Dylan började fria direkt inför ett fullsatt Globen i Stockholm.

Hans första tre låtar var lika med allsång i ”Rainy Day Women # 12 & 35”, gitarrspel i ”Lay Lady Lay” med underbara ord om att vi ”kan få äta kakan och ändå ha den kvar”, en mer än vanligt svängig ”Tangled Up In Blue”.

Efter det kom ”Chimes of Freedom” som han sjöng när Clinton blev insvuren som president.

Och det var en spellista som bara hade tre sånger gemensamt med den han körde kvällen före på Berns salonger i Stockholm (för er som verkligen vill veta: ”Stuck Inside Of Mobil With The Memphis Blues Again”, ”Like A Rolling Stone” och ”All Along The Watchtower”).

Tillika var det mycket mer av Greatest Hits: ”Desolation Row”, ”Blowin’ In The Wind”, ”Make You Feel My Love”, ”Highway 61 Revisited” ...

Munspelet var med i var och varannan låt, ofta mellan meningarna, som i den allra vackraste version jag hört av ”Love Sick”. Där var det ödsliga gator, där var det en berättelse om hur ont kärleken gör, och ändå så skulle Han ge allting för att få Henne tillbaka. Precis som Han vill göra allt i ”Make You Feel My Love” – där extraverserna på munspel berättade fotsättningen, om att Han anstränger sig, gör sitt bästa, och ändå – utan att vare sig Han eller Hon förstår varför – kan det inte bli någonting mellan dem.

Det är sorgligt, det är mer än sorgligt, och Han och Hon får leva med det.

Så hård är kärleken.

Så hård är Han, mest av allt mot sig själv.

Det är därför Dylan senare sjöng ”One More Cup Of Coffee (Valley Below)” om att nu är det som det är, men vi hinner väl med en sista kopp kaffe ändå? 

”One more cup of coffee for the road,

One more cup of coffee ’fore I go

To the valley below.”

Då stod han där med gitarren igen, kved fram toner som inte finns på pianot, för det är väl bara den sortens kvidande och lidande som återstår?

Och till slut blev det ”Blowin’ In The Wind” i just den struttiga version han valde att spela valkvällen i USA när Obama valdes.

Nej, det är inte så lätt att få tag på Dylan. Han har ingen hemadress. Jo, kännarna vet förstås var han bor, i Malibu.

Men ingen vet var han hör hemma. Möjligen är hårda fakta tydliga: han föddes den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota. Döptes till Robert Allen Zimmerman. Innan han fyllt sju flyttade han med sin familj elva mil bort till gruvstaden Hibbing, för där hade hans mamma släkt. När Robert var åtta lärde han sig spela piano.

Och det är där bakom sin keyboard han står för det mesta, nu när hans mamma är död och han saknar henne så innerligt. Ibland när de andra musikerna stelnar så börjar han – också den här kvällen på Globen - spela som om han är på cirkus och vevar ett positiv.

Det var mitt i kvällens mest cirkusliknande sound han alldeles på upploppet sjöng:

”You think I’m over the hill

You think I’m past my prime

Let me see what you got

We can have a whoppin’ good time”

Och publiken lyfte och han for runt med vänsterbenet i en egen dans.

På fredag fortsätter dansen. Då ska han första gången någonsin uppträda i Jönköping, i bibelbältet. Då kommer han återigen, gissar jag, visa att han redan på tidiga skivor visade att han kan sin bibel.

Precis som han i den vackraste låten på Globen – ”High Water (For Charlie Patton)” - sjöng:

”As great as you are a man,