Jag, som hade min tidiga barndom i en liten tyst och tråkig by i Småland, blir totalt översköljd av sinnesintryck varje dag här i Indien. Här är ett mörkt myller av människor och djur i en enda röra, ett tivoli av färger och former eller ett mischmasch om man så vill. Men det finns inget klotter här. Det finns nämligen ingenstans att klottra. Alla släta ytor är redan upptagna av meddelanden, skyltar, ornamentik och utskjutande konstiga former. Allt är på ett sätt redan klotter, om man är på det humöret.
Men det som emellanåt fullständigt tar musten ur en är att Indien är en kakafoni av starka ljud. I alla fall i stan. I trafiken bygger samspelet på att man tutar på varandra, men tre miljoner motorcyklar och en miljon bilar skapar även utan det ständiga tutandet en tung ljudmatta. Dessutom pågår det byggen av vägar och Metro och bostadsområden och kontor överallt, med dunder och brak.

Om man går in i ett köpcentrum (de växer som svampar ur jorden) för att svalka sig lite är ljudvolymen ännu starkare. Att bygga för ljuddesign har inte slagit igenom här ännu. Ovanpå den vanliga västerländska muzakbakgrunden lägger sig högtalarutropen för att informera om extrapriser eller bilar med lyset på. Nästa lager av ljud är en utsändning av en cricketmatch från den stora TV-butiken. Och ovanpå alltihop som grädden på moset är det en karaoketävling på bottenplanet. Många är kallade att sjunga, men få äro utvalda att låta njutbart. Och lekmaskiner och bilsimulatorspel som går på full volym för ungarna. Och alla kör på max. Det är så långt ifrån lagom man kan komma. Allt står på 120%!

Tar man det på rätt sätt kan man riktigt gå igång på detta totala ös, man blir meddragen och hypnotiserad, men det tar på krafterna. Då känns det gott att fly in bostadsområdet för överklassen där det är lugnt och skönt. Vi har taggtråd, höga murar och ett helt kompani med vakter som skyddar oss. Ibland har de exercis på parkeringen vid huvudgrinden. Kakafonin till trots kliver jag ur min bil vid jobbet många mornar, med ett stort leende på läpparna; jag har sett allt som finns, redan på morgonturen till kontoret. Helt underbart! Vilket liv det är! Vilken röra! Vilken energi! Allt, allt händer samtidigt och på samma ställe.

Genom bilfönstret ser jag kor, kycklingar, lastbilar, kvinnor i nikab, jeans eller sari, män i turban, kostym eller lungi. Ja det är en kjol för män. Skolbarn i uniformer av olika snitt och med stora ryggsäckar hängande, guppande ner på baken. Slaktarbutiker med kroppar och flugor, lass av blommor och grönsaker staplade på trottoaren. Där sover någon. Där håller ett bråk på att övergå i boxning. Men det gör inte så mycket eftersom de inblandade knappt håller flugvikt. Det blir inga riktiga smällar. Folk rusar över gatan mellan bilarna i den tröga trafiken. Alla är jättefina i håret och de flesta har nystrukna kläder. Inte alla. Tiggare knackar på bilrutan ibland eller någon vill sälja roliga leksaker i kön vid rödljuset. Så blir det grönt och alla försöker byta fil samtidigt för att inte krocka med grönskaskärran. Ja det är ett liv och ett kiv. Värre än på Mosebacke, jag lovar!

När jag blev erbjuden att komma med på fortsättningskursen i min yoga-klass tvekade jag inte länge. Mycket stod stilla mellan Eid- och Ganesha-festivalerna och många passade på att ta långledigt. Även jag. Jag visste att kursen innehöll 3 dagar ”In silence” på Art of Livings ashram utanför Bangalore. Jag visste också att gurun Sri Sri Ravi Shankar skulle vara på plats där och leda delar av övningarna. Nej, inte musikern Ravi Shankar! Gurun! Om jag säger att han är Indiens Ulf Ekman (Livets Ord) drar nog de flesta öronen åt sig och tänker att nu har det väl ändå gått på tok. Men om jag säger att han är Indiens Desmond Tutu eller Dalai Lama kanske det kan kännas politiskt korrekt även för känsliga läsare.
Vi moderna människor gillar ju inte teokrater som påven eller ayatollan i Iran. Men Dalai Lama är ju så bussig och ser så snäll
ut. Eller hur?

 

Nåja, Sri Sri spelade en viktig roll i Anna Hazares fasta mot korruptionen, i att vara vid Hazares sida och även att öppna kanalerna mellan regeringen och Hazares kampanj för att förhandlingarna skulle kunna komma igång. Han är mycket ansedd här.
På yogans grundkurs för en månad sedan trodde jag att 5 dagar utan kaffe skulle kosta på, men nu skulle jag vara tyst bland andra tysta främmande människor i tre dagar. Hur skulle det gå?
Efter lite sedvanlig indisk förhandling och krångel i receptionen fick jag min sängplats i ett fyrabäddars rum med en stenhård säng. Jag är ju utlänning så jag hade tillgång till stol och bestick i matsalen om jag ville. Annars var det på golvet i matsalen och med händerna, Indian style. Helt OK. Vi var nog 100 personer i min kurs och det var kanske 10 sådana kurser på gång samtidigt. Plus lika många tillfälliga besökare av olika slag.

Art of Livings International Ashram är jättestort och påminner mest om en stor svensk kursgård. Med stora samlingslokaler, 3000 sängplatser, parker, amfiteater, ayurvediska sjukstugor och apotek, bokhandlar, kiosker och restauranger.
Varje dag hade samma upplägg: Väckning kvart över fem, yoga, andningsövningar och meditation kl 6. Frukost kl 8. Frivillig servicetjänst en timme varje dag, jag fick rådda åt Sri Sri och sopa golvet i stora matsalen. Nytt pass med yoga, lunch, föredrag, yoga, storsamling på röda kuddar i stora meditationshallen, dinner och i säng. Allt under tystnad. Nåja, ingen sa något, men jag upptäckte att indierna är ett nysande, hostande, harklande, snörvlande, rapande och fisande folk. Men alla mycket älskvärda. Nog lät det, men ingen sa något. Vi fick sjunga Om. Det låter som kyrkklockor när 2000 personer sjunger samtidigt.

Det känns väldigt skönt att slippa sitt eget och andras babbel några dagar. Att få vara med sina egna tankar. Att få fundera på bakgrunden till all snarstuckenhet, arrogans och cynism som finns. Jag vill inte bli eller vara en bitter gubbe. Med tvekan drog jag igång stämbanden igen på söndagen.

Hello darkness, my old friend,
I've come to talk with you again,
Because a vision softly creeping,
Left its seeds while I was sleeping,
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence.