”Tommy Steele.”
”Och vem mer då?”
Han som svarade Tommy Steele stod inne på Scandic som ligger precis vid Kinnarps arena där Dylan skulle spela om några timmar. Många kom från andra orter. Det fanns inte ett ledigt bord, det fanns knappt någon plats att andas, men det fanns utrymme för den här diskussionen om vilka artister som väljer Jönköping.
”Okej”, sa kvinnan, ”om vi struntar i Tommy Steele, för det är ändå för väldigt länge sedan, vilka fler då?”
Steelekillen var beredd, hon han knappt ställa frågan innan han svarade:
”Rod Stewart.”
Hon sa att hon ger upp, det här är ingen diskussion att föra, men han ville inte sluta utan sa:
”Och nu Bob Dylan. Det säger väl rätt mycket om att Jönköping är på gång när Steele, Stewart och Dylan kommer hit?”
Hon sa att snart skulle hennes kompisar komma. Han pratade för sig själv och sa att han undrar om Dylan vet att Jönköping ligger i bibelbältet, han kanske spelar ”Knockin’ on Heaven’s Door”? Och hon sa att det kanske han gör.
Jag slog följe med henne till arenan, hon hade ingen väninna hon väntade på, och hon sa att hon sett Dylan några gånger och att det var ett tag sedan hon flyttade från Jönköping, men stan är sig lik.
Hon försvann upp på läktarna just som jag skulle säga att Dylan föddes med död omkring sig, för stan som han växte upp i, den var döende. Därför var så mycket så lugnt, som i Dylans familj. Det var först 1958 som han började bråka med sin pappa. 1960 sa han att han inte tålde sin pappa.
Pappan dog 1968 och Dylan har gjort mycket religiöst efter pappans död. Ett album som ”John Wesley Harding” är fullt med religiösa referenser. För att inte tala om de uttalat religiösa albumen ”Saved”, ”Slow Train Coming” och ”Shot of Love” som gavs ut för ungefär 30 år sedan.
Men det kom inget från de albumen i går kväll i Jönköping. Inte heller ”Knockin’ on Heaven’s Door”, inte heller ”Tryin’ To get To Heaven” innan ”dörren stängs”.
Men det blev 17 sånger, som det nästan alltid blir. På så sätt var Jönköping samma sak som vilken annan stad som helst, vilken annan spelning som helst. Dylan spelar som han vill och som han alltid gjort, han anpassar sig inte efter vilka andra som framträder de få gånger han delar turné med artister som Willie Nelson, Bruce Springsteen, Paul Simon, Patti Smith. (Nej, han har aldrig framträtt med Tommy Steele.) Dylan går på, han går av, alltid punktlig, alltid nykter, alltid välklädd, men allt annat är öppet: till och med låtar som jag hört några gånger nu på den här turnén förändras.
I går i Jönköping öppnade han med ”Leopard-Skin Pill-Box Hat”, ”When I Paint My Masterpiece”, ”Don’t Think Twice, It’s Alright”, ”The Levee’s Gonna Break”, ”Just Like A Woman”, It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding)” – och ingen av dem hade han spelat tidigare på den här turnéns Sverigekonserter.
På upploppet begravde han sig i några låtar som brukar dyka upp – som ”All Along The Watchtower” och ”Like A Rolling Stone” – men i Jönköping kom de med ungefär halva intensiteten jämfört med tidigare, och plötsligt hördes de mer och fick mer kraft. Och där han tidigare spelat orgelsolo spelade han nu munspel och vice versa. Allting verkade avgöras i stunden, och de andra musikerna tittade på honom hela tiden: Nå, kommer det en nick? Vems tur är det nu att göra ett solo?
Det kom ingen låt från albumet som kommer nästa månad, förstås.
Och på förra konserten spelade han inga sånger från åren 1971-2006.
Konstigt nog i dessa nedladdningstider så säljer hans album allt bättre, och jag ser tydligt att han har flera sorters publik, i alla åldrar, och många av dem i 20-årsåldern sjunger med i alla låtar. Det är som om han gör ett deal med oss där ute: jag kör de här versionerna, den här spelordningen, ni hänger med också när jag stuvar om, ibland har jag en ljus röst, ibland en mörk, ibland hörs det vad jag sjunger, ibland måste man kunna texten för att kunna identifiera orden.
Nej, han är inte lätt att känna igen, och det är snart det enda man känner igen honom på.
Dylan, som föddes Zimmerman, har också dolt sig bakom många namn. Dylan blev han legalt 1962. Han har kallat sig Elmer Johnson, Tedham Porterhouse, Bob Landy, Robert Milkwood Thomas, Big Joe’s Buddy, Blind Boy Grunt, Keef Laundy, Judge Magney.
Det finns många som följer honom runt på hans turnéer och för en del av dem är det redan skåpmat att Dylan på det kommande albumet ”Together Through Life” har ett gammalt country- och bluessound bakom sig när han sjunger ord om himlen och dörren som är alldeles nya: "The door has closed forevermore/If indeed there ever was a door."
I Malmö i kväll finns det åtminstone en bro som kan ta en över mörka vatten.