11 – ”Dresden ligger framför oss i den tunga luften, Nordtysklands Florens! Dresden är en vän, man inte gärna vill bli av med, han har något, vad skall jag kalla det, halvt borgerligt, halvt romantiskt i sig: hans trädgård är bergsnaturen mellan Königstein och Bastei, hans studerkammare galleriet och de härliga målningarna; den nya teatern är en bilderbok, så färggrann och praktfull, med guld och girlanger …”
Nej, detta är inte Kurt Vonneguts ord. Det är Hans Christian Andersens då han kom till Dresden 1831.
12 – Det allra första jag ser är världens äldsta u-båt, från 1851. Den är verkligen inte stor.
Och sedan ser jag kanoner. Tanks. Flygplan.
”Så ser nästan alla militärmuseum ut, här är det lätt att känna sig hemma, man behöver inte bli överraskad om man inte vill bli det”, säger Dr Gorch Pieken som ansvarar för museets utbyggnad. Och, säger han, besökarna är likadana i nästan alla världens militärmuseer: pappan går med sin son, eller morfar/ farfar går med sitt barnbarn som nästan alltid är en son. ”Vi ska ändra på det”, säger Gorch Pieken.
Det som byggs nu – och det är verkligen ett alldeles nytt sorts museum – ska bli en plats som är till för hela familjen.
Men först är vi kvar i det gamla ett tag till, denna måndag då museet är stängt. Det är stort, allt är hopträngt, det är bara något tillfälligt, en övergångslösning, som det sägs. Och ändå: trots att det inte annonseras om att denna lite bristfälliga och högst schematiska utställning finns så kommer det över 50 000 besökare om året.
Så här har det varit sedan 2006, sedan ombyggnaden började, och det är i december 2010 som den nya utställningen ska vara klar i det som blir ett nytt museum där det gamla låg. Jag tror att det är det fräckaste museet jag sett, fastän jag ännu bara ser det under uppbyggnad och får föreställa mig resten på skisserna.
Den gamla museibyggnaden klyvs nämligen snett igenom, som om den träffas av en projektil som kommer snett bakifrån och tränger ut på museets framsida.
Det är arkitekten Daniel Libes kind – född i Polen 1946, boende i USA – som fått uppdraget att rita det nya museet, och ingen säger något annat än att det kommer att bli alldeles underbart bra.
Gorch Pieken säger att det förstås är lite speciellt att det här museet ligger just i Dresden, sinnesbilden för en sönderbombad stad. När Tyskland återförenades så blev det, berättar han, många politiska diskussioner och mycket trixande. I väst fanns inga militärmuseer att tala om, här i det som var öst var militären och socialismen och partiet ett. Men det skrevs några dokument och …
”… sedan dess har det ju varit … Hur ska jag uttrycka det? Ja, sedan dess har det diskuterats en hel del om hur museet förvandlas.”
Den tyska staten står för alla utgifter, det ska inte kosta något att gå in.
Är det meningen att skolklasser ska hit?
”De tvingas inte hit, men … Hur ska jag uttrycka det? Det kommer att äga rum starka påtryckningar för att få dem att komma.”
Många äldre i Dresden tycker att det är en dålig idé att ombilda detta klassiska museum. De tröstas med att det gamla kommer att finnas kvar, åtminstone delvis. ”Men det är meningen att man ska lämna huset med frågor i skallen, inte svar”, säger Gorch Pieken.
Vad gör den som inte nöjer sig, utan också vill ha svar?
”Det tar ju inte slut med museet.”
Han säger att det kommer att ordnas symposier, filmer, debatter, och man samarbetar med andra krigsmuseer, till exempel det i Rotterdam. Det finns ju en berömd bild tagen ovanifrån med en staty i förgrunden när Dresden bombats sönder och samman, och nu ska man skapa samma syn på hur kriget kan se ut ovanifrån, än en gång med en staty – fast den här gången kommer statyn från Rotterdam. Då kommer man att se: så såg det ut i Rotterdam när Tyskland bombade Holland. Kriget som tyskarna förde i andra länder har nu kommit tillbaka till Tyskland.
”Detta är bara ett av många sätt att visa hur det känns när man skär djupt i den tyska kroppen, i köttet, i blodet, vad du vill”, säger Gorch Pieken. Sedan tar han fram ett skelett av ett huvud. Det är inte mycket kvar av det. Han frågar om jag tycker att det kan visas. ”Du är ju ändå halvtysk.”
Ja, jag är halvtysk. Jag har hört en hel del om kriget från min tyska släkt, den som kommer från trakterna kring Kiel som också bombades sönder under kriget.
Han säger att det här skelettet visar ett självmord som lyckades. Det var, berättar han, så många som försökte ta livet av sig under kriget, men misslyckades. De sköt sig i tinningen, de satte in pipan i munnen, men blev ”bara” blinda eller halvdöda och tvingades ändå vara med under kriget. Gorch Pieken säger att den här mannen lyckades för han hade vatten i munnen när han sköt sig i munnen, och det behövs för att huvudet verkligen ska sprängas i bitar.
Vatten?
”Ja, eller mat, godis, läsk, vad som helst som gör att smällen fortplantas.” Gorch Pieken sveper med handen över alla ritningar och säger att kriget ska kännas. Ett exempel: Trottoaren som man kan gå på i museet, den har fullt med bombhål i sig, för det är en autentisk trottoar från kriget. ”På så sätt kommer kriget riktigt nära.”
Jag säger att man diskuterar om det verkligen var nödvändigt för de allierade att bomba sönder Dresden, kriget var ju redan i princip vunnit.
Gorch Pieken säger att alla krig är väl onödiga på sätt och vis, men att han känner en judinna och hon skulle ha avrättats i Dresden den 17 februari 1945. För henne var bombandet nödvändigt, det räddade henne. ”Det är viktigt att ge människorna bakom kriget, bakom bombningarna, bakom historien och historierna ett ansikte. Många vill minnas för att förstå och de ska få hjälp.”
Själv kommer han från Berlin och har pluggat bland annat i Köln. Han är 45, har hästsvans, ser ut och låter som att han ägnat många timmar i demonstrationståg. Han talar med värme om att han fått Günter Wallraff – som förklarades tokig och därmed slapp göra lumpen – att skicka dagböckerna han skrev under sin tid i lumpen. Han har också fått breven som Wallraff skrev till sin mamma medan han låg i lumpen. ”Allt ska ställas ut i det nya museet.”
Gorch Pieken sveper än en gång med händerna över ritningarna, kör igång ett bildspel, visar att den nya delen är fyra våningar hög, högre än det gamla, och det finns ingen vägg som spärrar av det: det blir ett mycket stort luftigt museum. När man står längst upp kommer man att ha den bästa utsikten i Dresden, man kommer att se över gamla stan, man kommer att se bort till byarna närmast stan.
I museet kommer det att finnas två vägar att gå: den nya och den gamla, och de får man följa. ”Om man inte deserterar”, säger Gorch Pieken och hämtar en stor väska, säger att han precis lyckats skaffa sig en ny samling krigsmaterial.
Inne på sitt stökiga kontor visar han telegram som Hitler skickat, och dokument från höga officerare som var Hitlers gunstlingar. Han säger att det blir allt svårare att få tag på sådant här, för amerikanare betalar hur mycket som helst. Han vill inte säga vad de här senaste dokumenten kostat att införskaffa, men att han utan vidare skulle kunna sälja dem vidare för hundratusentals kronor.
Tanken är att kriget i museet ska finnas där, men att kriget – och med det menas huvudsakligen andra världskriget – ska leda till andra frågor.
Och få folk att upptäcka saker som hör ihop med kriget.
Som modet. ”Vem visste att solglasögonen uppfanns för att krigspiloterna skulle kunna se bättre? Att armbandsuret kom för att soldater skulle veta när de skulle gå till anfall?”
Han visar en arméjacka, en trenchcoat, han visar hur mycket som helst som folk inte förknippar med krig, men som uppstått på grund av, eller tack vare krig.
Man har ett rum fyllt med djur som använts och används i krig: åsnor som går med gasmasker, elefanter som skickats fram över minfält. ”På det nya museet ska man få röra allt som finns framme, känna till exempel på en elefant och titta och tänka och inse: snart kan den vara död.”
Sedan finns förstås forskningsrum, med enorma krigssamlingar. Gorch Pieken säger att varje dag står här folk utanför, ibland skäller de, ibland står de bara och följer projektets framfart. ”Jag går ut och pratar med dem ibland.”
Vad säger de om att du är så ung, att du inte vet vad krig är?
”Jag är bra på att lyssna.”
Han säger att det nya krigsmuseet kostar 480 miljoner svenska kronor att bygga. Det är lika med sju kilometer motorväg, säger jag. Han säger att det ska han säga nästa gång någon klagar på att det är dyrt. ”Många kommer hit för att krig fascinerar, men också för att själva tekniken fascinerar.”
Han visar, i gamla utställningshallen, en undervattenstorped, en självmordstorped, som kunde färdas under vatten i en vecka. Men det krävdes att någon satt inne i den och den mannen visste att han skulle dö. ”Man kan diskutera tekniken. Men nu kommer vi också att fråga oss: Hur känns det att sitta i den? Redan efter en dag är det lika kallt där inne som i havet. Det fanns ingen toalett. Så soldaten sitter där och skiter på sig och vet att han ska dö, men han gör det ändå. Hur känner han sig? Och hur kommer det sig att regeringen såg till att soldaten fick droger så att han kunde hålla sig vaken och inte bli hungrig? Varför var det tillåtet, droger som är totalförbjudna?”
Men nu ställer du dagens frågor till gårdagens politik.
”Ja, och det är klart att soldaten i torpeden inte brydde sig om långsiktiga skador av allt knark han stoppade i sig, han skulle ju snart dö ändå. Men ändå … Jag vet att tyska soldater fick sådant här knark, som påminner om ecstasy, så sent som 1989.”
Nu lägger han handen på torpeden och säger: ”Vi måste ifråga sätta vår armé. Vi måste få kunskap om vår historia. Tekniken kan alltid sägas vara perfekt, men människan är inte perfekt. Så vad gör vi? Vad finns det i oss som leder till våld? Vad finns det i ett samhälle som leder till våld? Sådant frågar vi oss nu. Det kanske inte ni i Sverige gör, ni vet ju inte så mycket om vad ett krig innebär.”
Därför: den gamla delen av museet är kronologisk, den nya handlar mer om teman och bryter upp alla tider och hamnar i frågor som: Vad minns vi? Vad glömmer vi?
Det allra sista jag kommer att få se när jag lämnar det nya krigsmuseet är en bit av planet som störtade över Lockerbie, det dåd som Libyens Gaddafi till slut tog på sig ansvaret för.
Men nu lämnar vi torpeden och hamnar på lekplatser, ser bilder på barn som leker krig. ”Var lär de sig det?” Och ännu längre bort, bilder från den nya utställningen, där man ser ett dockhus, och det är från 1944. Det är en liten flicka som byggt det, möblerat det, och hon har mörklagt det, dragit ner gardinerna, och utanför det har hon lagt sandsäckar, och man ser: det är inte längre en lek om krig, det är krig. Och till vänster om det syns, men först när man kommer nära, en kanon riktad mot dockhuset. Jag säger att här kommer nog en del att gråta. Gorch Pieken säger att det hoppas han verkligen.
Så står vi utanför byggnaden, det är ett lätt regn, det ska regna några dagar nu, härifrån kommer man snabbt ner till den gamla delen av stan, man kan följa spårvagnen, man kan gå backen ner, man kan inte gå vilse i den här stan, säger han och tillägger att stan byggs utan tanke, lite nytt, lite gammalt, lite från olika årtal sätts ihop, det är inte lätt att känna igen sig, i vilket fall är det inte snyggt, och man måste tänka på det estetiska, som när man bygger en utställning om krig.
Nu står vi här i alla fall, lutar oss mot motvinden, ser kilen sticka fram, ser museet liksom spricka. Han säger att det är ett stort bygge, men att det inte krävs så många byggnadsarbetare, allt är i stora block. ”Vem vet”, säger han, ”stålet kommer kanske från Sverige? Ni kanske är mer involverade i krig än vad ni tror?”
13 – Kurt Vonnegut igen: ”Det är med en viss ånger som jag här smädar hedern hos våra flygare, men, pojkar, ni dödade en avskyvärd mängd av kvinnor och barn. Skyddsrummet som jag beskrev och otaliga andra som det var fyllda av dem. Vi var tvungna att forsla kropparna och bära dem till enorma likbål i parkerna, så jag vet.”
14 – Det snackas inte mycket om kriget när man åker på den officiella och starkt marknadsförda stadsturen. Den tar en och en halv timme, man kan hoppa av på 22 ställen, det är mitt i stan och det är i stans omgivningar, det är gammalt och nytt.
På några få ställen längs den guidade turen sägs det något om kriget, men aldrig i ord som bombningar eller bombmattor, utan mer: det och det huset brann ner 1945, i det där huset bodde Hitlers syster, där och där fanns en gång en byggnad som fick ett nytt liv som apotek.
Däremot betonas att det byggts en ny synagoga i stan och att den betalats av staden Dresden och landet Tyskland, att den har 300 sittplatser och att den byggts så att den pekar mot Jerusalem.
Senare får man också höra att i början av 1900-talet var stan den fjärde största i Tyskland.
Och när man passerar fula hus så sägs det att dessa byggdes under DDR-tiden.
Chauffören som berättar om allt berättar särskilt mycket om Hygienmuseet som vi passerar, ”det enda i Europa”, och speciellt berömt där inne är kvinnan i glas.
Och jodå: ”Hon är den enda kvinna som man kan genomskåda.”
15 – De här dagarna bor jag i utkanten av den gamla stan, i den nordvästra delen, granne med området som heter Friedrichstadt. Där är det lugnare än lugnt, affärerna är få. Det mesta där handlar om sjukvård och äldre invånare. Hemmen, grupp boendet, vårdinrättningarna, de kommer på rad. En äldre man vid hållplatsen – här ligger de tätt, så att man aldrig behöver gå långt – säger att alla de som dött, att vi måste leva med dem. Han pekar på kyrkogårdarna i området, på murarna, på de halv öppna grindarna, och säger det igen: ”Ja, man måste leva med de döda.” Jag frågar om de som dog under kriget är begravda här. Han skakar på huvudet.
16 – 1632 tog pesten halva Dresdens befolkning.
17 – Det snackas och skrivs mycket i tidningarna om resor, ”det är som om vädret bara vill jävlas med oss i Dresden och snart kommer väl stan att översvämmas, man måste härifrån” och som av en slump nämns Grekland många gånger, ”där kan man leva gott”, och att Leonard Cohen bodde där också innan han slog igenom, som om det betyder något. Jag kommer ihåg senast jag såg Cohen, att han och hans band klädde sig som om de hörde hemma i teveserien ”Sopranos”. Efter varje soloutflykt som någon i hans fantastiska band gjorde, så bugade sig Cohen, mycket vördnadsfullt, och så sjöng han med den mest mjuka av sina röster sin största sång, ”Famous Blue Raincoat” och undrade: ”What can I tell you, my brother, my killer? What can I possibly say?” Och en stund senare, i samma sång, i samma andetag: ”I guess I forgive you.”
Senare på hotellrummet – när jag av ljuset att döma inte vet om det är sen natt eller tidig morgon – så lyssnar jag när Dresden Dolls sjunger Cohens ”Hallelujah”: ”Maybe there’s a God above, and all I ever learned from love, was how to shoot at someone who outdrew you. It’s not a cry you can hear at night, it’s not somebody who’s seen the light, it’s a cold and it’s a broken Hallelujah.”
18 – Kurt Vonnegut: ”Vi slog oss igenom en källarvägg för att hitta den stinkande massan av över 100 människor. Flammor måste ha svept in innan byggnadens kollaps stängde av utgångarna, för köttet på de där inne påminde om utsidan på plommon. Vårt jobb, förklarades det, var att vada in i ruinerna och forsla ut resterna.”
19 – Efter återföreningen med väst blev Dresden återigen huvudstad i fristaten Sachsen och det påbörjades – precis som Sovjet gjorde efter ockupationen – en enorm byggnadsverksamhet.
20 – Högst uppe på ett tak i centrala stan, på Freiberger Strasse, står det: ”Dresden grüsst seine Gäste.”
Men mannen som ansvarar för hur man tar emot gäster, turister, sitter på ett kontor som inte hälsar gästerna välkomna. Han håller till längst inne i en mörk korridor, jag kommer knappt förbi kopieringsapparaterna, överallt ligger en massa i vägen. De enda tidskrifter som finns att läsa medan jag väntar är om turistmål på andra orter.
Mattias Gilbrich säger direkt att Dresden är Europas kulturhuvudstad.
Kulturhuvudstad?
Han ler när jag frågar, som om han inte riktigt tror på det han säger: ”Det är det som skiljer oss från andra städer.” Han pratar om hur det ser ut när man står på broarna, att stan har en vacker silhuett oavsett vilket håll man tittar åt: ”Det är inte bara jag som säger det.”
Nej, alla verkar hålla med om det, jag också. Flera gånger stannar jag en stund på broarna och bara står där, tittar, tänker att det här kan inte en kamera fånga. Sedan nämner Mattias Gilbrich säkert 20 museer (det finns 37), att det utbildas konstnärer här, att det därför finns en stark tradition av intressanta gallerier, och att konsten lockar många. Han säger att Dresden var tidigt med att dela upp konstarterna, porslin där, tyger där, det barocka där. ”Och allt det är … den här stan. Den doften, den som genomsyras av stor konst, stor kultur, den känns överallt. Inte ens om man vill, så kommer man undan den.”
Varifrån kommer turisterna?
”De flesta är tyskar …”
Ja, 85 av 100 är tyskar. Efter det: USA, Schweiz, Japan, Österrike. I andra tyska storstäder är det många holländare och britter, men inte här. Däremot kommer allt fler ryssar och östeuropéer. Mattias Gilbrich säger att många får visum till Tjeckien och tar sig den vägen hit.
Själv är han från Berlin och säger att hur man än försöker så får man inte hit många från Skandinavien. Samtidigt, säger han igen, är det så att Dresden inte liknar någon stad alls, än mindre de som är i samma storleksordning. Här finns inget näringsliv att tala om, inga koncerner har sina huvudkontor här, knappt några mässor äger rum, väldigt få affärsmän kommer hit. Sju av tio lever på turism. ”Så du förstår, va?”
Det satsas stora pengar på turism och på att få folk att stanna längre. Snittet är två nätter. För tio år sedan hade man 1,7 miljoner övernattningar, nu är det dubbla.
”Men vi har för stor hotellkapacitet, 17 000 sängar. Det är mer än vad dubbelt så stora städer har. Vi borde ha 10 000.” Han är bekymrad. Dresden ligger dåligt till. När motorvägen till Prag blir färdig 2010 blir det bättre, tror han, för då kommer fler att köra den här vägen och sova över. Och han ser gärna bättre förbindelser överhuvudtaget, överst på önskelistan står lågprisflyg.
”Nu är vårt största kapital det att folk som kommer hit pratar med andra om Dresden när de kommer hem.” Han säger, och nu släpper han försäljarrösten, att nästan alla som kommer hit överraskas över att det är så vackert här. Speciellt amerikanarna är förtjusta. ”Efter murens fall trodde folk att vi här i öst inte hade el, att vi knappt åt med kniv och gaffel. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta över vad folk trott om oss. Nu gäller det att få hit folk som kan betala. Många från öst har inte så mycket.”
Hur många snackar om kriget?
”Inga.”
Inga?
”Dresden … Stan … Folk … Det var många som saluförde, om man nu kan säga så, Dresden som en stad som bombades sönder. Det var en offermentalitet som lade sig över det mesta. Men det var faktiskt inte så stor del av stan som förstördes och det var inte så många som dog som man trodde. Som man befarade.” Han reser sig, tittar ut genom fönstret. ”Varje år den 13 februari, bombnatten, ordnas det minnesstunder.” Sedan säger han att han ska åka till Berlin om några timmar, att det ibland är skönt att se Dresden utifrån. Han säger också att han hört talas om att det finns en guidad tur som tar en till platserna som Kurt Vonnegut skriver om i sin bok.
21 – Längs floden Elbe, speciellt om man tar sig en bit ut från stan, ligger det ena huset vackrare än det andra, med många ut smyck ningar. Många av husen finns i guideböckerna om stan.
När man närmar sig stadens centrum blir det mindre pråligt, många sanatorier som låg i dessa natursköna områden är borta nu. Men förr, säger man, ja, då minsann! Då var sådana som Zarah Leander gäster här.
En bit utanför centrum, på den vanligaste av gator, låg Stasis hus på ena sidan, och KGB:s på andra. Det var där Putin – som ännu inte fått något Nobelpris – var chef.
Vill man veta något om gatorna i gamla Dresden ska man läsa Erich Kästner (1899–1974) som var soldat i första världskriget. En staty som visar honom som pojke finns där han bodde som barn. Jag frågar en kvinna vid statyn om hon läst Kästner. ”Visst. Han lärde oss att i Dresden är alltid allt något helt annat än det man tror.”
22 – Hjälpgalor. Överallt sitter affischer om den ena galan efter den andra, om de som blir av, om de som borde bli av. Sjukdomar. Flyktingar. Välfärden.
Hjälp!
23 – Kurt Vonnegut skrev om bunkern där han hölls fången, den som hette just Slakthus 5: ”Kolonnen struttade, stapplade och ragglade fram till grinden till slakthuset i Dresden, och sedan gick den in. I slakthuset förekom inte mycken verksamhet längre. Nästan alla klövdjur i Tyskland hade blivit dödade och uppätna och utskitna av människor, huvudsakligen soldater. Så kan det gå.”
24 – Det finns ju annat att berätta, som att Melittafiltret kommer från Dresden. Det var husmodern Melitta Bentz som, sägs det, tröttnade på kaffesumpen och gjorde en tratt av sonens läskpapper. Hon tog patent på det 1908.
25 – Det var försvarsminister Franz Josef Jung som hösten 2008 vid en minnesstund började kalla två tyska soldater som dött vid en självmordsattack i Afghanistan för fallna (”gefallenen”). Fram till dess hade Jung vägrat kalla det krig. För alla andra var det svårt att kalla det tyskarna höll på med i Afghanistan för närvaro, och därför blev det också konstigt när de tyska soldaterna sades ha förolyckats (”verunglückt”). Eller bara: Dött (”gestorben”).
26 – En av dem som överlevde februaribombningen var författaren Gerhard Hauptmann (1862– 1946) som 1912 fick Nobelpriset i litteratur och som kallade Dresden ”min ungdoms morgonstjärna”. Han sa: ”Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse.”
27 – Nere vid floden flyttas stora stålbalkar (från Sverige?); de är 23 meter långa och väger 16 ton. Det är mörkt, men alla arbetar sent. De jag snackar med säger att alla i Dresden minns hur det var för sex år sedan – ”eller var det sju?” – då det – ”herre gud, vad tiden går fort” – blev till en smärre katastrof här, då stan översvämmades. Nu byggs det vallar vid Ostra-Ufer, härnäst ska det byggas vid Friedrichstadt. 2010 ska det vara klart. 2010, var har jag hört det? Jo, det är då krigsmuseet ska vara klart. Det här kostar 20 miljoner euro. Hur mycket motorväg är det?
Det är kallt, det regnar, det är strålkastare överallt. Jag hoppas, medan jag snackar med dem som jobbar där, att ingen kommer att säga att kampen mot vattnet är ett krig som måste föras.
28 – Om man ser andra världskriget i ett större perspektiv, och hur Tyskland skulle förlora, så gick allt ut på en taktik som blev till verklighet 1942: områdesbombning. Bomba arbetarkvarter, för där bor många. I november 1942 bestämdes det: 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland! Det skulle förstöra sex miljoner hus och ”25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och en miljon svårt skadade”.
29 – Kurt Vonnegut igen: ”Ni brände ner hela stället, gjorde det till en enda pelare av eld.”
30 – På Play, en krog på Ostra-Allee 13, sitter en man i ett hörn och kopplar in mikrofonen i högtalaranläggningen. Jag tycker att jag har hört rätt många varianter på hur man testar om mikrofonen fungerar. Det kan vara ”ett, två, ett, två”. I Malmö där jag växte upp och blev vuxen var det ett tag populärt att säga ”en tvål, en tvål”. Här i Dresden där det är tisdagskväll testar mannen, som snart ska göra sitt bästa för att vara rolig, mikrofonen med orden: ”Ett krig, två krig, tre krig.”
31 – Krigets sista år hade Dresden förvandlats till en sjukhusstad. Många gav sig ut efter den första bombmattan, och det sägs att det andra anfallet dröjde några timmar bara för att locka fram dem som sökt skydd under första bombmattan. Det finns många vittnesmål om vad som hände de sjuka som hade sökt skydd nere vid floden, när de lågt flygande Mustangplanen kom. Jag vill inte och orkar inte citera dem.
32 – Udo Lindenberg är ute och turnerar igen. Jag vet, i Sverige är han inte ett namn. I Tyskland är han en gigant, som hållit sig undan ett tag. Nu intervjuas han överallt, klädd i gangsterstil, solglasögon, hatt (lite som när jag såg Leonard Cohen uppträda senast). Här i Dresden gör man en stor sak av att Lindenberg som västtysk slogs för att DDR skulle bort och landet enas. Han var i fredsrörelsen, antinaziströrelsen, riv-muren-rörelsen (in der Friedensbewegung, der Gegennazibewegung, der Mauerwegbewegung). En gång träffade han också DDR-ledaren Erich Honecker och det planerades en turné i det som då var öst. Men, vilket man gärna citerar, allt gick om intet eftersom han alltid poängterade att ryska missiler är lika hemska som de amerikanska.
33 – Under brandbombandet förstördes 14 000 hem, 72 skolor, 22 sjukhus, 50 bank- och försäkringsbyggnader, 19 kyrkor, 5 teatrar, 31 affärer, 31 storhotell och 62 administrationsbyggnader.
34 – Det är dagens näst sista föreställning på CinemaxX på Hüblerstrasse 8, och det är mest kvinnor i salongen. ”Anonyma” har visats ett tag nu. Den har inte fått vidare positiva recensioner, men här är många ändå; den är en långkörare och den visas på flera biografer i Dresden. Nina Hoss har huvudrollen, och man ser henne gående bland ruinerna i Berlin med en massa soldater omkring sig. Det är slutet av andra världskriget och alla vi i bio salongen vet vad som väntar: hon kommer att våldtas. Som så många andra tyska kvinnor under andra världskriget och då särskilt i krigsslutet.
I filmen har tyskarna ännu inte riktigt kapitulerat dessa sista aprildagar, Hitler har gömt sig i sin bunker och det utkämpas ännu några gatustrider. Kvinnorna frågar inte varandra om de våldtagits utan: ”Hur många gånger?”
Boken som filmen är gjord på skrevs av en journalist och publicerades efter kriget utan att någon visste vem författaren var. Den sålde dåligt, vem ville läsa sådant när ett krig äntligen tagit slut? 2003 återutgavs boken, fortfarande utan författarnamn. Nu tror man att man vet vem det är som skrev boken: Marta Hillers.
Jag har inte läst den, men ser nu filmen som är, som det heter, fint filmad. Dagarna rör sig oändligt långsamt, det finns tid att berätta mycket, att ge förklaringsledtrådar, men jag förstår inte Nina Hoss rollfigur och jag förstår inte dem som ger sig på henne. Jag ser bara att hon våldtas och att hon letar efter en sovjetisk officer som kanske kan skydda henne. Hur ska, och det går heller inte att förstå, hon kunna berätta vad som hänt för sin man när han kommer tillbaka från kriget?
Bakom mig säger en kvinna under eftertexterna: ”Ibland lägger man sig som en segrare, men vaknar som en förlorare.” Hennes följeslagare, en man, säger: ”Jag tror att så många våldtogs för att vi höll på att förlora kriget, men ändå kände oss överlägsna”.
35 – Statistik: I Dresden arbetar fler kvinnor än i resten av Tyskland. I Dresden tar fler män ut föräldraledighet än i resten av Tyskland.
36 – Vicco von Bülow alias Loriot intervjuas inför sin 85-årsdag. Han är ett stort namn här, han kommer från en preussisk officersfamilj, är satiriker, ritar karikatyrer, och skriver prosa, till och med sångtexter. Som ung tvingades han in i armén och hamnade i Sovjetunionen.
Han får frågan om humorn går förlorad när man krigar. Han säger: ”Nej, nej, nej, när det är för hemskt, för utsatt, då måste man använda humorn, annars står man inte ut. Om inte annat måste man skratta för att inte bli rädd.”
37 – I Dresdentidningarna står det mycket om andra krig också, som USA:s i Irak. Allt går ut på att i de värsta av tider är det viktigt att vara exakt:
I oktober 2006 dog 106 soldater, amerikanska alltså.
I oktober 2007 var det 38.
I oktober 2008 var det 10.
Och irakier?
I oktober 2008: 137.
Oktober 2007: 565.
Och oktober 2006: 3 389.
38 – Den högst ansvarige för att Dresden får ett centrum som lever – där det finns både historia, nutid, kultur, kommers, ombyggnader och nya lösningar – känner alldeles för få människor som kan hjälpa till.
Så går snacket om Tanja Terruli (som, precis som museichefen och turistchefen, kommer från Berlin). ”Alla” tongivande klagar på att affärerna i centrum säljer för lite. En av byggherrarna klagar på att hon aldrig ringer honom och hör vad han har för åsikter.
En affärsinnehavare, som i tidningen vägrar uppge sitt namn, säger att Tanja Terruli är trevlig att ha att göra med, men att hon inte förstår hur man får saker och ting gjorda. Önskelistan, som hon hittills står emot: Att man ska få annonsera också kring de mest ”heliga” platserna i stan. Att man ska bygga nytt i innerstan.
39 – Dresden berördes inte alls av första världskriget.
40 – Intervjun där José Saramago – som 1998 fick Nobelpriset i litteratur – säger att han fortfarande är kommunist slås upp stort, särskilt att han också, som en klackspark till alla som vet precis hur det är, säger: ”Det finns ingen som är mer blind än den visionär som blundar inför realiteterna.”
41 – Dresdens fotbollslag, Dynamo Dresden, som på DDR-tiden var ett storlag, men som nu inte platsar ens i de högsta divisionerna, är inne i en svacka. Det går inte alls bra för laget. Och i deras hemmapublik finns många huliganer, nynazister, som sprider skräck och som gör att ännu färre åskådare kommer.
42 – I den stora bokhandeln, inne i Dresdens stora Galleria, finns det ett bord där det ligger böcker som handlar om kvinnor som for illa under kriget, mest berömd är Anonymas ”Eine Frau in Berlin”. Men här finns också Ingeborg Jacobs ”Freiwild” och Helke Sanders och Barbara Johns ”Befreier und Befreite”. Och många till. Nästa alla har kommit ut 2008.
43 – Flera gånger hör jag Dresdenbor säga: ”Man är ofta annorlunda och ändå sig själv.”
44 – Ibland brukar Dresdenbombningarna ursäktas med
Hitlers bombningar av den engelska stan Coventry. Där dog 380 – under hela kriget. Dessutom, om man nu ska nedlåta sig till sådant: i Coventry tillverkades ammunition och ansågs därmed vara ett legitimt militärt mål. I Dresden tillverkades mest porslinssaker.
45 – I Dresden finns långt gångna planer på att riva nästan 4 000 hyreslägenheter. Protest erna är omfattande, och det påpekas att det är närmast ironiskt: ”Under kriget bombades husen till ruiner, nu raserar vi Dresdenbor dem själva.”
46 – Har stan fallit? Förolyckats? Dött?
47 – Var ligger de begravna, de som dog under bombnatten? På olika kyrkogårdar? Nej, nästan alla ligger på Heidefriedhof i nordvästra utkanten av stan. I massgravar. Livs bejakande står det: ”Vi hedrar de döda i kampen för freden.” Och: ”Vi tänker på de döda så att livet segrar.” Och det står så mycket mer där, på plattorna under träden, vid monumenten, i ljuset, i skuggan. Tydligast är frågan som finns på en mur, frågan som kommer från Dresdenförfattaren Max Zimmering: ”Hur många dog? Vem vet den exakta siffran?” Jag har aldrig varit på en kyrkogård som den här, så öppen och så instängd, med ett slags mur omkring sig. Jag vet inte om den skyddar eller stänger ute. Jag bara måste härifrån.
48 – Sista dagen i Dresden läser jag ännu en artikel om krigsfilmen ”Anonyma”. En av experterna säger att ingen vet hur många som våldtogs, men tiotusentals var det, troligtvis ungefär hundratusen. Ja, det säger Norman M. Naimark som studerat öst länge, speciellt ryssarna i Tyskland. Ingen exakt siffra där heller.
49 – Efter Kurt Vonneguts död hittades en text han skrivit om sin tid som krigsfånge i Dresden. Han trivdes – innan bombnatten kom – med att vara i en stad där krigets offer kunde ta sin tillflykt.
Och Kurt Vonnegut skrev om att halva staden bestod av flyktingar: ”Det fanns inget krig i Dresden. Sant, plan flög över oss nästan varje dag och sirenerna larmade, men planen var alltid på väg någon annanstans. Alarmen gav en viloperiod från den tråkiga arbetsdagen, en socialhändelse, en chans att skvallra i skyddsrummen. Skyddsrummen var, i praktiken, inte mer än en simpel symbolhandling, ett knappt erkännande av den nationella nödsituationen: vinkällare och källare med bänkar i dem och sandsäckar som blockerade fönstren i de flesta fallen. Det fanns några få mer adekvata bunkrar i stadens center, närmare myndighetsbyggnaderna, men ingenting i närheten av de starka, underjordiska fort som gjorde Berlin osårbart för attacker.”
50 – Går ner på Sophienkeller. Någonstans måste man ju börja och sluta.
Letar efter ett utropstecken, eller åtminstone efter en punkt.
Tänker på Gorch Pieken på Militärhistoriska museet som sa att det i det nya museet också kommer att finnas en avdelning om nästa världskrig, det som handlar om vattentillgång och naturkatastrofer och klimathot.
Det regnar ute och det känns som att det regnar här inne också. Ska hem om någon timme. Till dem jag älskar.
Upptäcker för första gången, när jag än en gång läser Kurt Vonneguts ”Slakthus 5”, att han ofta skriver: Så kan det gå. Ändå slutar boken med fåglar ute på den skuggiga gatan, ja, med fåglar som hör av sig. Poo-tii-viit? Deras frågetecken hörs ändå in hit, ändå hit ner i källaren.