Riskkapital fungerar bäst för branscher som är snabbväxande, som har skalfördelar och som kan växa utan att kostymen behöver ökas, och alltihopa med bra marginal. Men alla har i det det intresset eller förutsättningarna. Man kanske kan bygga upp något bestående på en förhållande liten marknad. Riskkapital har inte den horisonten. Det blir dyra pengar. Det viktigaste blir inte att bli en del av företaget som de går in i utan att massera ut maximalt av en affär där det är egalt vad som händer efter exit. Dyrt blir det även om det sker med förväntningar och marknadskapitaliseringar eftersom höjda marknadskapitaliseringar som försvinner som exit för riskkapitalet hade kunnat användas till att få billiga pengar från allmänheten eller till aggressiva uppköp. Riskkapitalets kortsiktighet och krassa fokus på exit är en ren fara eftersom det får företaget att bli ett transportmedel till exit och inget annat. Mot det ställer jag en sedelärande erfarenhet jag mött.

Jag tror på den lokala kapitalisten. Inte som sörgårdsromantik utan mer som en ren erfarenhet av resande. I alla amerikanska städer bor det en kille som heter Bob sitter på en rejäl slant. Hur Bod har fått pengarna är ofta helt osannolikt men det kan vara ärvda pengar, lotterivinst, rörmokerifranchise eller sålt ett företag. Bob har pengar. Hela staden vet det. Bob och hans fru Betty tar investeringsbeslut vid köksbordet. Alla med idéer hamnar förr eller senare vid Bob och Betty köksbord. De är de lokala kapitalisterna. Bob och Betty ”exit strategy” är inte given så länge det är en bra affär, när allt är stabilt så drar de sig ur och de tjänar på sina affärer eftersom de har lokal kunskap. De skulle inte investera i Tokyo, Johannesburg eller Kuala Lumpur. De investerar i en radie av 30 kilometer från deras hemstad som heter någon som Springfield, Lakefield eller Woodfield. När folk väl omsätter 50 miljoner då är inte Bob och Betty med längre men de trodde på dem som behövde en miljon för att pröva en idé.

Vad skiljer Bob från dagens riskkapital? Bob är riskkapital. Hans familj står där med pengar när ingen annan vill lyssna och han är med så länge det är verklig risk. Dagens riskkapitalbolag är sämre banker som lägger sig i, styr och tar rejält betalt där man i grund och botten har en riskaversion. Hur skyddar sig Bob? Kunskap på en avgränsad marknad familjen behärskar till fullo.

Sveriges problem är för få rika riskbenägna individer och det är ett strukturellt dilemma. Riskbenägenheten saknas och skattesystem befrämjar ansiktslösa instutitioner, med andra instutitionernas placeringar och cashflow i botten, som ger en riskovillig placerare som vill komma in när det redan är klart och ta mer betalt än banken. Viljan för rika individer att engagera sig och ta risker kan återskapas genom bättre möjlighet att tillgodogöra sig förluster, lägre beskattning på uthålliga engagemang ochen totalt bättre lönsamhetskalkyl. Då får vi ett inflöde av kapital i det kritiska moment som vi kallar just risk. Det kan komma från en hand eller hundra men det finns där. Och det är en väsentlig skillnad. Att det finns där. 

I skattedebatten talar man i Sverige om de rika - och att de borde göra något för att få fart på ekonomin. Men med dagens svenska skattetryck är riskaversionen stor. Det är en av USA:s verkliga styrkor. De lokala kapitalisterna som satsar lokalt - har pengar och kan göra saker genom att stödja små och nystartade företag.

Det kan ingen länsstyrelse, EU mål 7 bidrag eller glesbygdsverk ersätta.