"The source of all movement,
Shiva's dance,
Gives rhythm to the universe.
He dances in evil places,
In sacred,
He creates and preserves,
Destroys and releases."

Indien i betraktarens öga
Shiva, kungen bland dansare, Nataraja, håller världen igång med sin virvlande dans som aldrig stannar. Världen skiftar alltid och ibland oväntat. Över millenier, sekler, decennier och år. Europa och Nordamerika tappar mark nu, Asien vinner mark. Blickarna vänds åt Asien sedan några år. Är det därifrån draghjälpen skall komma?

Världsekonomin och Indien
Nu är vi i den dubble dip i världsekonomin som olyckskorparna kraxade om för ett drygt år sedan. I fas ett, första dippen av den här nedgången, 2009 berördes inte Indien nämnvärt. Tillväxten var fortsatt stark och sifforna kom snabbt tillbaka till före-krisen-nivå. Det fanns ett så bra drag i ekonomin att ingenting bet på den indiska tillväxten. Nu i dipp nummer två, där hela länder tappar betalningsförmågan, är det mera osäkert om Indien och Kina går lika helskinnade ur det hela som förra gången. Jag tror det, men förloppet hos en ekonomisk världskris och den tätt flätade väven som vi alla sitter i är svår att förstå.
De nästan tvåsiffriga tillväxttalen har nu växlats ned till just under 7% istället (2011Q3). Sämsta på nio senaste kvartalen. Fortfarande en våt dröm för vilken annan finansminister som helst i vilket annat land som helst. Men inflationen har tagit fart tillsammans med köpkraften och Indien har ännu en del regleringar av ekonomin kvar från tiden då gamla Sovjet var mönsterlandet. Fastän samhället är svagt visavi medborgarna dominerar staten fortfarande stora delar av näringslivet och lägger sig i prisbildning och annat som inte ligger i statens domän i moderna ekonomier. Men Indien är inte ensamt i att växa i Asien. Den stora grannen Kina har ännu högre tillväxttal och ambitionen att bli en stormakt av första rangen. Och sammanflätningen med den ekonomiska siamestvillingen USA är ett nytt fenomen i världsekonomin. Kommer de gå att operera isär? Om en dör, dör båda då? Är en närande och en tärande?
Indien beskriver själva sin rollfördelningen med huvudkonkurrenten Kina som att:
”I Kina tillverkas varor – i Indien produceras tjänster”. För att tjänsteproduktionen skall fortsätta utvecklas från enkla bastjänster till kompletta tjänster utan fjärrstyrning från västvärlden krävs ett nytt språng i Indien. Kritiskt tänkande, helhetsbild och kreativitet. Med den underförstådda tanken att det är vad som delvis saknas i tjänstesektorn idag i Indien för att den ska bli full av fullfjädrade tjänsteleverantörer. Löneskillnaderna som idag ger Indien en konkurrensfördel kommer att jämnas ut och då kommer kvalitetsfrågorna i förgrunden. Här borde Indien ha ett övertag gentemot Kina. Först och främst språket. Engelskan biter bra i landet med världens största engelskspråkiga befolkning. Men också skillnaden i frihet. I Indien finns en debatt kring allt, med olika åsikter och en frihet gentemot rätten att tycka olika. Tänka fritt är inte en kinesisk paradgren, här härskar kommunistpartiet.
I våra de samarbetsprojekt på jobbet med kinesiska företag som jag har någon insyn i har jag för första gången sett hur kommunistpartiet figurerar oblygt i företagsledningarnas organisationsscheman. Det känns lite otäckt även för en gammal före detta maoist att se. Partiets distriktskommitté i en box i schemat med streckprickad linje till partiets lokala fabrikskommitté och streckprickad linje till den lokala fackföreningen. Kommunistpartiet håller allt i ett järngrepp. Ingen Facebook, ingen Google, inga fria medier, ingen debatt. Kommer den kinesiska medelklassen att acceptera bristen på frihet i långa loppet? Svaret är inte så självklart! Tyvärr finns det lite för många exempel på att medelklassen i andra länder låter sej köpas till tystnad bara det finns lyxvaror att konsumera. Jag vill inte tro att det är så. Frihet och utveckling måste hänga ihop. I Kina: för lite frihet. I Indien: för mycket! I Indien härskar hierarkierna. Vem kan kombinera trygghet och frihet bäst för att skapa en kreativ tjänsteproduktion? Indien eller Kina?

 
Förutom ekonomin – i vilket perspektiv kan man förstå?
Det om ekonomin. Hur ser den indiska mentalitetens grogrund ut i då? Där egenskaper som kreativitet och kritiskt tänkande skall växa.
I ett år har jag levat i närkontakt med Indien för att bygga en större bredd och djup i tjänsteleveransen på ett specifikt område. När året 2011 har gått har jag varit i Indien elva av årets tolv månader, alla utom februari. Haft det stora privilegiet att leva, bo och arbeta i Indien. Tittat på Indien i ett år. Vaknat, ätit frukost, åkt till jobbet, jobbat, rest, cyklat, bilat och flugit och roat mej och sovit i Indien. Men nu är det över för den här gången. Nu blir det vinter i det svenska paradiset istället. Och hur kan man berätta vad man sett i Indien? Och vad skall man säja? Vilka frågor är relevanta? Vilket perspektiv är intressant? Kan jag skriva ut ett recept på vad indierna borde göra i Indien?
Skall jag berätta om hur konstigt allt är? Berätta om hur lika eller olika människor är över hela jorden? Jämföra med Sverige blir på ett sätt ointressant, som att jämföra en svensk schäfer på 40 kilo med en indisk elefant på 5 ton. Vad skall man då jämföra; svansarna, tänderna, pälsen, snablarna, betarna? Ondgöra sig över klasskillnaderna i det indiska samhället? Berätta om alla sinnesintrycken? Ondgöra sej över den självgoda välgörenheten?
På ett sätt är skalan - dimensionen på Indien så dramatiskt annorlunda än den jag är van vid. Nästan 20% av jordens befolkning bor här. Att berätta om Indien är att berätta om hur det är att bo på jorden. Det är så här det ser ut på jorden. Jag har bott på jorden ett år. Hur var det? Att berätta om indierna är att berätta om hur människor är. Eller: Vad tycker du om LIVET? Alla tidsepoker finns samtidigt här. Att berätta om indisk samtid är att berätta människans historia. Vad tycker man om människans historia? Bra? Dåligt kanske?
Den kinesiske utrikesministern under Mao-perioden, Chou En-Lai fick en liknande fråga om människans historia. Han fick en fråga om franska revolutionen och hur den hade påverkat världshistorien och Chou svarade ungefär så här: ”Det är för tidigt att dra några bestämda slutsatser ännu.”
Indien som har miljontals gudar, nationella, kastbundna, som bor i tempel, träd och stenar, som bor i geometriska mönster och i tillverkade föremål, har blivit hemlandet för alla typer av sökare och andligt undernärda västerlänningar. Men vad har den påstådda höga nivån på andligheten gett Indien om man tittar på resultatet? Skriande klasskillnader och ett till stora delar dysfunktionellt samhälle, med en stenhård kommersiell sköt-dej-själv-och-skit-i-andra-mentalitet som är den indiska andlighetens skrattspegel.
Indiskt skämt efter presentationsövningen med deltagarna på yogaklassen: ”Vad bra nu känner vi alla och kan börja låna pengar av varandra”, kläcker den skojfriske ur sej. Det kom så spontant och självironiskt, alla skrattade generat och avväpnande.
”Friend is friend – money is money” är en annan skämtsam formulering med indisk självinsikt. Hierarkierna i Indien är höga som Himalaya och där frodas både förakt för svaghet och likgiltighet inför andra människors lidande. Bakom fasaden av heliga myter och sökande efter det gudomliga inre i människan finns en egoism och en egennytta som är självklar. I det indiska samhället, med så många som ska dela på kakan och de dramatiska konsekvenserna om du inte får en del av den, blir beteendemönstren en blandning av andlighet – girighet – förtryck – frihet – egoism – kollektiv samverkan – fridsamhet och revolution. Så många människor, så många beteendemönster! Kampen om resurserna på individnivå och bristen på ett starkt samhälle skapar det mysterium som är Indien. Men man har fred, i stora drag, mellan de flesta spretiga grupperna. Och mitt i allt detta finns ändå en mänsklig glädje och livslust som skär igenom det mesta. Inte mycket fungerar prickfritt men alla är glada ändå. Hjälpsamma, nyfikna och humoristiska. I Sverige är det tvärt om. Det mesta fungerar prickfritt men ganska få ler åt varandra.
När man tittar på Indien tenderar frågetecknen att bli fler ju mer man tittar. Det finns ett fungerande motmedel mot den känslan: Fråga inte alltid varför! Say wow, not why! Acceptera det du ser. Då, så småningom börjar man kanske fatta, ur en ödmjuk vinkel där man erkänner skalan och att de enkla måttstockarna från det lilla hörnet av norra Europa inte alltid är tillämpbara.

Skalan igen! Avstånden!
Hur främmande var vi inte för kriget på Balkan för femton år sedan. Vi vred våra snövita oskyldiga händer och suckade: ”vad händer och varför?” Avståndet Stockholm-Sarajevo ryms fint i Indien. Likaså avståndet Stockholm-Georgien eller Stockholm-Istanbul.
Hur främmande är vi inte idag inför Greklands finansiella katastrof? Vi vrider våra snövita oskyldiga händer och suckar: ”vad händer och varför?”. Det är inte samhörighet och gemensamt ansvar vi känner gentemot Greklands ekonomiska problem. Det är avståndstagande, frånvaro av tillhörighet och identifikation vi känner mot Grekland.
”Grekland är ju Euro. De är ju sydeuropéer. De är ju grekiskt ortodoxa. De är ju svarthåriga. De verkar ju så oansvariga. Vad har jag med det att göra?” Jag tar med resonemanget om tillhörighetssfärer för att göra ansvarsmönstren i Indien förståbara. Det är inte självklart att IT-experten i Bangalore känner samhörighet och ansvar för den svältande tonårsmamman i fattiga Bihar i norr Indien, långt bort. Avstånden socialt och i tillhörighet kan vara lika stora i ett land som i en världsdel. Med indiska mått är grekerna våra grannar. Avståndet Stockholm – Aten ryms fint i Indien. För övrigt mäter vi inte avstånden i distans, kilometer, utan i tid. Med en snitthastighet i stan på 30 km/h och på landsvägen 45 km/h blir även små avstånd långa här.

Skalan igen! Människomassorna!
Den stora skalskillnaden är inte avstånden. De geografiska avstånden är inte unika för Indien. Den stora skillnaden är människomassorna. Det bor 1 200 000 000 människor i Indien. Det motsvarar lätt USA + EU + Ryssland + Brasilien. Och befolkningen är yngre än i de flesta andra länder. I Kina, som är lite större befolkningsmässigt har den demografiska pyramiden en äldre profil. Indien går om Kina runt år 2030 befolkningsmässigt.
Det går inte att uttala sig om Indien i allmänhet. Det blir som att uttala sig om livet i allmänhet. Och det kan man, men då blir det mer i filosofiska och poetiska termer. Och varför inte, den poetiska vinkeln på livet kommer till mej allt oftare. Jag tror mitt liv i Indien är medskyldigt till det. Nej, man måste gallra i bilderna av Indien för att bli fattbar i ett format som inte blir en hyllmeter. Jag väljer ut några typiska saker istället. Dessutom har jag alltid tidigare haft den defekten att jag gärna vill vara positiv och inte falla in i det lättköpta gnället eller det enkla bondförnuftets naiva självklarheter eller white man’s burden. Men nu tar jag lite svartare färg i penseln som omväxling. Det finns mycket att förbättra i Indien. Allt måste ses i ett sammanhang. Jag gillar Indien och har fått det i blodet men det blir svart ram på bilden av Indien, fast själva bilden är självlysande och vacker.

Jag intar nu för ett ögonblick den självpåtagna, självgoda, tveksamma positionen som rådgivare till Indien. Indien i betraktarens öga. Ett öga från den kalla, tysta, mörka Norden. Vilka tre förändringar skulle jag vilja se för i Indien och i indierna?

1. Gör upp med korruptionen!
Korruptionen är en cancer som drabbar hela det indiska samhället. Som en slöja som trasslat in sej i dansarens fötter. Parlamentet har i 42 år misslyckats med att införa en verksam lagstiftning för att bekämpa korruptionen. Det kan tyvärr inte tolkas som något annat än att de som sitter i parlamentet inte vill ändra dagens ruttna system. Då måste de tvingas.
Anna Hazares kampanj och det stöd den fått i de breda lagren, framför allt medelklassen som nu klivit fram på arenan som aktörer, pekar framåt. Lagförslaget; Lokpal Bill, som är ett viktigt verktyg mot korruptionen och som parlamentet lovar anta andemeningen i har ännu inte kommit igenom. Skall 42 år bli 43? Antagligen behövs mera tvång mot etablissemanget i form press mot partierna och deras möjligheter att komma nära maktens currygrytor. Folk måste komma ut på gatorna i protester ännu en gång. Eller andra aktiviteter som en ännu tydligare väckarklocka. Kanske måste däck och bilar få brinna en stund. Nya partier. Politisk makt kräver en maktapparat – even for the good guys.
Sätt ett mål för var Indien skall finnas på den internationella listan över korrumperade länder! Idag har Indien plats 87 i den listan – ska vi säga att vi ska sikta på plats 67 inom 4 år? Fem steg upp varje år är inte orealistiskt om viljan finns. Och följa upp det? Då slår vi fast det!
Korruptionen ligger som ett hinder för att komma tillrätta med det som verkligen sticker i ögonen hos varje medkännande människa. Den desperata fattigdomen i delar av landet. Barnen som dör i förtid för att hälso- och sjukvård inte fungerar. Förtrycket av flickor och kvinnor. Korruptionen och möjligheten att girigt fiffla undan allmänna medel måste utrotas först för att förändringsarbetet skall bli effektivt. Korruptionen gör även utländska investerare försiktiga. Och Indien behöver utländskt kapital också.

2. Gör upp med bristen på klassrörlighet och människosynen!
För 75 år sen fick inte de oberörbara kasterna besöka de hinduiska templen i Kerala. År 1937 ändrades det och alla människor blev nominellt lika inför gud. Men likhet i människovärde människor emellan är en annan sak. Tidigare fick de oberörbara inte röra något som de riktiga människorna rörde vid. De fick gå baklänges och sopa igen sina egna spår med en lövruska för att inte någon ut högre kaster skulle råka kliva i en oberörbars fotspår. OK – samtidigt, 1936, pågick kristallnätterna i Europa, det blir ju lite av att kasta sten i glashus, om ni köper den vitsen, när man uppmanar andra kulturer att se över sin människosyn. Den ibland avhånade politiska korrektheten och språkbruket spelar en viktig roll. Gandhi kallade de oberörbara för ”Guds barn”. De oberörbara kallas i officiella sammanhang för ”De eftersatta klasserna”. Det kan synas vara semantiska finter men jag tror att det spelar en positiv roll, inte som de rättfärdigas kulisser, utan för att restaurera människovärdet hos dem om fråntagits det. Att kallas ”Guds barn” istället för ”oberörbar” spelar roll för tankefigurerna, till det bättre, hos alla inblandade. Det lever fortfarande kvar en förskräcklig syn på människor ur de lägre kasterna i Indien. De räknas inte som riktiga människor av alla.
Det har blivit bättre sedan 30-talet men det finns en lång väg kvar att gå. Kvotering av offentliga jobb har medfört att alla indier numera har rört vid och interagerat med en kastlös. I järnvägsstationens biljettlucka eller med den lokala förvaltningens tjänstemän.
Ändå finns i delar av den indiska överklassen finns ett djupt förakt för de lägre stående klasserna – eller snarare en likgiltighet inför deras situation. Eller ännu värre – som en förutsättning för det goda livet, med många tjänare och uppassare som många lever. Men det är inte den indiska överklassen ensam om.

3. Uppgradera det gemensamma!
Gatuvyn med palats och enkla kojor blandat i samma kvarter är typisk för Indien. Typiskt är också att innanför muren till det fina huset med taggtråd och glasskärvor på murkrönet eller bostadsområdet är det ordning och reda men på den gemensamma ytan i staden; trottoaren, gatan och torget är det ingen som bryr sej. Ofärdiga reparationer, sopor och skräp, inget underhåll. Man väntar tills det går sönder och sen kanske man tar tag i det. Planerat underhåll – Nej! Meterdjupa avgrundshål mitt i trottoaren, ner till avloppet och utstickande järnrör i tandhöjd vittnar inte om omsorg för det gemensamma. Jag har sett att det går att göra bättre även i Indien. Innanför murarna.
Kanske ser vi nordeuropéer på den gemensamma indiska gatan som en londonbo ser på urskogen i Sverige: störande oordning.
”Varför ligger inte alla kottar i rad? Vem håller egentligen ordning på ekorrarna i den här skogen? Måste blåbärsriset vara så risigt? Titta där har ett träd bara ramlat! Varför har ni inte broar över alla bäckarna i skogen? Och här ligger en stackars död fågel. Vem ska begrava den?”
Kanske ser indierna på den gemensamma gata på samma sätt som vi svenskar ser på den svenska vildmarken. Ett slags självreglerande system med allemansrätt. Här skall man inte in och peta. Men i vår urskog finns inte så många människor. På den indiska gatan är det så fullt att det är den kvarhängande bilden av Indien – människomassorna.
OK, säger jag, behåll korna på gatan då – de ger ju den där härliga känslan av att befinna sig i ett annat universum. Men det kanske är som min indiske tandläkare som jobbat i Tyskland och USA säjer:
”I Tyskland är allt redan klart, perfekt, inget kvar att göra – hur tråkigt är inte det på en skala?” Här önskar jag mej det starka samhället med skatter och kommunalarbetare. Inte mer individualism och Tea-party-rörelse. ”Det gemensamma” är inte bara det omhuldade och dyrkade civila samhället som alltid tenderar till tribalism; omsorgen om den egna familjen, släkten, klanen, kasten och klassen – de som liknar oss själva. ”Det gemensamma” och kärnan i demokratin är också det gemensamma mellan de olika grupperna. Demokrati är inte att byta ut ditt herravälde mot mitt herravälde. Demokrati är att kompromissa och kunna ge med sig fast man inte är tvingad och även ge den svage och motståndaren rättigheter.

 
Sen finns det andra saker som får en nordeuropé att skruva på sej men som mest är nordeuropéns eget problem:

Den usla teknikhöjden
Även på de allra finaste hotellen ser det ut som om Martin Timell varit i farten med kluttiga kakelfogar i silikon och mögellukt i lobbyn. Skruvar som spikats i halvvägs och krökts. Min stekspade i plast har ett handtag som böjer sej av värme och slaknar till fullständig impotens under stekprocessen. Hm… hur tänkte konstruktören här? Allt skruvar upp sej, böjer sej, spricker och faller isär. Det är lite som när jag snabbfixar i sommarstugan. Får duga – sommarstuga. Men det är bara teknikhöjden och den kommer att förbättras av sej självt under åren som kommer.
Jag minns hur snacket gick om Japan på 60-talet.
”De kan bara kopiera – finns ingen kreativitet.” Nu exporterar Japan inte bara bilar utan också tillverkningsfilosofi till resten av världen. Saker ändras. Nothing to worry about.

 
Den bristande effektiviteten.
En som jobbar med usla verktyg och tre som tittar på. Så ser det ut många gånger. Indien skulle kunna vara det oslagbara paradiset på jorden med sin kultur, sin natur, naturtillgångar och de fantastiska människorna om alla fann en effektiv plats i produktionen. Eller skulle det leda till att jordens ändliga resurser konsumeras ännu snabbare med ett Indien i tysk fart och effektivitet. Eller japansk fart eller koreansk eller kinesisk….
Fortfarande i Indien härskar tanken att man genom att dela på jobben kan skapa fler jobb. Så att fler står och hänger som sysslolösa vakter eller butiksbiträden med låg lön och långa dagar. Det är ju inte jobbdelning som skapar jobb och välstånd. Sorry – det är effektivitet och hushållning som skapar välstånd! Om jobbdelning skulle vara framgångsvägen kan man ju börja dela ut teskedar till dikesgrävarna hemma i Sverige. Ja, den har ni ju hör redan! Då skulle många fler få jobb, eller hur? Skämt åsido – behoven finns där i Indien, avlopp, avloppsrening, vattenförsörjning, vägar, bostäder, turistanläggningar, järnvägar, sophämtning, skolor och sjukhus – behoven är oändliga och arbetskraften finns där. 1 + 1 = 4 skulle det kunna bli om jag får säga. Ett paradis på jorden! Jag har sett många effektiva indier, det kommer nog.
Ett exempel på hindrande fenomen som bottnar i de stora klasskillnaderna är hur tilldelningen av kontorsvaror för den normala anställde ser ut. En penna eller ett kollegieblock drar upp en tromb av administrativt arbete när de rekvireras. I Sverige hämtar man själv sin penna eller sitt block och skriker högt om lagerskåpet är tomt på något. I Indien motsvarar en bra penna en dagsinkomst för en fattig stackare på gatan utanför och måste hållas bakom dubbla lås och dubbla administratörer.

Försiktigheten, det indirekta och otydligheten
Många gånger när jag ringt utpekade nummer för service har det slutat i ett oklart jaså! Allt från det första yrvakna och livrädda: ”Hallå?” i andra änden. Som att jag ringt fel och hamnat hos mormor Uma som får ett samtal i månaden. Sen kommer telefonröstens svar på min konkreta fråga: ”OK?” Och jag lämnas utan besked eller status på mitt ärende.
Jag vill ju ha:
”Hej välkommen till XYZ, du har ringt vår servicetelefon. Jag heter Ravi, hur kan jag hjälpa dej?”
När jag frågar vill jag ha ett svar – information. Inte en mumlande berättelse om något ovidkommande eller ett erbjudande om en service jag inte ville ha. Bara ett enkelt Ja eller Nej. Men som mina indiska vänner säjer:
”Första gången fungerar inget, andra gången fungerar det nästan, tredje gången fungerar det bra. Man måste fortsätta försöka.” För mej gäller det att acceptera att mellanmänskligt utbyte i Indien handlar om relationer, inte om fakta. Så jag får väl ringa upp några extra gånger, det brukar lösa sej till sist.
Man får ingen information om man inte bevisar att man är värdig en betydelsefull relation. Viktig information meddelas inte över konferensrumsbordet på mötet hur som helst. Som vi nordeuropéer är vana vid. Den meddelas by the way i trappen upp till cafeterian. I ena mungipan, i en bisats, halvt bortvänd som lite på prov. Då gäller det att spetsa öronen. Relationen först – sakfrågan sen.
Mycket av det som känns avigt eller främmande bottnar i att samhällets relation till individen är svagt. Samhället tar inte hand om dej när du behöver hjälp. Det är familjens och släktens och kastens uppgift att göra det. Relationerna till de sfärerna blir därför avgörande för din trygghet.
Eftersom ramverket är klent blir det också en annan balans i tvillingparet Planera-Parera. Vi nordeuropéer älskar ju planer och att planera. Planer och planering och kalkyler är på något sätt heligt hos oss i Sverige.
Så kan i Sverige på fullt allvar mena att:
”om vi bara kunde fånga upp alla socialt belastade/ missbrukare / ADHD / DAMP / dyslektiker / osv / osv, redan i förskolan skulle vi kunna behandla deras problem tidigare”. I den planerandes värld finns inga verkliga problem, allt kan planeras bort och att kan lösas i det starka samhällets ramverk. Vi borde enligt detta paradigm kunna utrota brottslighet, drogberoende, sjukdomar, hustrumisshandel och till och med den slutgiltiga döden med en riktig genomtänkt plan. Döden är ett hån mot vår planeringsförmåga och vår tro på den sociala ingenjörskonsten. I Sverige är en plan ett manus som kan följas strikt från start till mål.
I Indien är en plan något slags visionsbeskrivning eller avsiktsförklaring som hela tiden är utsatt för att verkligheten kommer emellan. Eller riskera att helt enkelt glömmas bort. En plan eller en process får inte innehåll för stora inbyggda komplikationer. Om en plan eller process skall accepteras måste den vara robust och hålla i alla väder och situationer. Därför är stora planer i för många steg och över lång tid inte så mycket värda i Indien. Och som sanningen skall fram om vårt svenska heliga planerande så fungerar inte de komplicerade planerna i Sverige heller. Förmågan att parera är så mycket mer värd i Indien. Parerandet blir en stor del av vardagen och indierna är överlägsna på det. Inget är omöjligt här. Utom ibland när inget är möjligt, men sen blir allt möjligt igen, det är mest en fråga om tid.
Tiden ja! Indian Standard Time, IST, som är namnet på tidszonen för Indien är också det skämtsamma namnet på den indiska tidsuppfattningen. Saker får ta den tid de tar, klockslaget är rätt ovidkommande. Så har t ex indisk morgon-TV ingen klocka i rutan. Och att folk är sena är en naturlig del av livet här. Det är svårt att förutsäga hur lång tid trafiken tar. Jag har börjat vänja mej. Det är rätt charmigt och skönt har jag kommit fram till.
I den gängse västerländska moralen kallas folk från till exempel vitskinnade Australien för "Laid Back” om de inte passar tiden eller allmänt tar det lugnt och är happy med en pilsner i handen. Och det är väldigt charmigt just för Aussies enligt den västerländska moralen. Folk med lite brunare skinn från Indien som inte passar tiden kallas lata, oansvariga och slarviga. Och det är väldigt lite charmigt just för Indians enligt den västerländska moralen. Konstigt!
Förändringen av Indien går snabbt nu. Indien är mitt i det där flygande danssteget som är så svårt att beskriva medan det sker. Om tio år går det att förstå vad som hände 2011 och varför. Vad piruetterna betydde. Hälften av indierna är under 27 år och en tredjedel är under 15 år. Nya kullar av nyfikna och välutbildade ungdomar är på väg ut i livet. Klass och kast får mindre roll och möjligheten till klassresa finns för första gången på tusentals år som en realitet för breda lager. Inte bara den individuella klassresan utan ett lyft för en hel familj, en hel släkt eller en hel by. Nya intryck från hela världen bombar in över dessa ungdomar. Måtte de kunna skilja ut vad som är kommersiell dynga och vad som är resultatet av århundradens kamp för demokrati i den gamla världen. Måtte de inte kasta sin egen kultur på soptippen. Den äldsta levande kulturen i världen. Måtte de behålla allt som är fint och bra hemifrån och ta in det som är fint och bra utifrån. Barnet, badvattnet, ja ni fattar! Indien behöver också sin stabilitet och sina traditioner för att inte kastas ut i en balkanisering. Det är det sista som behövs. Men det är alltid ett kort att spela för den makthungrige.

Det finns några indiska frågor som intresserar mej under 2012, fast det är svårt att följa hemifrån:
Kommer en stark lagstiftning mot korruptionen att genomdrivas?
Kommer nya nationella progressiva partier att äntra scenen?
Kommer kronprinsen Rahul Gandhi att ta det sista steget upp till den politiska toppen och kommer han att bli ny premiärminister?
Kommer freden med Pakistan att utvecklas?
Kommer konkurrensen med Kina synas på fler områden?
Så vad har jag lärt mej själv av min tid i Indien? Framför allt är det är en stor gåva att få vara omgiven av människor som man har en djup och långvarig relation med. Som hemma. Sina rötter. Som familj, släkt och gamla vänner. Först när man inte har det, inser man värdet. Och då kan man kanske börja förstå hur de som tvingas flytta över halva jorden för att rädda livet har det. Som inte har valet att åka hem eller bort hur som helst. Skall man flytta måste familjen med.
Jag har lärt mej säja WOW! istället för WHY? och att ibland lägga mitt liv i välvilliga främlingars händer med full förtröstan och utan att förstå allt.
Jag åker hem – Livet går vidare – Världen fortsätter. Dansens mästare Shiva dansar vidare – Nataraja.