För två månader sedan dog William Zantzinger. Han blev 69 år och ingen har så mycket som han fått lida av Dylan.

Det gick till så här:

Bob Dylan hittade en notis i tidningen om att en rik, vit man slagit ihjäl den svarta kvinnan som passade upp på honom. Det var inte meningen, han slog till henne för att han tyckte att hon var långsam, hon fick en stroke och dog.

Dylan skarvade lite med sanningen som vanligt, men större delen av texten i ”The Lonesome Death Of Hattie Caroll” var sann, och när den kom 1964 blev den något alldeles extra. Den berättade om all världens orättvisor och det låg bra i tiden, fastän Dylan om och om refrängsjöng: alla ni som kritiserar orättvisorna som jag nu sjunger om, vänta med tårarna!

Ja, allt kom rakt i sången som om det inte fanns något som helst skäl att tveka: William Zanzinger, 24, slog ner Hattie Carroll, 51, på ett hotell i Baltimore, polisen kom, han häktades, han ägde en tobaksranch, hade rika föräldrar, han blev frisläppt mot borgen. Hon å sin sida var svart, hade tio barn och så vidare, och så vidare.

Det var i sista versen det kom, när domaren sa att inför lagen är vi alla lika, men i ögonblicket därpå dömde mannen till bara sex månaders fängelse. Nu, nu är det dags att gråta, sjöng Dylan.

Och han sjöng sången med bara en svag akustisk gitarr som komp så att vartenda ord skulle höras. Sedan har sången fått lite olika utseenden, men mest tuffat längs vanliga vägar, blivit smalare och smalare.

Tills i går kväll i Malmö, på utsålda Malmö Arena.

Efter att ha sjungit om glada sommardagar i ”Summer Days”, och innan han skulle trycka gasen i botten i ”Highway 61 Revisited”, så kom ”The Lonesome Death Of Hattie Carroll” smygande på ett sätt som jag aldrig hört sången närma sig.

Kompet var mycket varmt och mycket mjukt. Låten sträckte ut armarna och omfamnade oss alla tills man inte visste om man blev stöttad – eller fasthållen. Sättet som Dylan gjorde den på i går kväll sa oss att nu var vi mannen som dömdes till det skrattretande låga straffet, samtidigt som vi var kvinnan som mördades, samtidigt som vi var vittnena, samtidigt som vi var de som vanligtvis pratar svullna ord om jämlikhet inför lagen, samtidigt som vi nöjer oss med att läsa om övergreppen i tidningarna, det vill säga har det på lagom långt avstånd.

Så för vem gråter vi? 

Några sånger tidigare sjöng Dylan om Hollis Brown som också han råkade illa ut, och då ramade han in den texten med kvällens vackraste men också mest förväntade komp: banjo, ståbas, akustiska gitarrer, en viskande trumma. Och ännu några sånger tidigare, som allra första sång, sjöng han att han minsann inte tänker jobba mer på ”Maggie’s Farm” för hon behandlar de anställda som skit.

Det var alltså kvällens tema: folk som behandlas illa av arbetsgivare och allsköns överhet.

Men i stället för att använda de vanliga bilderna av förtryck – bilder som verkar trivas så väl i Dylans tidiga texter att de gjort sig hemmastadda – så såg vi i stället Hattie Carroll som hon egentligen ser ut. Hon kom fram till bordet på hotellet och frågade vad herrn önskade mera, och hon fick ett slag och hennes barn förlorade sin moder.

Och i går kväll förlorade vi alla vår värdighet eftersom vi inte gjort särskilt mycket åt saken, det vill säga åt alla andra Hattie Carroll som misshandlas.

Och hur behandlar vi dem som misshandlar?

Alla fick ju genom Dylans sång reda på att William Zanzinger fanns på riktigt, även om han egentligen stavade sitt namn Zantzinger. Han kunde ha stämt Bob Dylan för att Dylan tog hans liv, kastade omkring med det, och sjöng om det så att alla föraktade Zantzinger.

Men han gjorde inte det.

Nej, han gjorde inte det.

Och nu när åren har gått, ja, just denna mars månads sista lördag - denna kväll när Dylans orgel överröstade gitarrerna, och det ibland lät Finlandsfärja över det hela – blev Hattie Carrollsången en ny sång som bjöd upp. Då stod vi där och fick tänka oss för: Vad är det vi applåderar? Vi kan inte bara vara arga på den vite som slog den svarte. Utan vi fick också fråga oss: jaha, om vi förbannar Zantzinger, och sjunger med i den ohyggligt vackra melodin, så fängslas vi och vårt tänkande också i samma ögonblick som han åkte in. Precis som Hattie Carrolls många barn gjorde, de som hatade Zantzinger in i hans död och kanske hatar honom än. Som Jesus sa och många sagt senare: Så länge man hatar blir man inte fri.

Så kom sången om Hattie Carroll i går kväll att höra ihop med oss och med de mest slitna men i kväll mycket giltiga orden som kom i sista sången:

”Yes, ’n’ how many years can some people exist

before they’re allowed to be free?”

Men den melodin förvred han för att visa att han inte längre är en refrängsångare, för här ser man ju det tydligt: Ska man tillåtas bli fri? Eller ska man tillåta sig bli fri, bli fri av egen kraft? Dylan själv befriar sig allt mer från sina sånger – från hur de lät, hur de tolkades - och vinner dem därmed tillbaka. Som om han är rädd att han, som snart fyller 68, ska dö innan han blir lika gammal som Zantzinger blev.

Dylan har ljugit om ansenliga delar av sitt liv, svinat sig, svikit många och därmed svikit sig själv. Och han vet ju att sedan, när han dör, kommer andra att skriva sånger om honom, och de kommer också att skarva sig bort från sanningen ända tills hela Dylan blir en lögn. Och man vet ju aldrig vad folk applåderar.