Men jag, jag går aldrig ner i hamnen, säger Cordt Schnibben, Tysklands störste journalist.
Varför är du aldrig nere i hamnen?
– Varför? Vill du verkligen veta det?
Ja, det vill jag. Cordt Schnibben, som nyss fyllt 55, står i sitt hörnrum på Der Spiegel, Tysklands mäktigaste tidskrift, som nyss fyllt 60. Det är på tredje våningen, mitt i Hamburg, Tysklands näst största stad, och Cordt Schnibben går fram till fönstret. Många rusar förbi där nere, nu när arbetsdagen är slut. Cordt Schnibben arbetar till tio varje kväll. Han är numera chef för Der Spiegels samhällsreportage, och får därför inte tid att skriva något själv förrän de andra på redaktionen gått hem.
Har du skrivit något reportage om hamnen?
– Varför är du så intresserad av hamnen?
Varför? Jag säger något om att hamnen är så … stor, och då menar jag inte bara till ytan.
Han säger att det är ett bra skäl. Själv är han en så kallad världsreporter. Alla hans reportage väcker stor uppmärksamhet, oavsett om de handlar om boxning på Kuba eller barnmisshandel i Tyskland. Han skriver ofta ett långt reportage om ämnet och gör sedan en tevefilm om det.
Jag har aldrig träffat en reporter, Janne Josefsson undantagen, som är så nyfiken som han. Och som är så kritisk mot media. Han ifrågasätter allt och alla. Nu när vi står i hans rum och det blir allt mörkare där ute och vi har pratat om tusen och en saker, så säger han:
– När du har varit här i Hamburg en vecka kan du väl komma hit igen, så ska jag berätta varför jag aldrig är nere i hamnen.
Sedan går vi i korridorerna ett tag och pratar om att Der Spiegel är en framgångssaga, att upplagan ligger på över en miljon, att Der Spiegels webbplats är den mest lästa av alla tyska tidningar på nätet – och att Tyskland ”stannar” när nya numret kommer ut på måndagarna. Der Spiegel har fått ledare att avgå, fått folk att ta livet av sig, fått företag att gå i konkurs. Men Cordt Schnibben säger att han uppriktigt tvivlar på att Der Spiegel skulle kunna rucka på hamnen i Hamburg. För hamnen står för en sjättedel av alla pengar som omsätts i stan. Lönerna därifrån betalar 160 000 hamburgbors liv, och utvecklingen i hamnen är en våt dröm för vilken nationalekonom som helst. Varje år ökar omsättningen med minst tio procent. Vinsterna ökar ännu mer. Satsningarna är enorma, men ger stor utdelning. Allt pekar mot himlen.
Hamnen är alltså alltid nära, var man än är i stan. Nere på Landungsbrücken, nära St. Pauli, avgår året runt turer ut i hamnen. Ombord serveras det förstås öl och sprit, möjligtvis också en smörgås om man ber snällt, och mycket av det som guiden anspelar på handlar om vin, kvinnor och sång. Man passerar fiskemarknaden, lagerområden, nybyggen och ser containrar, containrar, containrar. Tio miljoner om året – de flesta kommer numera från Kina.
Hamburgs hamn har blivit knutpunkten för handeln mellan öst och väst. Och det är som om hamnen varje år skönhetsopererar sig. Den som arbetade här för säg tio år sedan känner inte längre igen sig. Kanske är det därför som man på turerna i hamnen snackar så mycket om det förgångna, om när sjömännen från hela världen kom hit, om stuveriarbetarna, om kaptenerna, om alla konstiga varor och produkter, om sätten de fraktades på, om … ja, alkoholen, om sångerna, ja, allt är en enda stor refräng: ”Ach, wie tut ihr mir bloss alle schrecklich leid, die ihr nicht aus Hamburg an der Elbe seid!”, ”Das ist Hamburg”, ”In Hamburg sagt man tschüss”, ”Glocken von St. Pauli”, ”Ich grüß aus weiter Ferne mein St. Pauli”, ”Nach Hamburg, nach Hamburg”, ”St. Pauli bleibt St. Pauli”, ”Auf dem großen, weiten Ozean” …
Det är mer från officiellt håll man talar om att det i Hamburg också finns mycket annat: många, många konsthallar, statsoperan, 31 teatrar, sex musikalscener, 50 statliga och privata museer, tio kabaréscener. Och 4 000 restauranger, men i turistbroschyrerna nämns det inte att allt fler av dem annonserar med lockorden: ”Vi serverar bara tysk mat!”
På rundturen i hamnen får guiden problem med namnen på fartygen vi ser, kanske för att han tar sig några öl. Han säger att de kommer ju från så många länder – ”länder man knappt visste fanns” – och de blandar så många namn: ”Hanjin Chicago Hamburg” heter ett av fartygen, ”Shanghai USA” heter ett annat. Och guiden, som inte kan ha fyllt 25 ens, säger att många i Hamburg har problem med omställningen från det gamla till det nya. Han låter som att han är 125 år när han säger att han tidigt fick lära sig att fem saker är mycket viktigt att veta om man bor i Hamburg.
Ett: Att Napoleon belägrade stan mellan 1806 och 1814.
Två: Att en tredjedel av stan förstördes under Den stora branden 1842.
Tre: Att stan bombades sönder och samman under andra världskriget, men allra mest 1943.
Fyra: Att stan översvämmades 1962.
Vad det femte är har han glömt nu, men säger att han kommer säkert ihåg det om en stund:
– Ha tålamod, kära publik, ha lika mycket tålamod som vi i Hamburg lärt oss att ha!
Guiden kanske också vill att jag ska återkomma om en vecka? Han säger att han glömt att berätta att Hamburgs ursprung egentligen inte finns här vid floden Elbe, vilket är lätt att anta, utan vid dess biflod Alster. Sedan säger han att han visserligen inte vet hur många på båten som talar tyska, men att det var vid kusten som Hamburg växte fram. Först kom ett litet samhälle på 800-talet och sedan, runt år 950, byggdes här det som kom att heta Hammaburg.
– Verstehen Sie?
Ja, vi förstår att kust på gammalsachsiska hette ”ham”. Och vi lär oss att floden Elbes betydelse växte snabbt, att Hamburg 1189 fick det stora privilegiet att kräva tull – och genom detta blev Hamburg det som är så viktigt här: en fri stad. Ja, detta är en på alla sätt fri stad. Och med det menar jag långt, långt borta från besluten i Berlin.
Hamburg är ett av 16 län i Tyskland – men är stad och län i ett; det finns alltså inga andra städer i länet. Jag pratar med en del som arbetar med stadsplanering, med näringslivsfrågor (”ekonomin växer snabbare här än i någon annan del av landet”), med infrastruktur, med miljöfrågor och de säger med en mun att de som styr landet i Berlin, att deras inflytande sträcker sig till Hamburgs gränser. Motorvägarna hit, ja, de får Berlin gärna vara med och bestämma om. Innanför stans gränser bestämmer de som bor i Hamburg. Punkt slut.
Samtidigt är Hamburg Tysklands kanske mest öppna stad, mest öppen mot omvärlden. I München, Frankfurt, Hannover, Köln, eller för den delen Berlin, är man inte lika välkommen som här. Här är man wirklich willkommen. Ingen annan stad, förutom New York City, har så många konsulat och ambassader; över 100 stycken. Och här syns det inte lika tydligt på folk vem som har pengar. Visst, man ser vilka som inte har pengar. Jag har aldrig sett så många hemlösa här som nu – trots att denna är en stad där invånarna i snitt har 30 kvadratmeter boendeyta, ingen annan storstad har den ytan per person. Under varje viadukt sover och lever utslagna med sina tillhörigheter, och påfallande många av dem har hundar. Ibland ser jag folk komma förbi och ge hundarna mat utan att ge de hemlösa någonting.
Oavsett om folk är fattiga eller inte, så skryter de om att de inte skryter, och så säger de att de inte har respekt för överheten. Ta den stora målningen inne i Rådhuset. Den är flera hundra år gammal. När den målades var påven en av dem som syntes på bilden. Framför honom hade konstnären målat en knäböjande arbetare från Hamburg. Därför underkändes tavlan. Den knäböjande arbetaren retuscherades bort. Nu ser man påven titta neråt, men den han tittar ner på finns inte längre där.
Så vart tog arbetaren på målningen vägen? Just nu, flera hundra år senare, protesterar han mot att han inte får större del av kakan, trots att det går så bra för Hamburg. En av dagarna jag är här ser jag på tre platser i stan hyfsat stora demonstrationer. ”Ge oss det som vi har rätt till!” ”Vi vill ha våra pengar nu, inte senare!”
Men oavsett konjunkturer och årstid och politiska vindar lever alltid kraven på att miljön ska skyddas. För Tyskland och Hamburg är grönt. Det är mycket kravodlat, mycket hälsokost, mycket om vikten av att sköta sin hälsa – och mycket om att naturen ska värnas. Kolla floderna, säger var och varannan, vad är det egentligen som sker? Vattnet stiger och stiger! Nere i hamnområdena kring det som kallas Die Speicherstadt – Europas största och äldsta bevarade lagerområde – är det lätt att se naturens krafter. Vattnet är ofta för högt, alldeles för högt. Gator spärras av och det är mycket ängslan i luften. När tidningar frågar vad som oroar folk – och det gör de ofta, för rädsla säljer – är det därför inte så mycket ekonomiska problem och arbetslöshet som kommer upp, utan mer frågor som har med det ekologiska att göra.
Men när tidningar frågar de som bor i vattenmetropolen Hamburg – här finns fler broar än i Venedig och Amsterdam tillsammans – vad de starkast av allt förknippar med stan, vad de tänker på när de är utomlands på semester, när de är hemma och arbetar, när de vaknar mitt i natten, när de festar – så finns det bara ett svar: hamnen.
Själv frågar jag mig ofta i främmande städer: är detta en stad att hålla i handen? När jag nu går dag ut och natt in längs kajerna, och uppfylls av dofterna, och ser den livliga trafiken på vattnet, omsluts jag gång på gång av det varma svaret att detta är: en hamn med famn. Hur stan än anstränger sig blir den aldrig ful, inte ens då den tar ett steg åt sidan när man försöker närmar sig den. Om svensk teve kom på besök, så blev det kanske sådana här inslag:
Kalla fakta: I Hamburg bor 1,8 miljoner, varav 258 222 invandrare. Bara 66 000 av dem kommer från EU-länder. Allra, allra flest kommer från Turkiet. Näst flest från Polen.
Uppdrag granskning: Den ökade momsen gör att restauranger och livsmedelsbutiker passar på att smyghöja priserna.
Efterlyst: Varje år mördas 30 i Hamburg; fyra av morden blir aldrig lösta.
Och Cordt Schnibben på Der Spiegel skulle ha sagt:
– Om man ska skriva om Hamburg, så ska man inte beblanda sig med någondera sidan, inte ens om den står för en god sak. Man ska vara närvarande utan att tillhöra sällskapet. Man ska ha tålamod och vara uthållig.
Tålamod och uthållighet – ungefär som guiden på båten sa. Men Cordt Schnibben lägger till:
– Kolla hur snacket går på krogen. Vad sägs där? Är det inte där som Tysklands verkliga opinionsinstitut och tankesmedjor finns, alltså vid stambordet?
Kanske har han rätt. Eftersom jag kan tyska – jag är halvtysk – är det lätt att smälta in. Varje kväll går jag på ställen i olika delar av stan, alla med tre stavelser: Rotherbaum, Altona, Hammerbrook, St. Pauli, Eimsbütel. Jag kommer sent, för då är det så pass trångt att jag ”måste” dela bord med andra. Det är mest män vid borden, men alla som varit i Tyskland flera gånger ser att allt fler kvinnor går på krogen. Och att de dricker allt mer.
Efter ett tag börjar vi snacka om hamnen, så blir det med automatik, och jag lär mig snabbt nya svordomar och sätt att gestikulera. För även om allt fler anställs i hamnen, så är det många som förlorar sina jobb, och det är mest dem jag möter. Det krävs, säger de, nämligen nya kunskaper, mer tekniska färdigheter, och arbetsgivarna har inte alltid … tålamod … att skicka folk på kurs. In med nya, unga! Det är lätt att känna sig gammal, fastän man är rätt så ung, säger flera som nu fått röster som redan gått i pension. Och bara ibland är facket starkt nog att stå emot.
– Jävla skitfack.
– Jävla arbetsgivare.
– Jävla allting.
– Jävla politiker som vill sänka arbetslöshetsersättningen och i stället ge skattesänkningar åt dem som är lyckliga nog att ha jobb. Och vi, vi som numera hankar oss fram med dåligt betalda jobb här och där … Har du sett demonstrationerna med plakaten ”Fattiga trots att vi arbetar!”?
En av de yngre männen säger att det i år är 30 år sedan som den tyske arbetsgivarechefen mördades och som tre kända terrorister hittades döda i det supersäkra fängelset Stuttgart-Stammheim.
En av kvinnorna blänger på mannen och säger att han alltid ska vara så högtravande. Varför, frågar hon, fastna i det som skedde för 30 år sedan när vi lever i dag? Varför, fortsätter hon, alltid dra så stora växlar på allting som händer där uppe, när vardagen här nere är så mycket mer spännande? Hon slänger fram en tidning och visar mig dödsannonserna.
– Vad säger den här sidan dig, käre svensk?
Jag tittar. Och ser: elva annonser. Alla beklagar att neurologen Andreas Rohr har dött. Född: 21.11 1955. Redan död. Han som arbetade så hårt. Han som var intelligentare än de flesta. Annonserna är undertecknade av vänner, kollegor, familjer, och alla sörjer. Bleibe bei uns denn es will Abend werden und der Tag hat sich geneiget.
Här har det redan blivit sen kväll och kvinnan undrar hur många annonser hon kommer att få när det väl är dags. Hon säger också att vissa ställer till med mer liv och problem när de är döda än när de lever, är det inte konstigt, så säg? Sedan reser hon sig, ställer sig på tå och säger att nu härmar hon den franske politikernNicolas Sarkozy som är så kort att han alltid ställer sig på tå när det ska tas bilder.
Jag säger ingenting. Kvinnan säger att ibland undrar hon vad som skulle synes om man lade hennes liv under ett mikroskop, om man nu ens kan tänka så.
Då säger mannen som berättade om terroristerna att han försöker se ljust på allting, som till exempel att det kommit fram en stark, politisk kvinna i Frankrike,Ségolène Royal, men att han oroat sig på sistone, för tidigare såg man alltid henne med sin väska, nu har hon aldrig någon, vilket ju betyder att någon annan numera bär hennes väska, och vad betyder det?
Någon säger något om fotbollsresultat, att de också kan förvirra, men ingen förstår vad han menar.
En annan säger att man aldrig vet något om något och att man därför måste leva innan man dör, det är väl den sannaste sanningen av alla. Och nu nickar alla.
En annan skrattar lite lätt och säger att bluessånger har just den kraften att de får en att skratta, för annars skulle man gråta.
– Vill du säga något mer om hamnen, käre svensk?
Jag säger att det behövs väl egentligen inte.
– Jo, men säg det bästa du kan säga om hamnen, käre svensk.
Jag säger att hamnen expanderar, att det ska byggas nya gigantiska områden där containrar ska lagras och att det handlar om investeringar på många miljarder.
– Och? Hur många jobb tror du det blir av det? Du verkar tro på sagor, så du kanske kan bjuda på nästa runda?
Jag säger att man kan tycka att det är en angelägenhet för hela landet att Hamburgs hamn ska blomstra och anställa ännu fler. Men att det inte kommer en enda euro från regeringshållet.
– Var kommer då pengarna ifrån? Från himlen? Åh, herregud …
Nu är det de som frågar mig. Jag säger det jag läst mig till och hört i alla intervjuer jag gjort: hälften betalas av det privata näringslivet, hälften av stan. Och det kommer att betalas tillbaka om cirka tolv år, vilket är förvånansvärt snabbt.
Då säger männen och kvinnorna kring bordet:
– Käre svensktysk, du kan bra tyska, och du vet mycket om Hansan och spannmål och tyg och sill, men du förstår ändå inte. Verstehst Du? Du förstår inte vad det innebär att vara tysk, att bo i ett land som är så förknippat med krig, att alla andra har synpunkter på kriget, att …
Jag säger att jag var i Tyskland varje sommar mina första 15 år, för min mamma är född i Tyskland, och att hon var sju när kriget bröt ut. Efter kriget värvades hon till textilindustrin i Sverige, träffade min svenske pappa och stannade. Jag säger också att det är bland mina allra starkaste minnen, just när jag var i Tyskland som ung, att se alla krigsinvalider, att se platserna på bussarna som var reserverade för krigsinvaliderna, att överallt överallt överallt höra talas om det kriget, ett krig som liksom inte tillåts dö. Efter det säger jag att min mormor blev av med nästan alla sina syskon i kriget. Jag säger också att min morfar gick ut i kriget som en ståtlig och stark karl, och kom hem som ett vrak efter att ha suttit flera år i ryska fångläger, och att han efter hemkomsten alltid åt de fetaste av alla feta maträtter, att det aldrig kunde vara fett nog, och att han gärna tog sig ett extra bloss för man visste inte, sa han, om någon skulle spärra in en igen så att man inte fick ta det där underbara blosset. Och jag säger att min mormor många gånger berättade att hon såg Hamburg brinna under kriget, fastän det var nästan tio mil bort.
Det kommer också några meningar om att jag lever i Sverige, att jag vill vara mer svensk än tysk. Men att jag nu, här vid det här stambordet, vill vara mer tysk än svensk när det gäller våra hågkomster och att kriget för mig är den största skillnaden mellan mina länder. Jag brukar säga det när jag hör att språken är det bästa med att ha föräldrar från olika länder. Ett annat språk kan vem som helst lära sig. Men ingen läser sig till hur det var att komma till Tyskland när andra världskriget pågick, fastän det upphört. Till slut säger jag att jag hoppas och tror att vissa navelsträngar inte behöver klippas av och att det är bättre att ha två kulturer i sin kropp än en.
Jag lutar mig tillbaka, möter allas blickar, är ohyggligt torr i halsen – jag visste inte att jag plötsligt kom ihåg alla dessa krigsberättelser, varav jag bara låter dem vid stambordet höra några få – och tänker att det nog trots allt är dags att gå hem. Då säger mannen som sitter närmast mig, och som ser ut som om han är inlåst i en container:
– Det hjälper inte. Du måste ändå bjuda på nästa runda. Nich’ lang schnacken, Kopp in’n Nacken!
Och så gör jag det, och vi pratar inte mer om kriget, förutom att någon nämner att 40 000 i Hamburg dog i första världskriget och 40 000 dog i andra. Och en annan säger att vi skrattar åt Hitler på film och på teatern, men ge fan i att skratta åt livet i hamnen. En och annan rolig historia är okej, men inte mer, för det är så många som dött där. Och många invandrare har gått under där.
Nej, nu pratar vi inte mer om det och vi pratar inte mer om hamnen, men de andra börjar sjunga en sång jag hört förr: ”Im Hamburger hafen bei Altona …” Efter det kommer ännu en välbekant sång: ”Ich bin ein Hamburger Kind.” Extranumret blir: ”Mit der Heimat im Herzen.”
Och jag går hem längs vattnet, och gillar verkligen devisen som präglar stan nu, den att vattnet ska åter till folket, även om det krävs bra löner för att bo här. Speciellt i områdena nära vattnet, nära det nergångna och sjabbiga och sunkiga Reeperbahn och St. Pauli, rivs nu äntligen det gamla. Om man vill ha det gamla Tyskland, så ligger det inte långt borta. Det är bara att ta tåget till Lübeck, Lüneburg och Stade – där finns det historia så att det räcker och blir över.
Här i Hamburg – där tidningarna gång på gång publicerar nostalgiska serier som ”Gatan där allt står stilla” – kommer det nyaste av allt nytt. Det är som en tävling, det går allt fortare, blir allt högre – och vackrare. Mellan floden och Reeperbahn, på en 28 000 kvadratmeter stor yta, växer byggnaderna upp i himlen och blir cirka 300 lägenheter nära arbetsplatser och service. Mycket är ännu skelett, men varje dag ser man förändringarna, och det är meningen att de ska synas och höras: de nya husen döps till Empire Riverside Hotel, Atlantic Haus, Bavaria office, Astra Turm. 2008 ska det vara klart.
För folk bor inte nära vattnet nu. Där ligger i stället kontor och lagerbyggnader. Det största av alla ”folk ska ner till vattnet”-projekt heter Hafen City. Den första fjärdedelen är redan klar och här läggs stor vikt vid att arkitekturen blir enhetlig och att området inte spekuleras sönder och samman – som i det liknande Docklands i London. Företagen som kommer hit, och ligger bland alla hus där 12 000 kommer att bo, ska överleva. Det betyder mycket att Der Spiegel flyttar hit. Här är det också meningen att man ska försöka få folk att bo i husbåtar.
Hafen City, som får innerstan att växa med 40 procent, är ett mantra. Ett annat är Den växande staden. Ett tredje är Den gröna staden.
Men det är en konstig stad, för det finns inget centrum. Den tillfällige turisten säger visserligen att det finns visst ett centrum: de stora affärsgatorna Mönckebergstrasse, Spitalerstrasse och Jungfernstieg. Och lyxgatan Neuer Wall, där man inte kommer in i vissa affärer om man inte har avtalat tid eller är en känd (läs: mycket rik) kund. Och så finns gatorna kring Rådhuset. Men där handlar man bara, där lever man inte. För det som var centrum bombades sönder och samman under andra världskriget, och det som kom när allt återuppbyggdes – så sent som på 60-talet fanns det stora hål mitt i stan – blev något annat, blev en utspädd stad.
Nu bor folk i stället i små ministäder inom stadsgränsen. Och lustigt nog kallar folk påfallande ofta stan för byn. Hemmavid har de allt de behöver.
– Men skyll inte på politikerna, säger Jürgen Sorgenfrei.
Han är ordförande i det som heter Hafen Hamburg Marketing Association, och hans kontor ligger nära vattnet, på fjärde våningen. Han är så viktig att också hans presschef sitter med och antecknar det som sägs, om stan, om politiken, men mest om hamnen. Jürgen Sorgenfrei är den mest glada och vänliga chef jag träffat. Han far omkring i rummet och på honom syns det verkligen att människan har 600 ben och 640 muskler. Han hämtar papper, hämtar fotografier, hämtar almanackor, häller upp kaffe. Det finns inga ord som är stora nog och inga berg som är höga nog. Men han säger också:
– Bara för att något är högst behöver det ju inte vara vackrast.
Han pratar i timmar om var hamnen ska expandera, han visar tidtabeller för allt, och säger att det inte finns en enda siffra som går åt fel håll. Det enda som han hoppas på nu – ”och det är ett absolut måste” – är att vägarna som leder till hamnen måste bli bredare och fler, för nu blir det lätt trafikkaos, och det i sig hämmar expansionen.
En sak till: de nyaste containerfartygen kommer nu med så pass hög last att Hamburg troligtvis måste riva stans vackraste bro, Köhlbrandbrücke, för den är ”bara” 65 meter hög. Och i så fall måste det byggas nya tunnlar.
Jürgen Sorgenfrei säger, när hans röst till slut börjar ge sig, att utländska besökare alltid blir så förvånade över att de som bor i Hamburg är så fästa vid sin hamn.
– För mig är det självklart så. När Hamnens vecka firas går man ur huse. Likadant är det när stora, berömda fartyg anlöper hamnen. Vi har fördelen av att ha politiker som förstår det här, som förstår hur man enar en stad. Det har alltid rått politisk enighet om vikten av hamnen. Till och med De gröna stöder hamnen.
Lite mindre jublande är de som arbetar på Handelskammer Hamburg; språkröret för Hamburgs näringsliv. Här efterlyser alla jag pratar med lägre skatter, lägre sociala avgifter, lägre allting för att ”Hamburg ska kunna konkurrera med andra”. Återigen: Hamburg. Inte Tyskland.
Och så går dagarna med Hamburg, Hamburg, Hamburg och en sen kväll ser jag på nyheterna ett inslag om Broder Drees som konstruerat en ny urna som ska kunna gå att släppa i hamnen. Tretusen begravs i havet varje år i Tyskland. Flest i Hamburg. Det har hittills tillåtits bara med urnor som snabbt löses upp i vatten, och de har varit i papp.
– De var inte vackra, säger Broder Drees, som har bott i Hamburg i hela sitt liv. Därför har jag nu skapat en urna av bröddeg. Den är stabil och vacker. Den gör döden lite vackrare, säger han …
Och så tar veckan slut och så är jag åter på Der Spiegel, fast denna gång i dagsljus, och ska få höra varför Tysklands störste journalist inte tycker om hamnen. Cordt Schnibben svarar först att han har bott i Hamburg sedan 1982 och känner sig som att han har bott här alltid.
– Förr åkte jag alltid med kompisar och turister i hamnen. Men jag vet inte vad som skulle få mig att göra det nu. Jag deltar ibland i framtidskommittéer och där syns det tydligt: det är kvinnorna som är framtiden, som är de bästa nästan vad det än gäller. Så varför ser jag dem inte i hamnen? Hamnen är inte framtiden. De styrande kan säga vad de vill.
Han säger sedan att stan nu blir något nytt, mer av illusionsmakeri. Det som byggs är artificiellt. Man ska kunna bada nere vid floden, men badlandskapen som byggs blir plastiga och konstgjorda: det ska kännas som att man är i Karibien.
– Och kanske är det okej, säger Cordt Schnibben. Kanske är det illusioner som folk vill ha. Men hamnområdena blir allt mer onåbara och medierna granskar inte, trots att detta är Tysklands mediestad nummer ett, för hamnen är så självklar. Jag tycker bara att hamnen nu allt mer blir något som liknar science fiction. Kranarna är som stora insekter, kranarna reser sig mot himlen, kranarna rör sig åt alla håll och når dig var du än är. De lyfter och sänker, de har sina egna liv. Jag blir bara … rädd. Det känns som att om man går där nere i hamnen, så stör man maskineriet. Det är inte många som jobbar där nu, allt är så datoriserat. Och vad är en hamn om man inte ser några människor?
Svar: en hamn utan namn.