… men jag måste berätta något annat först, så att du verkligen förstår det där med det franska. Jag som föddes 1959 – på den 1 maj av alla dagar! – kommer ihåg hur oroligt det var på grund av kriget när jag var liten. Vi tvingades lämna Hanoi, och åka till mammas släktingar som bodde mitt mellan Hanoi och Haiphong, på väg ut mot Tonkinbukten som blev så känd under det amerikanska kriget. Där bodde vi i en liten by, men i ett stort hus, ja, i ett tvåvåningshus med många rum. Och det huset hade ritats av franska arkitekter. Gula väggar. Gröna fönster. På andra våningen fanns ett trägolv med otroligt tjocka plankor, nästan som stockar. När jag gick på det var det som att gå på en skog, eller i en skog, och jag undrade hur skogar såg ut i Frankrike. Var skogar likadana i hela världen? För om de var det, varför var då fransmännen inte som vi, varför skulle de kriga här?
Så tänkte jag, att jag växte upp i ett hem som varit franskt, men nu blivit vietnamesiskt.
Det dröjde några år innan det blev så pass lugnt att vi kunde flytta tillbaka till Hanoi, men då snackade vi inte alls om det franska längre. Och jag tror, åtminstone kändes det så, att min mamma och pappa försökte att inte ens tänka på det.
På grund av min farbror.
För han, som var läkare, hade jobbat för fransmännen hela tiden, på franska sjukhus, trots att han varnades.
Och därför fick vi andra i släkten betala dyrt. Min mamma, min pappa. Mina tre bröder och mina två systrar.
För att min farbror aldrig övergav fransmännen.
Och just det skrevs in i våra akter.
Man får aldrig se vad det står om sig själv i akterna. Men det som står där, det lever sitt eget liv, sitt eviga liv, från skolan till arbetsplatserna, genom allt. Det följer en in i döden, förföljer en.
Förstår du? Det suddas inte ut.
Så jag trodde aldrig att jag skulle få börja på universitetet. Men det fick jag. Och jag kan inte beskriva hur glad min familj blev. Äntligen! Det var ju inte vi som gjort något fel, det var vår farbror! Och min farfar hade ju gjort rätt, så tidigt!
Jag vet fortfarande inte hur det gick till att jag fick börja på universitet.
Jag vet bara att vi aldrig pratade om det franska, att det liksom inte fanns. Däremot fanns det ibland på matbordet. För min pappa, som föddes 1929, växte upp med franska kolonialister omkring sig, och han lärde sig en del av dem när det gällde mat och konsten att tillaga mat. Ja, han tyckte om mat. Så ett starkt minne från min barndom är maten han lagade till oss, den som var fransk. Kanin, mmm! Han hällde i rödvin, han lät det koka länge, och det var något av ett slags andakt när vi åt det. Även om vi aldrig sa något om det franska.
Men det är länge sedan jag åt kanin. Och nuförtiden vet jag egentligen inte vad som är fransk mat, och vad som inte är det. Alla slags matkulturer blandas ju i och med att världen blandas.
Ja, tiden går ju och man måste vidare. Jag vet att alla inte tänker så. I dag (11 april) står det i tidningen att det nu ska firas att det är 55 år sedan vi äntligen, efter nio års motståndskamp, besegrade de franska kolonialisterna vid Dien Bien Phu. Det ligger i nordväst, nära Laos och Kina, det är verkligen inte så lätt att ta sig dit, men tydligen är många turister på väg dit, också många från Frankrike.
Hur många segrar och förluster kan man titta på, och från hur många håll samtidigt?
Sådant tänker jag på när jag läser om sådant här firande, och jag kan också grubbla på över hur många sätt man kan älska sitt land på.
Själv tänker jag på att jag försvann åt det ryska till, pluggade i Moskva, var där 1978–81, och att jag fick brev från min familj och mina vänner om att det ryska levde också i Hanoi. Ryssarna var ju på vår sida.
Jag lärde mig att prata perfekt ryska.
Men sedan kom jag hem igen till Hanoi; det var fortfarande mycket ryskt som gällde. Och jag kan säga tydligt och klart att jag läste de ryska klassikerna.
Men ännu mer läste jag de franska klassikerna och vet du varför?
Jo, för att de var bättre översatta än böcker från andra språk. Jag vet inte varför det var så … Jag läste Balzac, Flaubert (”Madame Bovary”!), Victor Hugo …
Jag har aldrig studerat franska, jag kan ingen franska alls. Och det finns inget franskt här där jag bor. Hanoi är uppbyggd i ringar, i cirklar, inifrån centrum och ut, det liknar radiovågor. Det här området som jag bor i heter Giangvo, och det ligger i tredje ringen. Om du tittar dig omkring nu så ser du inget franskt alls, allt är enkelt här, inte nere som i Gamla stan där den franska arkitekturen finns kvar, där det till och med finns gamla intellektuella som tycker om att prata franska. Nej, titta här som jag bor. Så bor de flesta här. Enkla hus, och vet du varför de är enkla? För det är hus som tillhandahålls av staten. Här jobbar vi som jobbar för och åt staten – det är därför vi har så låga löner – som lärare och på sjukhus och med att bygga vägar. Allt som tillverkas här i mina kvarter har med infrastruktur att göra. Och med hem. Möbler. Byggnadsmaterial.
Hit kommer inga turister.
Här är bara vi som växte upp med först det franska, och tro mig, mina föräldrar kunde berätta en del om japanerna också, om deras tid här 1944–45. Och sedan återvände de franska militärerna igen …
Och efter det amerikanska kriget var det ingen som lärde sig engelska. All engelskundervisning låg nere i mer än tio år efter freden 1975.
Själv började jag läsa engelska först 1992.
Och nu kan jag knappt någon ryska alls. Det är ett språk som är … nästan borta.
Det är heller inte många unga vietnameser som studerar franska, och de som gör det gör det bara för att de ska kunna jobba med franska turister. Men jag hörde så sent som i går att franska staten vill bygga något slags språkinstitut här, för att främja det franska språket.
Jag tror inte att det kommer att lyckas. Och när jag tänker på min dotter …
Min farbrors barn, som alla var i min ålder, fick aldrig börja på universitetet, de dömdes till att i hela livet ha de enklaste av jobb.
Jag har berättat det någon gång för min dotter, men jag tror inte att hon förstår, för henne var det självklart att hon skulle få komma in på universitetet. Hon är 25 och satsar bara på engelskan. Hon har pluggat ett år i Australien, och nu säger hon att hon känner sig hemlös och därför vill flytta till USA.
Och vet du vad som slog mig häromdagen? Jo, att de rika vietnameserna, de som bor nere i Gamla stan och vid Västra sjön, de som har allt och vill ha mer, de bygger sig nu nya, fina hus. Som är exakta kopior av de storslagna villor som fransmännen byggde sig här när de styrde vårt land.