Det är lite ledsamt, det är som en av hans många sånger om den lille pojken som inte vet vad trygghet är eller var den finns. Han har blivit sitt eget soundtrack och allt färre lyssnar på honom.

Och då ska man ändå minnas att ingen popartist - Dylan undantagen – har åberopats och citerats så ofta. Det har kommit böcker med titlar från hans sånger. Här hemma har Håkan Hellström och Magnus Carlson från Weeping Willows stulit kopiöst mycket från honom. Jag vet inte hur många författare och filmare som älskar Morrissey. (Läs gärna Fredrik Strages ”Fans” och se hur bland andra Peter Birro inte har ”några planer på att trappa ner sitt Morrissey-intresse”. Inte ens om det hindrar honom i kärlekslivet.)

Och alla dessa har fastnat för, och identifierat sig med, det utanförskap som Morrissey frossar i, men som nu låter mest som om han härmar sig själv.

Hans vidöppna texter, som man kan titta länge på och högläsa ur, ligger mycket nära det parodiska och uppblåsta. Men hans blick och hans ord har talat samma språk – så mycket värme i det övergivna! - att jag hittills har fått lust att omfamna honom.

Nu har han fyllt 50 och vi andra har som sagt kanske blivit mer vuxna än han. Han kan inte längre lära oss något, för orden som var vanliga men lät som om de sjöngs just till oss, låter numera bara ... vanliga, som om de ligger i koma.

Morrissey bara står där framme på scenen, lite mindre vig, lite mer yvig. Han sjunger sina stora ord, kramar om sig själv, piskar runt mikrofonsladden, tittar ut på publiken, men verkar inte bry sig, inte ens när han som enda extranummer sjunger den smått geniala och insiktsfulla ”The first of the gang to die”.

Det är stora gester och silkiga skjortor, det är inte Manchester längre.