– Jag är så trött på att behöva förklara.
Ja, i Korea måste Astrid Trotzig gång på gång berätta varför hon inte känner sig som korean och varför hon inte vill koreanifieras. Där ses hon som en koreansk författare och blir ibland så provocerad av det att hon har lust att fråga varför de bjuder in henne, hon är ju svensk!
– I Sydkorea finns det en tycka synd om-attityd gentemot adopterade, men många anser samtidigt att vi bör lära oss koreanska och rentav flytta tillbaka. Vi förväntas bära på både en längtan till Sydkorea och ett behov av upprättelse – som om Sydkorea stod i skuld till oss.
– Det är inte helt lätt att veta hur man ska förhålla sig till den attityden, för det handlar både om en välvilja att låta adopterade omslutas av en koreansk gemenskap, och ett krav på att vi ska vilja omslutas av densamma.
– När jag ställs inför detta tänker jag ofta: Vad har det här med mig att göra? Jag har aldrig känt någon som helst vrede mot mina biologiska föräldrar eller mot Sydkorea. Varför skulle jag det?
– Ibland händer det att adopterade uttalar sig kritiskt mot Sverige och det svenska samhällets sätt att hantera adoptioner, och de har säkert sina skäl, men man får komma ihåg att synen på adoption och adopterade har förändrats, liksom samhället i stort.
– När jag kom hit 1970 blev jag mina svenska föräldrars svenska barn från Sydkorea. Det var också den allmänna synen på adopterade: Vi blev svenskar. Etnicitet var ett okänt begrepp. Det är det inte längre, på gott och ont. Jag menar att det inte går att säga att det synsätt som rådde på 70-talet var bättre eller sämre än dagens. Jag kan bara konstatera att jag aldrig har sörjt att jag inte blev korean. För andra kanske det är annorlunda.
– Allt jag kan minnas har med Sverige att göra. Mitt språk, allt! Jag har min familj och mina rötter i Sverige. Därför kan jag tycka att det är oförskämt när koreanerna säger: ”Jaja, när du blir gammal kommer du att vilja återvända.” Vad de inte vill förstå är att det faktiskt inte finns något för mig att återvända till.
Sydkoreanerna stolta över Astrid
1995, när Astrid Trotzig var 25, åkte hon första gången till Sydkorea, till landets nästa största stad Busan, där hon är född. Sedan for hon dit 2002 och 2003 som inbjuden författare. Hennes självbiografiska ”Blod är tjockare än vatten”, om hur det är att adopteras, är översatt till koreanska.
Orsaken till att hon blivit inbjuden är att hon som är adopterad har blivit en erkänd författare i sitt hemland.
– Jag har ännu inte mött någon sydkorean som, när de förstår att jag är författare, inte sagt att han/hon är stolt över mig – oavsett om de känner till vilken typ av böcker jag skrivit eller inte, eller om jag är framgångsrik eller inte. Det räcker med att jag har blivit författare, det vill säga lyckats, eftersom det i viss mån dövar det dåliga samvetet.
– Internationella adoptioner är i mångt och mycket ett sydkoreanskt nationellt trauma. Generellt sett skäms sydkoreaner över att så många barn adopterats internationellt. Att någon då visar sig ha lyckats, det vill säga förmodligen blivit lycklig, blir en bekräftelse, och tröst: Det var rätt att han/hon adopterades.
Å andra sidan är internationella adoptioner, och adoptioner överhuvudtaget, fortfarande ett tabubelagt ämne. Så gott som samtliga barn som adopteras i dag, nationellt och internationellt, är barn till unga, ogifta mödrar. Att vara utomäktenskapligt född är, än i dag, skamligt och sådana barn betraktas som andra klassens medborgare. Alla adopterade är på så vis också ett slags andra klassens medborgare, eftersom många, men inte alla, är utomäktenskapligt födda.
– Framför allt är vi inte ”äkta” koreaner i den meningen att vi har förlorat något av det viktigaste som knyter oss till Sydkorea: språket och kulturen. Men vi har blodet, det rätta blodet, och därmed kan vi inte uteslutas ur gemenskapen.
– Men ibland tröttnar jag på adoptionsbagaget.
För vad hon än håller föredrag om, också när det handlar om senaste romanen ”Patrioter”, som är en dystopi, så frågar publiken alltid om hur det är att adopteras.
Jag tror att till och med om du skriver om vädret i Stockholm, så kommer åhörarna att säga att du egentligen längtar efter värmen i Sydkorea.
– Ja, det tror jag med. Men jag måste bli av med det. Jag har pratat om adoption i tio år nu.
Astrid Trotzig säger samtidigt att hon tycker om igenkänningen och tryggheten.
– Jag är en riktig hemmafis och egentligen rätt tråkig. Jag är trögtänkt och ganska konservativ i mina vanor. Jag behöver platser jag känner till, jag behöver tillhöra något, jag behöver kontinuitet.
Och hennes skrivande genomsyras just av sådana frågor: Vad är det som gör att vissa stöter bort andra? Hur ser utanförskap ut? Är vi så främmande som vi tror att vi är? Och i så fall, hur hanterar vi det som är främmande? Hur ser vardagsrasismen ut? Vad minns vi? Vad i oss vuxna fanns i oss också som barn?
Ja, var hör man hemma? Är det där man somnar och vaknar, eller platsen man lämnat för länge sedan, men ändå inte kan låta bli att återvända till?
– Som trygghets- och tillhörighetsberoende svarar jag att hemma är den plats där jag känner mig trygg. Med trygghet kommer harmoni och tillfredsställelse. Lugn. En visshet: jag tillhör den här platsen, den här platsen tillhör mig.
Astrid Trotzig har två sådana platser: hemmet i Stockholm och hemmet på Öland.
– Jag har alltid bott på samma platser, aldrig flyttat från en ort till en annan, och det har sannolikt påverkat mig. Som barn ska jag ha uttryckt det så här, enligt min mammas dagboksanteckningar från 70-talet, på frågan om vad jag önskade mig i födelsedagspresent: ”Jag önskar att allt ska vara som det är.”
– I mångt och mycket kan jag fortfarande känna så. Men jag har också insett att jag egentligen bara är trög i starten. Jag kan omvändas förvånansvärt snabbt. Om jag får tid att vänja mig, så kan jag acceptera förändringen och omskapa den till trygghet, för att sedan vara hängiven denna förändring.
Det är tio år sedan hon debuterade. Hon har skrivit fyra romaner, pjäsen ”Den första hösten”, och medverkat i många antologier. Hennes språk är alltid i god mening enkelt och renskrubbat.