”Du säger att jag inte kysser lika bra som han, jag ska inte berätta för dig varför det är så”, sjöng Bob Dylan i allra första låten när han i går kväll hade premiär på sin nya världsturné på Berns salonger i Stockholm.

Han sa ingenting till publiken, förutom att presentera bandet och ett mycket kort tack ”Tack, vänner” inför sista låten.

Men vilket tilltal!

Ja, det var ett enda långt samtal, och för första gången någonsin som jag sett honom – och det är fler gånger än jag vill erkänna – så höll han sig till originaltexterna och verserna kom i rätt ordning.

Som om han verkligen brydde sig om att vi skulle hänga med i replikskiftena. För även om bandet är så oerhört tajt, så stod rösten längst fram på scenen. Dylan sprang heller inte igenom meningarna som han brukar och redan i andra låten, ”Senor”, betonade han frågan: ”Kan ni berätta vart vi är på väg?”

Sedan bad han oss alla luta oss tillbaka och han lovade att ”I’ll be your baby tonight”...

... och sedan var han det.

Det var därför vi trodde på honom när han sjöng att ”den där andre killen kanske vet vad du behöver, men jag vet vad du vill ha”.

Det var inget leende i de orden, heller inte när han kom med ännu en ny fantastisk melodiversion av ”Tryin’ To Get To Heaven” innan ”dörren stängs”. För ”tiderna har förändrats” och Dylan sjunger att han ”försöker komma så långt från mig själv som bara är möjligt”.

Han stod bakom sin keyboard hela konserten förutom när han tog några steg framåt med munspelet och när han spelade gitarr i en enda låt, den om att han mest av allt ”tittar på hur floden rinner”. Och efter det sjöng han att ingen sjunger bluesen så bra som blinde Willie McTell, samtidigt som han själv sjöng mer bluesigt än han brukar.

Han brukar ju göra ett hundratals spelningar om året, men nu har det varit ett uppehåll på några månader. Bland annat har han ju spelat in det nya albumet ”Together Through Life” som släpps om en månad, men från det kom inga sånger, och från hans senaste album kom inga sånger. Överhuvudtaget var det bara några få av låtarna han spelat mest de senaste åren som dök upp.

Däremot vände han sig mot var och en av oss och sjöng att ”du agerar som om vi aldrig setts” och ”jag tror inte på dig”. I låten efter vände han på allt: ”Jag tror på dig.”

Så var det: en stängd blick ena stunden, en öppen famn i nästa. Just när jag började vänja mig vid att han kommit med den allra bästa första konserttimme jag någonsin hört honom ge, så nöjde han sig med några honungsversioner, som när han sjöng ”var ärlig mot mig”. Han följde upp med den gamle sången om Billy i en tryckareversion, det blev bugg om sommardagar och sommarnätter, han drog ut oss i en helvetesnatt där allt ylade, han sa ”nu är det er tur att gråta lite” – innan han slängde åt oss publikfavoriterna ”Like A Rolling Stone” och ”Forever Young” så att vi äntligen fick andas.

Och där, just där i ”må du förbli för evigt ung”, slutade han med ett munspelssolo där resten av musiken försvann, skuggorna drog sig undan, det kom kärleksdroppar i ansiktet, de enskilda bergochdalbanetonerna blev ljusa och genomskinliga och tog ett steg fram – och så backade Dylan in i mörkret och så var han borta.

Och jag såg mig omkring när ljuset kom uppifrån, inte från scenen, och folk i alla åldrar hade – tro mig - tårar i ögonen. Många rörde sig inte ur fläcken.

Själv tänkte jag på att Dylan redan på 60-talet sa att han sjungit många ord han inte längre vill sjunga. Han menade inte ord som ”Gud” och ”mor” och ”president” och ”självmord”. Han menade enkla ord som ”om” och ”hopp” och ”du.” Och ändå är det just de orden som hörs mest av allt just nu i hans sånger. Många av Dylans texter har visserligen nödutgångar, och ser löjliga ut på papper, men örat uppfattar något annat när bokstäverna paras ihop med toner och ynglar av sig nya betydelser.

För länge sedan sa han:

”Gud, vad jag är glad att jag inte är jag. Jag är bara Dylan när jag måste vara det.”

Vi får väl se vem han är i kväll på Globen i Stockholm.