
Av en ren tillfällighet för några år sedan, en sanning med modifikation eftersom jag hade en flickvän där men vi vill ju alla framstå som mer renlärliga, tillbringade några semesterveckor i
East Hampton, Long Island, New York. Livet är oförutsägbart och när
inbjudan damp ner så bestämde sig herrn att en gammelmodig badsemester
vid havet, med frisk bris, umgänge och sol, kunde göra nytta. Själv hade jag
aldrig kommit på tanken att semestra i East Hampton av en enda
anledning, god som någon, nämligen pengar. Det är inte allt annat än
billigt i ”The Hamptons”. Det framgår med alla de kändisreportage och TV-såpor om rika som utspelar sig just i The Hamptons.
Djursholm framstår i jämförelse som ett kolonistugeområde i
Karlskoga. För mig som främmande fågel bland gågatans Sotheby’s
fastighetsmäkleri, Tiffany’s juvelerare och New York societetens
samtliga leverantörer av prål, lyx och överflöd kändes hela situationen
efter ett tag löjeväckande.
Efter att ha gått en stund kände jag för att köpa en dricka, en
vanlig burk läsk, det tog mig fyrtio minuter att hitta någon som sålde
en så enkel sak som läsk, i ett fransk chocolaterie instuvad bland ett
berg av guldrosettprydda chokladkulor. Med min läsk i handen satte mig
ner på en av bänkarna och började titta på folk.
En strid ström av BMW och Mercedes, toppat med något fyrhjulsdriven
Volvo, som trängs i högfärdens högborg. Image. Det skall se ut. Ur dessa
bilar kommer en ström av folk med plastikopererade ansikten och
sönderbantade ben. East Hampton är inget för högfärdsamatörer. Att hyra
ett sommarhus kostar runt en halv miljon och uppåt.. En burk läsk för
tjugo kronor framstår som en kanonaffär. Livets mening står och pockar
på svar. Inte ens det har man råd med. Att bli religiös är inte gratis i
East Hampton. Vill man vara med i religiösa elitserien i församlingen
är medlemsavgiften en kvarts miljon. Fast då är man betydligt heligare
än andra.
De som arbetar på Posten, och kommunens förråd har en egen stad
bredvid som East Hampton Springs, där de hålls undanskymda som spetälska
på medeltiden, och de stör inte idyllen. De som kommer hem i t-shirt
och tar en bärs. Grannbyn som betalat tjugo miljoner för att postnumret
119 37 på adressen är inte intresserade av träffa vem som helst.
Men historien är sedelärande så hör och lär. Nu sitter
mångmiljonärerna i sina kopior av franska jaktslott, tittar ut över sitt
tiobilsgarage, och fortfarande är de inte odödliga. Som jumbojets
försöker de fly dödlighetens gravitation och pengarna är flygbränslet
som skall föda motorerna som driver dem upp bland molnen och gudomlig
odödlighet. Skräcken kryper sig närmare. Mot döden är plastikkirurger,
terapeuter, arkitekter och körsnärer maktlösa. Mitt i all denna
själsliga nöd, om än inpackad i vykortsvackra slottsmiljöer, finns ett
behov att bli ihågkommen och inte bara lämna jorden som en högfärdig
idiot i mängden.
Kampen är stenhård. De gråhåriga bibliotekstanterna har gjort
sponsring av biblioteket det en garant för odödligt ihågkommande och det
lilla folkbiblioteket har ljuva fotöljer, med guldskylt som berättar
att den skänks av den och den, alla hyllor, bord och rum har skyltar. Av
minnet av att någon funnits till. Miljonärer som kan kasta städer i
fördärvet genom nedläggningar bönar och ber om att få köpa saker till
det kommunala biblioteket. Hut går hem, som gammalt folk sa förr, och
jag skrattar lätt när jag lämnar de barska bibliotekstanterna som kuvade
kapitalismens ondska. De som fick Wall Streets Gordon Gecko att snällt
fråga, genom advokater eller på egna knän, att få köpa ett träd till
bibliotekets park för att få känna sig riktigt odödlig, genom att nyttja
mänsklig enfald att bli mänsklig mångfald till glädje för var och en.
Jan Kallberg den 29 oktober 2010 15:33