En vaniljfärgad Chevrolet Bel Air Convertible från 1957.
Jag kommer inte undan den och den skiner så pass att jag genast vill sätta mig bakom ratten och bara strunta i hur mycket soppa den drar. Den står parkerad några decimeter upp, lite på snedden, som om den snart är körd iväg och ivägkörd, ja, som om den egentligen inte hör hemma här på Rock & Roll Hall Of Fame, Annex NYC.
Livet är ju inget museum.
Men en bil kan vara ett liv, kan till och med vara många liv, det har Bruce Springsteen sjungit mycket om. Och detta är just den Chevrolet som var hans första bil, den han körde när han skrev genombrottsalbumet ”Born to run” som kom sommaren 1975. Och när jag vänder mig om ser jag – och det reflekteras i Chevan - den ännu mer berömda läderjackan som Springsteen så ofta hade på sig på den tiden, också på albumets omslag. Och sidan om den finns munspelet han inleder hela det albumet med, ja, som faktiskt inleder hans allra största sång ”Thunder Road”, den som är som en film. Kolla själv!
The screen door slams,
Mary’s dress waves,
like a vision she dances across the porch,
as the radio plays
Roy Orbinson singing for the lonely
Hey, that’s me and I want you only
Don’t turn me home again
I just can’t face myself alone again.
Bruce Springsteen tar mycket plats på detta rock & rollmuseum på 76 Mercer Street, långt söderut på Manhattan, i det som kallas downtown. Han tar till och med mer plats än Bob Dylan, och en grinig dag hade jag tyckt att det är lite löjligt. Springsteen valdes in i Rock & Roll Hall Of Fame 1999 och det var Springsteen som höll talet när Dylan valdes in 1988. Det var då han sa de snabbt klassiska orden: ”Elvis freed your body, Dylan freed your mind.”
När jag kommer ut på gatan – Chevan står kvar, jag går - är det bara en halvtimmes promenad till Penn Station och så är det dags för tågfärden under Hudson River och sedan trampar jag på riktig Springsteenmark, i East Rutherford i New Jersey, inte långt från där Springsteen föddes, inte långt från där han bor.
När han i kväll – lördagen den 23 maj – avslutar USA-turnén, så gör han alltså det på hemmaplan, i det som kallas Meadowlands. Och det första han säger när han kommer in är ”hi, neighbours”. Jag har varit på många Springsteenspelningar, men aldrig, nej, aldrig har jag varit med om ett sådant här jubel och ett sådant mottagande och det ser ut som om Springsteen knappt vet vart han ska ta vägen. Så han räknar in, drar igång med en stenhård ”Badlands” och den blir kvällens tema:
Workin’ in the fields
Till you get your back burned
Workin’ ’neath the wheel
Till you get your facts learned
Baby, I got my facts
Learned real good right now.
Han sjunger med starkare röst än vanligt om hur han tar sig above these badlands och hur han spottar dessa badlands i ansiktet.
Innan konserten drog i gång gick jag flera timmar i området. Det ligger liksom ingenstans. Man kommer inte dit med kommunala färdmedel, för de når bara till Rutherford och East Rutherford är liksom ... något annat: en jättelik arena omringad av jättelika parkeringsplatser.
Men bara en bit bort byggs nu en ny Giants stadium som rymmer cirka 75 000 och den är snart klar. Dit ska Springsteen återvända i höst, det avslöjar han under den här konserten, och han säger att vi ska berätta det för dem som inte fick plats här i kväll. De är många.
Jag tycker att jag kan mycket om Springsteen, men alla jag snackar med här verkar kunna allt. Nuförtiden gör ju många skyltar med låtönskningar på. En man jag snackar med skriver däremot: Thank you for the 40 concerts I’ve seen. Jag säger att det är många, han svarar, utan att röra en min, att hans hustru sett Springsteen 75 gånger. De kan hans turnéplan utantill, de kan låtordningar, de vet vilka spelningar Springsteens fru är med på och vilka hon inte är med på. Och det är bara början.
Alla står tätt, alla stöttar varandra. Ingen tränger sig. Timmarna går snabbt, ingen skryter, det är en enda stor familj. Jag vet: det är en klyscha, men klyschor gör ju ändå att det är lättare att förstå livet, eller åtminstone att känna igen det.
Hela arenan, som nu heter Izod Center - basketlaget New Jersey Nets har sin hemmaplan här - kallas i folkmun fortfarande för Continental Arena, som det hette förr.
Och det är, nu säger jag det igen, en enda familj. Stora skyltar med Live it live. Och målningar med ordet FAMILY. Alla stängsel är gula och skiner i kapp med solen. Alla som jobbar här har gula tröjor, men de har bleknat, tröjorna alltså: männen och kvinnorna har jobbat mycket utomhus. De har mestadels ett lätt jobb att hålla ordning på folk. Det märks speciellt vid folksamlingarna: Springsteen är den ende artist som lottar ut vilka som ska få stå längst fram, men det kräver köbildningar och väntetider med mera, och i dag är det så hett att allt blir gult och några är nära att svimma.
Inte konstigt att alla målningar på arenan visar folk i rörelse, så pass mycket rörelse att arenan till slut blir ett akvarium, allt simmar, allt kippar efter något mer, allt vill upp till ytan.
Några frågar vakterna – så gott som alla vakter väger över 100 kilo och har bockskägg – vad de tror om konserten. Det vanliga svaret är att ”i kväll blir det bättre än det varit tidigare, för så är det alltid på den här turnén”.
Det blir bättre.
Så lyder mantrat.
I dessa tider. I dessa hårda tider. I dessa svarta tider. Så finns. Solen. Det gula. Ljuset.
Välkommen in.
Allt är bara: Välkommen in.
Förutom till alla som förgäves försöker få tag på en biljett (på nätet kostar de upp till 2 000 dollar stycket), ja, de som måste vänta till hösten innan han återvänder till USA, de som säger det som många tänker men som alla vi med biljetter inte säger:
”Varför är alla avspärrningar här gjorda med sådana där polisband som säger ’Hit, men inte längre!’?”
Det är väl en konsert?
Det är väl inte en brottsplats?
h ungefär det är Bruce Springsteen inne på efter 45 minuter, det är då han säger – nej, mässar, med mycket hes röst – att nu är det dags att riva gamla boningar, nu ska vi riva gamla stängsel, a change is gonna come, nu ska det byggas ett hus, ett nytt hus, en boning, och den ska byggas här inne, och ”vi på scenen kan inte bygga den själva”, nej, publikens stöd behövs, det är dags att bygga ett hus av kärlek, hopp, tro och sex.
Det var länge sedan han predikade så, och mellan varje ord skriker publiken allt mer, de svarar på hans predikan: Love. Hope. Faith. Sex.
Och alla reser sig och hallen som tar in 19 500 är nu som ett litet vardagsrum: alla står tätt, också de på läktarna, och det är stora leenden, som om vi blir frälsta i Springsteenland.
Och jag tänker på Rock & Roll Hall Of Fame, att jag där för inte så många timmar sedan lärde mig att Rock & Roll var en tidig omskrivning för knulla, på den tiden man behövde vara mer varsam med språket, speciellt om man var svart.
Springsteen kör de vanligaste av ord i kväll. Det är rak kärlek, det är ”Glory Days”, det är ”The Rising”, det är ”Kingdom Of Days”, det är ”Working On A Dream” – men det är än mer mycket hårda texter om det arbetsliv som dödar folk, men också håller oss levande. Han pratar mekaniskt ibland, som om han läste ur Marx Kapitalet, som om det enbart var han som ligger bakom att den säljer mer nu än den gjort på många decennier. Han berättar om småbarn som redan suttit inspärrade halva sina liv, han drar John Steinbeckberättelser, han sjunger om Johnny som har skulder som ingen hederlig man kan betala. Och han slutar aldrig att spela, det är 20 låtar innan han kommer in och ger oss sex extranummer.
Och tio timmar efter konserten sitter jag i Greater Central Baptist Church på 2152 Fifth Avenue uppe i Harlem. Det är kvinnans dag som prisas, alla kvinnor är i vitt. På läktaren börjar en basist, en trummis, en gitarrist spela och alla bara hänger på, det blir mer och mer sång om – ja, just det – a change is gonna come. Men sedan ska det sägas några ord om Gud och om kvinnans plats på jordklotet, om att det inte bara gäller det yttre – ”jag tänkte på det när jag klädde mig i morse, och tänkte att nu ser Gud mig”, säger och sjunger Sister Latifa Shaw – och efter det börjar någon, som ser ut att vara en blind som ser, sjunga och orkestern där uppe, som kompletteras med en orgel där nere, hittar alla tonarter, det är återigen som den där klyschan om familjen, alla är i samma famn, i samma hamn, allt blir heligt, det sägs saker och vi ska svara på dem, precis som under Springsteenkonserten, och så sägs det efter en stunds ytterligare sångpredikan ord om alla hungriga och behövande.
”Den som har, han ska ge. Den som ger, han har. Den som ger något, är aldrig utan.”
Och så skickas små korgar runt, som på Springsteenkonserten, där Springsteen inledde sina extranummer med att prata om det som hänt i USA, om de fattiga, om folk som sliter men ändå inte får det att gå ihop, och han betonade tydligt att han gärna stöder den här konsertinsamlingen som kallas Community Foodbank of New Jersey. Under konserten samlades det in 135 000 dollar.
Vad de får ihop i kyrkan nu, det vet jag inte.
Jag vet bara att Springsteen som första extranummer sjöng ”Hard Times”, som skrevs någon gång på 1800-talets mitt:
Let us pause in life's pleasures and count its many tears
While we all sup sorrow with the poor.
There's a song that will linger forever in our ears,
Oh, hard times, come again no more.
Och sedan går jag hem från kyrkan och sedan tar jag mig åter till New Jersey för att flyga hem och där på flygplatsen ser jag Carolina Gynning sminka sig i minst en halvtimme inför alla som vill titta på – ingen kan inte se henne - och så kramar hon Johannes Brost och andra som varit med i ”Söndagsparty med Filip & Fredrik” på femman och så kommer Björn Ranelid, som också var med i teveprogrammet, och så lyfter vi äntligen och så ser jag ner över New Jersey, som brukar anses vara USA:s rikaste stat: Jag ser jättelika parkeringsplatser, ser ohyggligt stora fabriksområden, ser bilar bilar bilar och sedan läser jag tidningarna som är fulla om alla hard times, om att många amerikaner bor i badlands, men det är hopp och det är tro, och det blir en surrealistisk blandning av Springsteen och kyrkan i Harlem och Björn Ranelids stora ord om kärleken och av Chevan på Rock & Roll Hall Of Fame Annex NYC och sminkandet och det är ibland mycket svårt att skilja Gynningyta från Rock & Roll och jag vet egentligen inte vad jag vet, mer än att Springsteen också i Sverige kommer att berätta om de hårda tiderna på ett så självklart sätt att det får Sverige och USA att hänga ihop ännu mer, utan vatten emellan, som om vi är en och samma kontinent, som om vi alla sitter i samma bil – och den har ett tak vi kan fälla ner om det skulle bli alldeles för hett.
Jag har länge tyckt att USA är det bästa och det sämsta i ett. Och nu tror jag att jag tycker att just det är riktigt underbart: inget är enkelt, inget är självklart, inget går att kategorisera, ”ingen man är en ö”, som John Donne diktade. Rock & Roll kan vara knulla på allvar, det kan också vara tonårsaktiga Beatlesbrev som ”P.S. I Love You”, det kan vara soliga surfinglåtar med Beach Boys, det kan vara Patti Smith som desperat sjunger att natten tillhör de älskande, i sången hon skrev med Springsteen.
Men mest av allt, och det är en av de saker jag blir allt mer övertygad om, är Rock & Roll lika med hårt arbete och hårda tider, fjärran från utställningsföremål på museer: ”You gotta work, work, work”, som Springsteen sa senast han var på Globen.
Och det var han inne på också på sista USA-spelningen i East Rutherford när han på något sätt lät allt stanna upp, efter brandtalen och predikningarna, när han verkligen litade på sina sånger utan att han använde en enda av sina vanliga gester. Det var då han munspelade igång ”Thunder Road” och nöjde sig med att sjunga de första raderna. Sedan lämnade han mikrofonen, tog ett steg åt sidan, in i skuggan. Publiken fick sjunga vidare, göra det till sin sång, till sin bilsång, till sin påvägsång, och det varde ljus:
Well I got this guitar
And learned how to make it talk
And my car’s out back
If you’re ready to take that long walk
From your front porch to my front seat
The door’s open but the ride ain’t free.