Krutdimmorna hänger i tjocka sjok över hela området och på nätterna skallrar rutorna av tunga dova knallar. Explosionerna med grova ekande efterklanger perforeras av ettrigt smatter i den ena långa salvan efter den andra. Bangalore är en belägrad stad. De senaste kvällarna och nätterna är bara en liten uppvärmning inför onsdagen när det verkligt tunga artilleriet förväntas gå i ställning. Strömavbrotten avlöser varandra och man skulle kunna tro att det är Naxaliternas slutoffensiv. Nej detta är inte Jemen!

Det firas Diwali nu i Bangalore. Många festivaler är lokala, men Diwali firas över hela Indien och dominerar den här veckan i slutet av oktober. Det är den största festivalen under året. Fem dagar håller det på med lite olika skiftningar i dagsprogrammet. På onsdag kommer den stora fyrverkerikvällen, men som vanligt kan ungdomarna som köpt ut de stora smällarna och smatterbanden inte hålla sej och de har redan kört igång. Smatterbanden är långa som hela kvarter och har brinntider på 20 – 30 minuter. Smällarna är av en kaliber som jag inte sett sedan 60-talet eller som knallskotten i lumpen på 70-talet. Det hände väl att man kom över några knallskott ibland till nyår eller påsk. Inget slår ju en fet smäll! Tänk vad dagens ungdomar går miste om.
Skolorna här har ledigt, företagen har stängt olika ibland då och då under veckan med strategiskt utplacerade lediga dagar så det uppstår lite naturliga klämdagar som ger sammanhängande ledighet för den som så vill. Det innebär att trafiken på morgonen är lite uttunnad så vi slår rekord i korta restider till jobbet just nu.
 
Men på kvällarna är det som vanlig, trångt, och inne i city är det extra bökigt sedan några dagar. Folk shoppar som tokiga. Inne i gränderna runt Commercial Street är det alltid för trångt för att köra bil. Till och med autorickshaws, våra tuck-tuck, som inte brukar banga för något, tvekar nu att ge sig in i smeten. Klädbutiker och skräddare jobbar för högtryck där, och alla vill bli fina inför Diwali. Det provas och prutas och tjatas och pressas för att få löften om leverans i tid. Tyget köps i tygaffären, gamla kavajen tas med som modell och skräddaren mäter, klipper och syr. Även jag har dragits med i ruschen som råder. Det etniska modet kommer fram mer när det blir högtid och folk blir lite extra noga med att gå i templet. Årets färger på tjejerna är rött, grönt och guld. Tunga kombinationer! Jag håller mej till schatteringar i grått i kavajerna för att matcha håret. Årets modell på klänning är lite klockad och med tyllslöjor i lager på lager i kjolen, som en korsning av en sari och en Oscarsgala. På jobbet pyntas det och alla är extra uppsnofsade.
På så sätt påminner Diwali om vårt nyår. Snygga kläder, bokslut för året och fyrverkeri. Och likheten med julen är också uppenbar. Det köps och ges presenter och hemma äter man gott och umgås i familjen. Man kan också inkludera Thanksgiving som ju är ett slags fest när skörden är bärgad och kärvarna är undanstoppade och ordentligt räknade och årstidens alla göromål är avbockade.
En av dagarna är speciellt vikt för att systrar skall bjuda hem sina bröder. Som vår annandag jul kanske.
Men det som är Diwalis verkliga signum är att det är ljusets högtid. Små oljelampor i lera är den ursprungliga symbolen för Diwali. Det sätts ut ljus i stora mängder runt alla hus och lyser upp. Givetvis är numera de enkla oljelamporna kompletterade med elektriska ljusdekorationer av modellen Ett päron till farsa firar jul  som klär in hela huset. Åtminstone i den minikopia av Fort Lauderdale som jag bor i. Massor med ljus på yttertak och carportar, men ännu inga självlysande blinkande renar.

Hemma i Sverige är advent med utegranar och ljusstakar en tröst när dagen är som kortast och mörkast. Här i södra Indien blir den tropiska natten snabbt kolsvart oavsett årstid så där det med dagsljusets längd är inte riktigt relevant.
Hela firandet bottnar i en mycket gammal skördefest som klätts i olika skepnader och myter genom åren. Högtiden firas i många länder runt Indien också och har lite olika koncept även i de olika landsändarna i Indien. Jainismen, sikismen och buddhismen firar tillsammans med hinduerna. En del muslimer smygfirar och det skojas lite om att de är med och smäller smällare. Ja ni förstår. Det godas seger över ondskan är ett viktigt och kanske inte så oväntat inslag i mytbildningen bakom Diwali. Gemensamt är också att flera av Vishnus avatarer och deras segrar över demonerna firas. Avatarer som Rama eller Krishna. Folk käftar sinsemellan om vad som är orsaken till firandet och det finns en handfull myter som dyker upp med olika viktighetsgrad i olika landsdelar. Det blir lite som att käfta om vilken version av Staffansvisan som är den rätta.
Historien om Rama och hur han är inblandad i ett stort krig med strapatser och en tålmodigt väntande hustru hemma har stora likheter med Iliaden och Odyssén. Kanske finns kulturella kopplingar, kanske är ämnet totalt universellt: krig – kvinnorov – svartsjuka – trogna hustrur – envetna friare och hjältedåd.
Själv är jag lite förtjust i den ljudlika kopplingen mellan Diwale och det gamla urgermanska ġéoli (Yule, Jul). Smaka på det!Ingen kan med säkerhet säga vad ordet “jul” kommer från. Det heter ändå Indo-Europeska språk. Men den fantasin är lika svävande i rymden som kopplingen mellan julgranen och midvinterblotets gamla offerträd.

Flickan drar där fram i storstan
Klädd i lackväska och tyll
Som en missanpassad julgran,
Vilken underbar idyll.
Sådan är..