Jag är i Europa. Jag är i Sverige. Det är kallt på morgonen. Det är några sådana där höga klara dagar när skogen tar färg och solen ännu kan värma lite mitt på dagen. Det var så jag mötte min fru. Himlen är knallblå som den bara kan vara i Sverige. Jag har hittat mina älgskinnshandskar från förra vintern. Bilskrapan ligger i bilens dörrficka. Det blir på något sätt kortare mellan vintrarna med åren. Fullmånen är rund och blek som en grynig Margarin-ost. Det är stjärnklart nu och i natt blir det nog extra kallt.

I västvärlden är ungdomarna arga på Wall Street. Klart dom är!
I Europa surfar Tyskland på en fantastisk konkurrenskraft skapad av Euron. Om kostnaden per tillverkad enhet i Tyskland var 100 före Euron så är den fortfarande 100. Om de haft kvar sin D-mark hade den varit svindyr och hämmat den tyska industrins konkurrenskraft och exporten. Tyskland som framställer sig som offret, som bara får betala, är i själva verket vinnaren i Euro-lotteriet. Det är därför de är beredda att betala och betala vad som helst för att samarbetet inte skall spricka. I andra ändpunkten av skalan sitter Grekland som på grund av den gemensamma valutan tvingas tävla i samma viktklass som industrimaskinen Tyskland. Här har kostnaden per tillverkad enhet utvecklats från 100 före Euron till 160 efter. Frågan är när också det franska kulissbygget skall spricka.

I Sverige har vi fått en Nobelpristagare i litteratur och jag förväntas vara jätteglad som svensk eller mellansvensk eller nått, för det. Som om att jag var delaktig i en ansträngning som resulterat i en framgång och en bekräftelse av mej som individ. Jag är jätteglad för att en poet har fått ett pris. Det behövs mer poesi i livet. Men jag håller på att bli tondöv för konstruerade gemenskaper som jag skall etiketteras med.
”Nu tillhör du den här gruppen och förväntas älska allt den gör och dessutom mer eller mindre öppet hata dem som inte tillhör den här gruppen.” Det är ofta ett uppifrånperspektiv på världen som resulterar så. Jag vill själv välja mina tillhörighetssfärer.

I Sverige har vi fått en oppositionsledare som har satt fart på rosornas krig igen. Fast meningen var tvärtom. Men allt låg ju latent eftersom Juholt blev en kompromiss och ett fjärdehandsalternativ. I den konstiga samlingsfålla som socialdemokraterna alltmer blivit bits nu hästarna igen, höet är slut, krubban är tom, tömmarna avslitna och ekrarna på höskrindans hjul har brutits och ruttnat bort. Resan bort från livets svårigheter har tappat fart och stannat. Livets svårigheter satt med hela tiden bakpå som ressällskap. Vi putsar på ytan men det klingar tomt under.
”Jag känner inte igen partit” klingar tomt.
”Jag känner inte igen världen – för jag har egentligen inte brytt mej om den som annat än bekräftelsematerial för mej och min stam”  borde det heta istället. Det blev en maktapparat och en födkrok.
Timeout som alla pratar om förresten – vem betalar den? Försäkringskassan?

I min hemstad i Sverige går nu larmet om att kranvattnet är otjänligt samtidigt som alla undrar hur Den Ekonomiska Krisen skall drabba oss i nästa våg.
 
De sista flyttfåglarna drar söderut. Jag är inte klar med Indien ännu. Inte på något av sätten. Nu åker jag tillbaka till Bangalore och värmen och det underbara kaoset där allt är möjligt och omöjligt samtidigt. Där har man aldrig kunnat dricka kranvattnet. Vi frågar inte hela tiden; Why? Why? Why? Hur kunde det bli så här? Vi säger; Wow! Wow! Wow! Tänk att det kan vara så här! När det tredje ljuset tänds i advent är jag hemma i Sverige igen.