Djursholm framstår i jämförelse som ett kolonistugeområde i Karlskoga. För mig som främmande fågel bland gågatans Sotheby’s fastighetsmäkleri, Tiffany’s juvelerare och New York societetens samtliga leverantörer av prål, lyx och överflöd kändes hela situationen efter ett tag löjeväckande.

Efter att ha gått en stund kände jag för att köpa en dricka, en vanlig burk läsk, det tog mig fyrtio minuter att hitta någon som sålde en så enkel sak som läsk, i ett fransk chocolaterie instuvad bland ett berg av guldrosettprydda chokladkulor. Med min läsk i handen satte mig ner på en av bänkarna och började titta på folk.

En strid ström av BMW och Mercedes, toppat med något fyrhjulsdriven Volvo, som trängs i högfärdens högborg. Image. Det skall se ut. Ur dessa bilar kommer en ström av folk med plastikopererade ansikten och sönderbantade ben. East Hampton är inget för högfärdsamatörer. Att hyra ett sommarhus kostar runt en halv miljon och uppåt.. En burk läsk för tjugo kronor framstår som en kanonaffär. Livets mening står och pockar på svar. Inte ens det har man råd med. Att bli religiös är inte gratis i East Hampton. Vill man vara med i religiösa elitserien i församlingen är medlemsavgiften en kvarts miljon. Fast då är man betydligt heligare än andra.

De som arbetar på Posten, och kommunens förråd har en egen stad bredvid som East Hampton Springs, där de hålls undanskymda som spetälska på medeltiden, och de stör inte idyllen. De som kommer hem i t-shirt och tar en bärs. Grannbyn som betalat tjugo miljoner för att postnumret 119 37 på adressen är inte intresserade av träffa vem som helst.

Men historien är sedelärande så hör och lär. Nu sitter mångmiljonärerna i sina kopior av franska jaktslott, tittar ut över sitt tiobilsgarage, och fortfarande är de inte odödliga. Som jumbojets försöker de fly dödlighetens gravitation och pengarna är flygbränslet som skall föda motorerna som driver dem upp bland molnen och gudomlig odödlighet. Skräcken kryper sig närmare. Mot döden är plastikkirurger, terapeuter, arkitekter och körsnärer maktlösa. Mitt i all denna själsliga nöd, om än inpackad i vykortsvackra slottsmiljöer, finns ett behov att bli ihågkommen och inte bara lämna jorden som en högfärdig idiot i mängden.

Kampen är stenhård. De gråhåriga bibliotekstanterna har gjort sponsring av biblioteket det en garant för odödligt ihågkommande och det lilla folkbiblioteket har ljuva fotöljer, med guldskylt som berättar att den skänks av den och den, alla hyllor, bord och rum har skyltar. Av minnet av att någon funnits till. Miljonärer som kan kasta städer i fördärvet genom nedläggningar bönar och ber om att få köpa saker till det kommunala biblioteket. Hut går hem, som gammalt folk sa förr, och jag skrattar lätt när jag lämnar de barska bibliotekstanterna som kuvade kapitalismens ondska. De som fick Wall Streets Gordon Gecko att snällt fråga, genom advokater eller på egna knän, att få köpa ett träd till bibliotekets park för att få känna sig riktigt odödlig, genom att nyttja mänsklig enfald att bli mänsklig mångfald till glädje för var och en.