I och med november månad kliver vi in i vintern i Indien. Vinter och vinter, allt är ju relativt. Det är the festival season nu och festivalerna avlöser varandra. Lagom har Diwali – ljusets högtid – avslutats så var det dags för nästa helgdag. Karnatakas nationaldag var det dags för. Karnataka är en av Indiens 28 delstater där Bangalore är huvudstad och den delstat som jag bor i.

Karnataka har en egen flagga som ser ut som en varningsflagga. Röd och gul som för att markera en dynamittransport eller något sådant. Första gångerna jag såg flaggan, som typiskt förs på bilar, trodde jag att det var en dynamittransport som kom rullande. Nationaldagen firas i skarven oktober – november och drar med sig lite klämdagar på jobbet. Men just nu bryr jag mej inte så mycket om det. Jag har semester här i södra Indien med kvinnan i mitt liv. Man kan ha det värre. Fokus hamnar inte på systemintegration och inte heller på indisk politik och kultur på samma sätt med semester och sällskap i huset. Tempot sjunker.
Ändå – ledaren för kampanjen mot korruptionen; Anna Hazare fortsätter att dominera nyhetsflödet. Allt han gör och allt han säger och inte säger och inte gör blir nyheter. Hela hans kärnteam har satts under stor press, men etablissemanget har inte lyckats knäcka honom. Han lyckas komma igen gång på gång. I och med att team Hazare har uppmanat till röstbojkott mot regerande Congtesspartiet i fyllnadsvalen och Hazare även uttalat sig kategorisk om Indiens rätt till Kaschmir, gentemot Pakistan, har han skyllts för att hamna i oppositionspartiet BJP’s hörna alltmer. BJP som är på högerkanten och hyllar allt hinduiskt och även har en svans som hetsar mot landets 160 miljoner muslimer.

Men Hazares svar på beskyllningarna om hindnationalism blev att deklarera en utökning av kärnteamet. Nu är det dags för landets religiösa minoriteter att ta plats i Anna Hazares innersta cirkel. Med religiösa minoriteter brukar man i Indien mena muslimerna. Flera muslimska bröder och kastlösa tar nu plats i den utökade styrkommittén för korruptionskampen.
Apropå festivaler och islam: Den senaste i raden är den muslimska högtiden Eid-ul-Zuha även känd som Bakrid. I tisdags var det dags för helgdag igen, klämdagar och stängda kontor. Men kommersen tar inte helg, the festival season är för indiska handlare vad julen är för svenska handlare. Kläder, hemelektronik och mat. Den muslimska högtiden Bakrid handlar om att offra till de fattiga, som är en av Islams hörnstenar. Ofta hänvisas till Ibrahim (Abraham) och hans vilja att genomföra det ultimata offret av en son, Ismail, som anses som den arabiske urfadern. Om man inte räknar Abraham förstås som är gemensam urfader med judarna. Så nära och så osams! Som det berättas i vår kristna bibels gamla testamente, som vi delar med judar och muslimer. Så nära och så osams! I mina ögon är inte gamla testamentet så mycket att hänga i julgranen om uttrycket tillåts. Detaljerade bestämmelser om hur och varför människor skall straffas. Det är en blodtörstig gud som bor i den delen av bibeln.
Det offras säkert en del till de fattiga under Bakrid. En tredjedel av det som slaktas och tillreds skall gå till de fattiga. Det som inte offras bidrar till att höja stämningen på det egna partyt och det verkar pågå med eftertryck natten lång.  Rotis, kofta, seekh korma, kebaber och sötsaker i massor. Men mest är det umgänget med familjen som dominerar.

Det muslimska samhällets mat står dessutom i toppklass i Indien. De icke-muslimer som äter kött här erkänner lite motvilligt att bästa maten får man hor Samir, Ali och Muhammar. Det äts som aldrig förr. Det finns en koppling till ett av de stora indiska politiska och ekonomiska problemet i detta. Inflationen, speciellt på maten skenar. Och det beror på att allt fler fått allt mer pengar att köpa mat för. Det driver upp priserna. Är det ett tecken på något dåligt? Folk ärter mer och bättre än någonsin i Indien senaste åren.
Nu bli det strax några riktigt goda och lata dagar i vinterparadiset Kerala på Indiens absoluta sydspets.