”Det är klart att jag undrat många gånger”, säger Günter Wallraff, en av världens mest omtalade journalister. Han har förklätt sig till industriarbetare, alkoholist, vapenhandlare, demonstrerande student, utlänning, vapenförsäljare …
Vi står på terrassen på hans hus i Köln. Just här har han bott sedan 1967, och gömt många som svävat i fara.
Han säger, medan hans undran svävar över hustaken, att det är över 20 år sedan han förklädde sig till turken Ali Sinirlioglu och skrev en bok om det. ”Längst därnere” har sålt i fyra miljoner exemplar. Bara i Tyskland. Och översatts till 33 språk.
Den rollen började med att Günter Wallraff satte in en annons i flera tidningar: ”Utlänning, kraftig, söker arbete, vad som helst, också tungt och smutsigt, också för låg lön.”
Han fick snabbt erbjudanden. Som turken Ali arbetade han på McDonald’s, illegalt på byggen där han rengjorde toaletter, försökte bli döpt i katolska kyrkan och senare hos Bhagwans lärjungar, och fick utan att visa papper, genom en underleverantör och människohandlare, jobb på August-Thyssen-Hütte, ATH, i Duisburg; ett av Europas modernaste stålverk. Där knackade han loss nerfallna och hopkittade jordmassor under transportbanden och blåste, utan att bära skyddsmask, med tryckluftsslang bort stoftlager på maskiner (”på bara ett ögonblick blir det en sådan stoftkoncentration att man inte längre ser handen framför sig. Man inte bara andas in stoftet, man sväljer det, äter det. Man kvävs av det.”). Han skyfflade undan halvfrusna berg av slam i 17 graders kyla.
Günter Wallraff levde som turken Ali i en liten, knappt beboelig lägenhet i den döende stadsdelen Bruckhausen i Duisburg, där det i åratal bara bott turkar. Han träffade turkar som aldrig hade en ledig dag, turkar som orkade arbeta på stålverket i några få år, sedan var de sönderarbetade. De flesta fick men för livet – och mötte på de flesta ställen ett markant utlänningshat.
Och efter det och den rollen?
Ja, han försökte sig på nya, stora förklädnader i Rumänien, Japan, Sydafrika, fast inga fungerade, oftast på grund av politiska händelser.
Kanske dags
att återvända till Tyskland?
”Kanske det. Det är det jag undrar över, om jag ska kunna göra något stort igen och i så fall var”, säger han.
Har du varit förklädd nere i hamnen?
”Nej, inte direkt … Det blev inget av det. Jag arbetade på ett varv och förvånades över att det lät så mycket i huset där jag bodde tillfälligt, just för den där eventuella rollens skull. Det var förstås nära hamnen. Hela natten dunkade musik och annat och jag stördes, jag skulle ju gå upp och jobba klockan sex! Det tog ett tag innan jag förstod att jag bodde rätt ovanpå en bordell. Så trögtänkt man kan vara, så insnöat man kan tänka.”
Han har gett namn åt ett verb i svenska språket: wallraffa. I ordböcker står det att wallraffa är lika med att ”bedriva undersökande journalistik under falsk identitet (efter den tyske författaren Günter Wallraff)”. I höst fyller han 65 och äntligen känner han sig åter kry och frisk. Han ser ut som att han aldrig har mått bättre, som om han skulle kunna ta sig an vilken roll som helst.
Efter två år som turken Ali Sinirlioglu hade Günter Wallraffs kropp tagit så pass mycket stryk att han tvingades bli allt mera stillasittande. Och då ska man veta att han alltid annars är oerhört vältränad, han har bland annat sprungit många maratonlopp.
Han gick med rullator och kunde röra sig högst ett par hundra meter, kom ingenstans.
Nu pekar han, från terrassen. Höger pekfinger går i en cirkel, runt, runt, runt kvarteret och inte mycket längre än så, så stor, eller rättare sagt liten var hans värld.
”Och vad är det för liv?” Och, säger han: ”Är det inte en märklig ironi att Kölns berömda maratonlopp ägde rum just där jag bor? Där borta sprang de.”
Han pekar igen och pekfingret är alldeles stilla.
”Det var jobbigt att se alla andra kuta förbi. Mycket jobbigt. När jag såg det så växte smärtan.”
För några år sedan opererades äntligen hans höft och sedan, efter långt om länge, kunde han åter börja träna.
Och som han tränar!
Ett par gånger i veckan kommer en läkare, som varit tysk mästare i tiokamp, och leder och övervakar hans träning. Nu är Günter Wallraff i så bra form att han i höstas kunde springa maratonloppet.
”Men jag måste upprätthålla träningen. Annars förfaller jag igen.”
Han har hittat en runda han trivs med, det tar bara fem minuter att cykla dit. Fem dagar i veckan springer han en mil. Om han inte får göra det, så blir han på dåligt humör.
På dåligt humör blir han också varje morgon när han läser tidningarna. Han skäller på allt och alla – men nöjer sig inte med att gnälla. Han är aktiv, kanske mer aktiv än någonsin tidigare. Han bildar kommittéer, han skriver brev till ledande politiker, han viskar, han skriker.
Blir du mer och mer strategisk?
”Kanske det. Men jag tycker inte om ordet strategi, egentligen, för det … hamnar inom maktsfären på något sätt.”
Han säger att förre förbundskanslern Gerhard Schröder (”vars nyligen släppta självbiografi bara är luft”) alltid var så strategisk. Han flirtade till exempel med sämsta sortens tidningar just för att han visste att utan dem hade han inte en chans. Han ställde upp på allt och förnedrade sig, säger Günter Wallraff. ”Är det politikens pris? I så fall är det fel på politiken. Även om jag inte tycker särskilt mycket om Frau Merkel och politiken som hon står för, så är hon åtminstone rak. Åker hon till ett förtryckarland flirtar hon inte bara med makthavarna där, utan hon ser också till att möta dissidenterna. Det hedrar henne.”
Günter Wallraff är ute och pratar en hel del om sin metod, om det han gjort, och han säger att för tio år sedan var det mest äldre som kom och lyssnade. Nu kommer de yngre igen (”det är som vågor, ibland är man uppe, ibland är man nere”). Och när han får inbjudningar från länder som Kina är det inte längre för att myndigheterna där vill att han ska visa hur imperialistiskt det är i väst och att arbetarna i Europa far illa, utan de vill veta: hur gjorde han?
”Jag märker ändå, när jag är utomlands, att folk förväntar sig att jag ska kritisera Tyskland. Det är klart att jag skulle kunna göra det. Men jag brukar säga att det inte är någon tvekan om att våra militärutgifter blir allt mindre, och att vår miljöpolitik blir allt bättre. Förresten, hur går det för Miljöpartiet i Sverige?”
Han har varit många gånger i Sverige, har många svenska vänner, följer svensk debatt, och säger att mordet på Olof Palme, som han träffade åtskilliga gånger, sysselsatt honom mycket. Många tipsade honom om vem som var mördaren (”de flesta trodde att PKK var inblandat”) och själv pratade han bland annat med Lisbet Palme om vad hon verkligen är säker på att hon såg den där natten.
”Men nu, när den där alkoholisten Christer … är död innebär det kanske att polisen slutar försöka lösa mordet.”
Jag hör inte om det är en fråga eller inte.
Günter Wallraff vänder sig om och tittar på skolan som ligger bara 50 meter bort. Eller rättare sagt: det var en skola, men är nu en flyktinganläggning.
”Där gifte jag mig när jag gifte mig senast.” Det vill säga: tredje gången. ”Vi hade en stor fest där. Jag hade bjudit ett femtiotal vänner plus att jag bjöd in flyktingarna. Jag tycker inte om att dansa, men gud vad jag dansade den kvällen och natten.” Flera gånger sedan dess har myndigheterna velat stänga flyktinganläggningen av ekonomiska skäl, men Günter Wallraff har gått in och bekostar den numera till viss del. Och hans bok om turken Ali Sinirlioglu har fått honom att finansiera – och nu snackar vi om miljontals kronor – ett kulturcentrum i Duisburg, nära där han levde som turk. Projektet heter ”Leva tillsammans”.
Men han säger själv inget om det. Det är kanske därför som många tror att han dragit sig tillbaka in i tystnaden. Men här är några exempel på vad han gjort:
1992 gick han ut i en aktiv och högljudd kampanj mot det nationalsocialistiska Tyskland, i skolor, i teveprogram, på möten.
1993 medlade han mellan Salman Rushdie och dem som kritiserade honom.
1997 attackerade han, som är en ivrig försvarare av kurdernas rättigheter, PKK och ledningens terrormetoder.
Och hela, hela tiden får han ge goda råd till dem som vill wallraffa.
”Jag ser många goda exempel, men en hel del ger upp för lätt. De bara gästspelar, gör en enda bra roll och sedan nöjer de sig med det. Som om det är något bara för visa sig vara något extra. Ibland blir journalistiken så … spektakulär.”
Men skulle du kunna wallraffa
igen, ditt ansikte är så känt?
”Du anar inte hur enkelt det är. Många tittar bort om man inte ser ut som alla andra, som någon som kanske är aningen utslagen, de ser inte så noga vem de möter. Om jag tar på mig en peruk och kontaktlinser och rakar av mig mustaschen …”
Han säger också att det blir lättare rent tekniskt. Många gånger, som när han var turken Ali Sinirlioglu, släpade han på en dold kamera som vägde sju kilo.
”Nu skulle jag kunna ha en liten, liten kamera i slipsknuten. Det är bara det att jag aldrig har slips, förutom när jag är förklädd. Jag kan inte ens knyta en slips. Slips är … strypning, kvävning. Jag avskyr allt som påminner mig om en uniform. Jag klarar inte av uniformitet.”
Han säger att det nästan första han gjorde som påminde om en roll var värnplikten 1963. Han togs ut till att vara gevärsskytt, men vapenvägrade.
”Skämtet var mitt vapen. Om jag inte hade skämtat, så hade jag blivit bitter. Under lumpartiden satte jag blommor i gevärspipor och alla skrattade. Den andra sidan var att jag fick hårda straff för det. Och stryk. Hade jag inte skrivit dagbok vete fan hur jag skulle ha klarat mig.
Utdrag ur den dagboken trycktes i en tidning mars 1964, och det var första gången som Günter Wallraff publicerades.
Varifrån hämtar
du din moraliska kraft?
”Det här tycker inte de kristna om att höra …”
Just då börjar klockan slå i kyrkan vi ser en bit bort. Han ler och säger: ”Nej, de kristna, eller rättare sagt deras ledare, deras företrädare, säger att jag inte har rätt att säga det, men jag hämtar min kraft från kristna principer. För mig är Kristus mycket stor. Inte Gud. Nej. Jag får näring också av andra som brutit mot sin tids konventioner. Buddha. Gandhi. Nelson Mandela.”
Han säger att jag måste förstå att han vill vara fri.
”Jag vill inte tillhöra någon grupp. Tidigt, tidigt kände jag mig hemma hos pacifisterna. Och hos socialisterna. Men jag dras också åt det anarkistiska.”
Jag vet att det inte är lönt att fråga så mycket om nästa roll, för han har som metod att alltid säga att han snart kommer att göra något nytt. Han säger till den ene att han ska göra något i Brasilien, till den andre att han ska söka jobb på en byggnadsarbetsplats i Berlin, till den tredje att han tänkt sig att …
Din nästa stora roll
kanske blir på ett ålderdomshem?
”Faktum är”, säger han, ”att jag tillsammans med Markus Breitscheidelplanerade just det. Han skulle arbeta på sjukhemmet, och jag skulle se till att bli inlagd där. Men det hände så mycket annat just då i mitt privatliv att jag inte kunde. Men jag stödde honom, och han skrev boken Abgezockt und totgepflegt om sitt wallrafferi på sjukhemmet. Den blev en storsäljare. Folk bryr sig mycket om den offentliga nedrustningen.”
Sedan säger han att den som inte håller sig i form, den som inte bekämpar kroppens förfall, den får en svår ålderdom, den gör sig sårbar.
Hur ska du fira din 65-årsdag?
”Jag åker väl bort som vanligt.”
När han fyllde 50 for han till Rostock och firade med vietnameser som hotades av högerextremister. När han fyllde 60 for han till norra Afghanistan och såg till att finansiera en skola för flickor.
”Jag tycker inte om fester, inte om att bjudas in till stora jippon. Jag är rätt blyg i grunden. Det går säkert att psykologisera kring det, att jag därför spelar olika roller. Men du, apropå att hålla kroppen i trim, kan du spela bordtennis?”
”Ja, jag spelade mycket när jag var ung. Vi kan väl slå några bollar?”
Vi går genom trädgården, det är mörkt ute nu, det har varit en lång dag. I garaget har han ett pingisbord. Vi värmer upp. Ett tag leder jag med tre poäng.
Sedan tar han ett steg fram och gör mig chanslös och visar att han bara spelade ännu en roll när han lät mig ta ledningen.
Av Günter Wallraff på svenska
13 icke önskvärda reportage (1973)
7 icke önskvärda industrireportage (1974)
Ni däruppe – vi härnere (1976)
Fascismen mitt ibland oss (1976)
Reporter hos Springer (1978)
Journalistik som människojakt (1980)
Längst därnere (1986)
”Wallraffa”
Det brukar kallas ”wallrafferi” eller ”att wallraffa” efter Günter Wallraff. Historiskt sett intar han en särställning och med sina många och långa reportage är han oöverträffad när det gäller att arbeta som journalist förklädd i olika roller.
Men det skulle lika gärna kunna heta ”Garmeri”, ”Göhreri”, ”Lyttoneri”, ”Nordströmeri” eller ”Winteri” efter andra som arbetat på liknande sätt före Wallraff.
Paul Göhre, till exempel, var en av Wallraffs tyska föregångare. I juni 1890 lämnade han sin plats på tidskriften Die christliche Welt i Leipzig, hängde undan sin svarta teologie kandidatrock för att i stället ikläda sig rollen som fabriksarbetare. Det resulterade i den gripande boken ”Tre månader såsom fabriksarbetare”; en detaljerad genomgång av arbetets vardag, av arbetarnas tänkande och av hur de påverkades av tidens politiska strömningar.
Ett annat exempel är Minna Wettstein-Adelt som 1893 började jobba på strumpfabriken i Chemnitz. Hon ville belysa kvinnofrågan ur ett arbetar- och underifrånperspektiv. Boken hon skrev hette ”Dreieinhalb Monate Fabrikarbeiterin”.
Ett annat pionjärarbete inom samma område, för att slå hål på en vanligtvis förljugen bild i pressen av arbetsförhållandena i det egna landet, gjordes i Sverige ett drygt decennium tidigare. Det var i samband med Sundsvallsstrejken 1879, som slogs ner sedan landshövding Curry Treffenberg kallat in militären. Under strejken tog de flesta tidningarna parti för landshövdingen och sågverksägarna. Detta följdes noggrant av Isidor Kjellberg, journalistiskt skolad i USA. Han var sedan 1872 redaktör för den av honom grundade Östgöten i Linköping och känd som ivrig försvarare av förenings- och mötesfriheten. För att bryta den ensidiga bilden av strejken tog han tåget till Sundsvall för att med egna ögon kunna beskriva effekten av strejken som omfattat över 5 000 sågverksarbetare. Därefter begav han sig till Härnösand för att träffa landshövdingen, och intervjun med denne brukar räknas som den första intervjun i svensk press med en högt uppsatt myndighetsperson.
Det här arbetssättet, att reportrar och intellektuella ”stiger ner på arbetsplatser”, var starkt i början av 1900-talet. Ett exempel: Max Winter. I Wien arbetade han som bland annat humleplockare, järnvägsarbetare, scenarbetare och stuvare.
Den i mina ögon störste reportern, tjecken Egon Erwin Kisch (1885–1948), förklädde sig också ofta.
I Sverige är den största nog Ester Blenda Nordström (1891–1948) som på 1910-talet provade på att vara lärare och piga. Läs hennes mästerliga ”En piga bland pigor” från 1914.
Samtidigt deltog ”Constance Lytton” i den kvinnliga rösträttsrörelsen i England. Hon förklädde sig, hungerstrejkade, greps. Och Agnes Smedley klädde 1920 ut sig till immigrant för att se hur nyanlända européer togs emot i USA.
Också på 1920-talet fanns det många som förklädde sig. Sedan avtog intresset för den sortens journalistik. Renässansen kom i slut på 1950-talet då John Howard Griffin efter en medicinsk behandling blev svart och provade på jobb som skoputsare få att få en bild av de svartas liv i den amerikanska södern.
I Sverige förklädde Börje Sehlin på Arbetet sig och fick jobb och Göran Palm blev på 70-talet metallarbetare på LM Ericsson och skrev flera böcker om det.
Och på det följde en uppsjö svenska reportrar som förklädde sig för att kunna gå in i Afghanistan och skildra Sovjets ockupation. Och amerikanen Bill Buford blev fotbollssupporter för att skildra engelska fotbollshuliganer …
Ämnen saknas inte. Vilken reporter förklär sig och gör den första riktigt stora skildringen av hur det går till i en kinesisk sweatshop?