Anna Hazare, ansiktet utåt för den stora rörelsen mot korruption, fortsätter att skapa rubriker. Under monsunen när han nästan svalt sig fördärvad dominerade han nyhetsflödet för de 20% av jordens befolkning som bor här i Indien. Men han gör sig fortfarande som nyhetsmaskin. Nu härom veckan var det fyllnadsval i Hisar, till fyra platser i parlamentet och Hazare gick ut och var besviken på att regeringen och Congresspartiet fortfarande draggar med lagstiftningen.
”Vi måste straffa Congresspartiet – rösta inte på dem”, sa han. Och Congress tappade alla fyra platserna till BJP, nationalisterna. Congress som är lite finare och liberalare i fasaden, som döljer egennyttan och maktmissbruket, är trängda och verkar ha organiserat en medial motkampanj. Det tillsammans med sprickor i Team Hazare gör att rörelsen återigen är på framsidorna. Nu anklagas han för att vara BJPs nickedocka.
En annan episod handlar om utrikespolitik. En av teamets medarbetare, Prashant Bhushan tidigare justitieminister, gick ut och sa att man kanske återigen skulle titta på Kashmir-fråga. Drivfjädern i konflikten mellan Indien och Pakistan. Då tog det hus i helvete. OK att kalla regeringen för skojare och lögnare – men att ifrågasätta den indiska politiken i Kashmir, även i milda tongångar är en No-No.
 
Myten om Indiens rättrådighet i Kashmir-frågan är väl omhuldad och skyddad och att ens antyda att det finns en annan lösning än att Indien styr hela Kashmir är inte bara att svära i kyrkan, det är att fullfölja med en riktig brakskit också. Det finns saker som pekar på att Kashmir varken vill tillhöra Indien eller Pakistan. Vad Bushnan sa var ”att om det nu visar sej att Kashmir-borna inte vill vara med Indien så får vi väl ge dem självständighet och dra tillbaka armen.” Efter det blev han attackerad av BJPs våldsbenägna svans, även kallad hindu-talibanerna, och blev slagen i samband med ett möte. Anna Hazare tog avstånd från Bushnans uttalande om Kashmir. Men han är fortfarande en äkta del av Hazares team.
En annan av teamets profiler är Kiran Bedi, den tuffa före detta topp-polis-kvinnan från Delhi som är Hazares vapendragare. Hon blev anklagad för att fuska med reseräkningarna när hon höll föreläsningar runt om i landet. Det redde hon ut snabbt. Utan att gå in på detaljerna klarade Bedi av den attacken betydligt bättre än Juholt.
Han blev ju offer för friendly fire. Trots att regelsystemet för riksdagsmännen är fluffigt som vispgrädde kunde Aftonbladet nita honom på väldigt lösa grunder. Men det fanns inget skyddsnät i form av ett starkt förtroende. Han verkar inte ha några kompisar – men inte heller glaskäke.
Frågan är hur länge Anna Hazares lösliga nätverk orkar hålla ihop utan en riktig maktapparat. På frågan om det inte är dags att bilda ett nytt parti svarar team Hazare att det inte är deras uppgift. De är rädda att om de startar ett nytt parti kommer de att attrahera allehanda lycksökande, opportuna mutkolvar i kraft av Hazares starka varumärke. Då är det bättre att spela ut de befintliga partierna mot varandra och tvinga systemet att rena sig själv inifrån menar de. Fan trot! Idésystem som bara fortplantas genom påverkan och inflytande överlever inte alltid så länge. För att de skall klara motståndarnas överfall och splittringsförsök måste det finnas en maktstruktur som skyddar utåt, samlar inåt och driver på framåt. Tyvärr är det nog så. ”Revolutionen är inget teparty”, och då syftar jag inte på den amerikanska rörelsen, utan på en gammal kines. Samma kille som sa att politisk makt växer ur en gevärspipa. Man kan hålla stånd en stund. Men har man för mycket att förlora i potten backar man till slut. Medelklassen blossar upp och svalnar lika snabbt igen. Så är i alla fall mönstret. Därmed inte sagt att uppblossandet är meningslöst eller fel.

Den unga occupy-rörelsen, som började i New York med att ockupera lite broar och gator på södra Manhattan, har ingen maktapparat. Det har inte ens ett idésystem. Nu vill jag inte stämma in i hånandet. Tvärtom! Känslan av att något är fel driver dem. Dom kanske inte orkar komma någonstans utan vare sig idésystem eller maktapparat. Men den som inte är röd i sin ungdom har inget hjärta…..

Jag minns när Solidaritet i Polen kämpade för att knäcka sovjetsystemet och som skrev historia hela 1980-talet – då var jag så himla aktiv och fin och påläst och full av teorier och gillade Solidaritet såklart. Så kom jag hem till min gamla, som jag tyckte politiskt efterblivna, mamma en helg och såg att hon satt och stickade. Som hon ofta gjorde. Jag kände inte igen plaggen hon gjorde på hög. De var små som till skolbarn men ändå var mina barn inte så stora ännu. Jag tänkte att nu blir det för stora vantar och sockar igen. Förlåt mamma! Hon sa att dom stickade till något som hette Solidaritet i Polen, i Baptistkyrkans regi. Mamma stickade på, gick på känsla, ingen plan – jag pratade. Mammas bidrag till Sovjets upplösning var nog lika stort som mitt. Jag skulle inte drömma om att håna henne för hennes stickande. Jag skulle inte drömma om att håna medelklassungdomarna i runt om i världen för deras planlösa protester. Möjligen skoja lite med dom.