Spegel, spegel, på väggen där...
Eller så här, på ett annat språk:

"There's a face you know
Staring back from the shop window
The condition you're in
Now, you just can't get out of this skin"

Det är Bruce Springsteen som sjunger det på "Magic"-albumet som kom för en vecka sedan, och det är klart: det är slitna ord, men när man själv är sliten - och jag är alltid det nuförtiden - så träffar sådana där ord.
Träffar och känns. Sliter och svider. Som här i Springsteens "Your Own Worst Enemy". Också för hur de orden uttalas och sjungs och för hur omgivningen ser ut och låter. Här är det glockenspiel, det bjällrar lite som på julafton, ja, som om det snart är nyår, men vad göra när det nya året kanske blir sämre än det som varit?
Tänker på tidens gång, för min son fyller år i dag. Firade honom häromdagen. Vi åt där vi brukar äta, där maten smakat likadant sedan jag flyttade hit till Göteborg för 30 år sedan. Och det är bra. En del rutiner och vanor vill jag inte ändra på, för hur ska jag annars känna igen mig? Och känna igen min son?
Tänker på honom nu, tänker att jag vill ha honom nära mig, närmare mig, vill höra honom fråga mig om något gitarrackord som är lite skumt, inte i någon Springsteenlåt för han tycker att Springsteens låtar är för bredbenta, utan i någon annan melodi, en sång som jag hoppas handlar om kärlek, eller åtminstone något livsbejakande. Kanske Beatles "Birthday" med de enkla, men mycket sanna orden "Happy birthday to you". Det är en hälsning från en öppen famn, inte från den värsta fienden.
Ja, jag tänker på min son när jag och några vänner - ibland är det så befriande att få vara en medelålders kliché - mitt på den här lördagen den sjätte oktober hoppar in i en hyrd Mustang, lämnar New York City och kör till Philadelphia. För i kväll ser vi Bruce Springsteen i Wachovia Center. Och hör honom sjunga och fråga: "Is there anybody alive out there?"
Vad svarar man på det?
Bocken Bruse, som stångar alla troll, vill att vi ska finna en värld med starka själar, en värld där miljontals röster hörs och där det är smått magiskt - utan att man uttalar ordet magisk. För det rimmar på tragisk, och en sådan här lördag, när jag är långt hemifrån, när jag är långt ifrån min son som fyller år, ligger sådana rim för nära varandra. Och för nära det som varit, det som får mig att tänka på när jag själv var ung och fyllde år och lyckades få träffa min far och han, som sedan länge är död - nej, livet är verkligen ingen saga - sa att han och jag hör ihop, att jag skulle komma ihåg det, även på andra dagar än mina födelsedagar.
Ja, då kommer jag - apropå berättelser där folk lever lyckliga i alla dar - att tänka på att när min far kom in i ett rum så log alla. Jag tänker ofta på det när vissa kvällar bara flyr.