”Jag kommer aldrig att lämna platsen jag växte upp på. Men ...”

Bruce Springsteen snackade för ett tag sedan om känslan han hade när gänget och han samlades inför helgen hemma i Freehold i New Jersey. Det var inte så långt till Asbury och stranden, dit kunde de ju alltid åka.

”Men hade man tillräckligt med bensin åkte man i stället till Atlantic City.”

Där fanns det riktigt roliga.

(Du kanske undrar hur han växte upp, om han till exempel har syskon? Jodå, och senare, när Bruce blivit vuxen på riktigt, så frågade han sin syster:

”Vad gör du när du vill ha roligt?”

”Jag har inte skoj.”

Bruce Springsteen sa att det värsta var att hon inte skämtade.)

Jag tänkte på det när jag strövade omkring i Asbury hösten 2007. Jag tog bilen dit från New York City. Det var många filbyten. Ibland döda vinklar. Gps:en upplyste tack och lov om att det var så och så många meter kvar innan det var dags att svänga. Och när det trots allt gick för fort kom lugnande ord om att svänga nästa gång.

Ja, allt skulle ordna sig.

Men det ordnar inte sig alltid när man är ute på vägarna, det är en av alla refränger i Springsteens bilsånger.

När jag närmade mig Asbury försökte jag sjunga för min son, han fyllde 22 år samma dag. Men natten före hade en 16-årig grabb misshandlats till döds i Stockholm. Vissa dagar är det svårare än andra att höra talas om sådant. Grabben hette Riccardo Campogiani. Det lät som att han skulle kunna vara från Asbury.

Jag stannade bilen med den tanken i skallen och benen och armarna och magen och hjärtat, men började gå på den långa strandpromenaden bland lagerbyggnader och berömda musikklubbar. Det var 29, 30 grader. För att hamna i skuggan ett tag sökte jag mig in i något som liknade ett Folkets Hus, men som heter Convention Center (det är där som Bruce Springsteen brukar ge några uppvärmningskonserter inför alla turnéstarter). Det var både gammalt och gammaldags i den där hallen. Där såldes antikviteter och fotografier. Ja, bilder från tiden då det här området var välmående. Ritningar visade att mycket av det som slitits ner skulle renoveras.

Prakten skulle återvända.

Ändå lät orden om det där ljuset och den där återuppståndelsen som skulle komma inte speciellt glada fastän folk berättade med ett leende.

Och jag tänker, nu i kväll när Bruce Springsteen spelar sin sista och bästa och längsta kväll av tre på Stockholms stadion, på att de kanske hade det som Springsteens syrra.

Jag tänker också på något Springsteen sa för länge sedan:

”Jag är kass på det sociala. Det var en stor sak att bara bjuda upp någon på skoldansen.”

Men än mer funderar jag på att det som förenar rock and roll är att det ofta är glada sånger om ledsamma ämnen. Och det tråkiga ska döljas med hjälp av några enkla durackord och med takter som vi känner igen. Ett, två, tre, fyr! Det här har vi hört förr. Det här är tryggt!

Så är det precis med Bruce Springsteens ”Dancing In The Dark”, som han ofta slänger in på slutet, också i kväll.

Jag tycker att den, som är hans allra största hits, låter fruktansvärd på albumet den kom på (”Born in the U.S.A.”, 1984): så plastig och fixad och överproducerad. Resten av albumet låter inte alls så. ”Dancing In The Dark” gjordes – sedan hans producent och manager krävt en uppåtlåt - med avsikten att bli en hit. Det var också första singeln från albumet.

Men strunta nu i soundet på skivan, strunta i hur Springsteen såg ut då: Uppumpad, rejält solariebrun, alltid med spända muskler. Det syns tydligt i videon där han dansar med den leende och snyggaste tjejen (Courtney Cox, som senare spelade Monica i teveserien ”Vänner”). Bruce sjunger och ler som om allt verkligen är bara skoj. Utan en enda underton, utan en enda blinkning, utan att ge oss en enda chans att förstå någonting.

Se honom i stället som han ser ut i kväll på Stockholms stadion, nu när sången (det finns pjäser och filmer och många andra låtar som har samma titel) äntligen låter lite mindre slipad och mycket mer som att den är på allvar, som att den äntligen har fått rynkor. Dessutom är den längre och har ett nytt mörkersug i sig.

Springsteen hoppar alltid jämfota när han drar igång den och publiken hoppar med och han ser riktigt glad ut, som att det är det här han gör när han vill ha roligt.

Men attacken är hårdare, mer punkaktig, som om han trots allt är yngre nu än då.

Framför allt sjunger han den på ett annat sätt nu: Orden kommer fort, men inte i en strid ström. Nej, detta är inget vattenfall längre.

När den här populära sången dyker upp i kväll, som nästa sista låt, så kommer också känslan av att Springsteen verkligen vill dansa och visa hela världen att man kan vara tafflig och ändå kung på dansgolvet. Redan tidigare i kväll, i bagatellen ”Working On The Highway”, gör han några tappra försök att svänga på höfterna och dansa som Elvis Presley gjorde.

Men nu, i ”Dancing In The Dark”, är det ingen Elvis som hörs. Killen som berättar med Springsteens röst går inte på solarier, han har inte tidens kläder, han lever på nätterna i stället för på dagarna. För:

”I get up in the evening 
and I ain't got nothing to say 
I come home in the morning 
I go to bed feeling the same way 
I ain't nothing but tired 
Man I'm just tired and bored with myself 
Hey there baby, I could use just a little help.” 
Detta är alltså en kille som jobbar på nätterna när andra sover, och han sover när han andra jobbar. Han får inte dansa med den mest leende och den snyggaste tjejen. Han väntar på något, ja, väntar på att något ska hända. Och de flesta av oss har sett den där killen tillräckligt många gånger för att börja tro att det är sant att killar som väntar på att något ska hända, de får sällan något gjort. Eller rättare sagt: det de får gjort, det får de gjort på jobbet. Hemma behövs något annat, och framför allt någon annan:

”You can't start a fire 
You can't start a fire without a spark 
This gun's for hire 
even if we're just dancing in the dark.” 
Dansa i mörker? Där inga (fel)steg syns? Är det det som han vill säga?

Jag lyssnar noga på hans budskap fastän musiken vill springa i förväg:

”Message keeps getting clearer 
radio's on and I'm moving 'round the place 
I check my look in the mirror 
I wanna change my clothes, my hair, my face 
Man I ain't getting nowhere 
I'm just living in a dump like this 
There's something happening somewhere 
baby I just know that there is.”

Det är mycket lätt att se honom framför sig och tro att det kanske handlar om Bruce den yngre eller någon av hans kompisar, för många gånger har Bruce sagt att han som ung hade det svårt med brudar.

”Jag var så blyg ... Jag skickade fram andra att fråga chans.”

Men ungefär i samma veva som han skrev den här sången, så sa han:

”Jag skriver inte för dem som jag växte upp med, för de är alla gifta nu och har skaffat hund. I alla mina sånger finns det en kamp mellan två saker. Det jag sjunger om behöver inte vara det som jag sjunger om. Jag använder scener för djupa känslor, det kan röra gatunivån, det kan röra högsta nivån. Jag skriver om ögonblick, inte om vardagar. Människor knuffas i en viss riktning för att göra något de inte brukar göra. Att försöka kontrollera en sång är samma sak som att begränsa den. Som med ett barn.”

Ja, eller som med någon man dansar med.

Eller som med killen i ”Dancing In The Dark”: Han kammar sig länge, han drar handen genom håret, han har varit hos frisören många gånger och fått frisyrer han inte visste fanns. Nu är han där igen, hemma, försöker vara sin egen frisör, har handen i håret, har handen över ögonen, har handen över håret igen. Det blir aldrig som han vill ha det.

Inte konstigt att han upprepar: 
”You can't start a fire 
you can't start a fire without a spark 
This gun's for hire 
even if we're just dancing in the dark.” 
Så nu tar han ner spegeln och försöker se sig själv som han verkligen ser ut:

”You sit around getting older 
there's a joke here somewhere and it's on me 
I'll shake this world off my shoulders 
come on baby this laugh's on me 
 
Stay on the streets of this town 
and they'll be carving you up alright 
They say you gotta stay hungry 
hey baby I'm just about starving tonight 
I'm dying for some action 
I'm sick of sitting 'round here trying to write this book 
I need a love reaction 
come on now baby gimme just one look 
 
You can't start a fire sitting 'round crying over a broken heart 
This gun's for hire 
Even if we're just dancing in the dark 
You can't start a fire worrying about your little world falling apart 
This gun's for hire 
Even if we're just dancing in the dark 
Even if we're just dancing in the dark 
Even if we're just dancing in the dark 
Even if we're just dancing in the dark 
Hey baby.”

Springsteen har sjungit om dansande förr. På var fjärde, femte låt i hela hans sångkatalog så dansas det, som om dansandet som Springsteen missade i sin ungdom ska tas igen och redas ut: det dansas långsamt, det utlovas dans, det är sista dansen, det är saknad efter kvällar då det dansas, det är dansgolv som är fyllda med skönhet, och det är ett långsamt dansande i mörkret.

Och i kväll är det rena dansaftonen:

”Spirit In The Night” (”and they dance like spirits”).

”Ramrod” (”dance with your daddy”).

”Working On The Highway” (”I met her at a dance at the union hall”).

”Thunder Road” (”like a vision she dances across the porch”).

”Fade Away” (”you say that you miss the nights when we’d go out dancing”).

Och ”Jungleland” (”inside the backstreets girls are dancing”).

Men ”Dancing In The Dark” är något helt annat, inte bara för soundet, utan för att den starkare än i någon av de andra låtarna där det dansas är fylld med ensamhet. Ensamheten finns där överallt, också på dansgolvet. Också när det svänger i dansen, så är själva livet stillastående.

Därför är det – och det är det som Springsteen betonar nu – något befriande över det där sista ”Hey baby” i texten. För med det säger han ”hej, här är jag” lika mycket som han säger ”hej då, nu klarar jag mig själv”. Men framför allt säger han: ”Hey baby, gör nu någonting, vänta inte längre, vänta inte på att någon annan ska göra det åt dig.”

Och dessa två ord, dessa ”Hey baby” – han vet hur man använder slitna ord - gör att sången lever också 25 år efter att den skrevs. Nu ger han oss i den här mer ruffiga scenversionen åter så pass lagom mycket att vi helt enkelt tvingas tänka vidare själv, trots att han slutar med någon annans danslåt: ”Twist And Shout.”

Det är ”Dancing In The Dark” som följer med mig när jag går hemåt från Stockholms stadion till hotellrummet. Och jag ser rätt många dansa sig hemåt i mörkret, till och med killar dansar för sig själva.

Jag dansar upp för trapporna, tänder i rummet, får undan allt mörker, försöker med lätta steg sjunga kvällens pärla ”Fade Away”, ända tills jag läser senaste nytt på nätet: