Fint folk av den gamla sorten i Indien dricker Whiskey Soda, före och efter maten. Inte Gin and Tonic som man skulle kunna tro. Johnny Walker, av alla märken, skall det vara också har jag förstått. Med tanke på att det finns gin som heter Bombay Sapphire och att kinin är en viktig indisk komponent i ett bra Tonic Water borde det ju bli GT. Men nej, Whiskey Soda är det som gäller. Johnny Walker har en tjock och stadig ordentlig glasflaska och det verkar vara en parameter i valet av sprit. Tjock flaska – bra sort. För den som vill läsa mer om valet av spritflaskor, vad man kan göra med dem, tjänstefolkets liv och deras herrars, sammanflätade i ett feodalt förhållande i det moderna Indien, rekommenderar jag Aravind Adigas ”The White Tiger”. Rolig och lättläst roman, även på engelska.
All importerad sprit är väldigt dyr men det finns inhemska alternativ för det mesta. Kingfisher Beer, 6.75 kr för 33 cl i Indiens statliga butiker, är välkänt över världen. Slinker ner rätt bra.
Mannen bakom Kingfisher Beer, Vijay Mallya, tillverkar också en indisk whiskey; Royal Challenger, han äger även ett cricketlag som också heter Royal Challenger. Cricketlaget är från Bangalore och kom på topplats i ligan, men lyckades inte vinna slutspelet i år heller. Vijay Mallya äger dessutom ett flygbolag som heter Kingfisher. Han kallas ”King of the Good Times” och är en korsning av Ulf Spendrup och Bert Karlsson, med inslag av Berlusconi och Hugh Hefner. Hans senaste projekt är ett indisk Formel 1 stall. Han är Indiens Playboy med stort P. Lite för gammalt koncept kan man tycka, men han tjänar miljoner på rus och flyg.
Numera finns det också skapligt vin här i Indien. Både rött och vitt. Man hämtar hjälp av italienska och franska experter för att få fram bra viner. Det odlas mycket druvor i Indien men rätt lite går till vinproduktion. Priserna på vinet är ungefär som hemma i Sverige. Det vill säga svindyrt med indiska mått mätt och en njutning bara för överklassen.
Det finns statligt garanterade priser på sprit och det priset tillämpas i speciella butiker. Utöver de butikerna finns privata butiker eller kiosker som säljer på licens. Det görs stora pengar på alkoholförsäljning och den som lyckas muta sig till ett försäljningstillstånd har sin lycka gjord. Polisen följer sen upp med razzior och drar in tillståndet och du måste muta igen. Så håller det på. I överklassen sups det på samma sätt som i Dallas, den gamla goda TV-serien alltså. En Whiskey Soda direkt i handen efter jobbet och så håller det på hela kvällen.
Supandet är också på frammarsch i bland de fattigaste. I samhällets topp och botten alltså, sups det. Stora skaror av landsbygdens folk flyttar in i städerna och tappar sina rotsystem och flyr in i spritdimmorna. De flyttar av en anledning; livet på landet är ibland så jävla eländigt att alternativet att bo under öppen himmel bland vildhundarna, utan jobb i stan verkar lockande. En och annan bonde som sålt mark i den stora expansionen av stan, och blivit ekonomiskt oberoende men inte kan hantera pengarna, står också i spritkön. De fattiga får hålla tillgodo med billig inhemsk, hemsk sprit, cigaretter och att tugga gutka.
Gutka är en svagt stimulerande blandning av örter som ändå anses så farlig för folkhälsan att den förbjudits på flera håll i Indien. Inget för fluortanten eftersom tänderna ruttnar bort på sikt.

Söndagen efter midsommar var jag ute och cyklade på landet öster om Bangalore. Det kändes som en bra grej för att vädra skallen från resterna av midsommarfesten. Fyra mil genom risfält och eucalyptusskogar gör att man piggnar till.
Efter ett par mil stannade vi - vätskebalansen - det var varmt - för att köpa något att dricka i kiosken mitt i en liten indisk by. Mycket folk i kön och i en klunga runt den lilla luckan i gallret där man handlar. Det var byns sprit- och tobakskiosk. På söndagar går det bara att handla genom den pyttelilla luckan i gallret. Jag trängde mej fram och köpte min varma Pepsi och runt omkring mej stod fyllona, ivriga och trädde med sina smutsiga och tufsiga rupee-sedlar i gallerluckan. En tunn och tandlös gammal kvinna i traditionell sari köpte whiskey av sämsta sort. Hon nöjde sig inte med den lilla flaskan, hon drog i sig ett glas på stående fot direkt och smög sen ner flaskan i sin dräkt och gick hemåt över det stekheta bytorget. En av killarna på torget, vänlig och lite snackig som han var, erbjöd mej ett glas whiskey. Jag avböjde och skyllde på att jag cyklade.
En hädisk tanke for genom min trötta midsommarskalle: hoppas hela Indien blir muslimskt så de kan få äta lite muskelbyggande lammkebab och getcurry och slippa spriten. Indien är redan världens näst största muslimska land med 165 miljoner muslimer. Efter Indonesien.
Men spriten är inte den enda rus-källan Indien. Tobak odlas och används i olika former. En del tuggas. Vad kan man stoppa i munnen och vad är priset?
Hemma i Sverige kostar en lunch 65 kr på jobbet. Eller är det 70? I Indien kostar den 5 kr.
Hemma kostar en dosa snus med 20 påsar 35-40 kr. I Indien betalar man 90 öre för 10 portionspåsar. Maten är billig men tobaken är ännu billigare.

Sen har vi Gutka som också stoppas i munnen, den görs på Betel-blad, Areca-nötter och lite annat som blandas och säljs direkt på gatan. Du får den som du vill – on demand. Eller i förpackade påse. Tuggas och ger röd saliv och svarta tänder. Kostar 15 öre. En bokstavlig spottstyver. Smakar inte direkt äckligt, men ser för äckligt ut. The ”buzz” är lite mer intensiv än vanligt snus och används för att liva upp andarna för den som är trött och lite hungrig till exempel. Indiens ”kath light”.

Kaffet är mer accepterat i västvärlden och i Indien smakar det fantastiskt, svart som sot och fett som dieselolja. Inte ens i Brasilien kan man få sån’t kaffe, men de flesta i Indien dricker te, Masala med mjölk och kryddor.
I juni var jag och hälsade på i några av de slumområden i Mumbai som skildras i den romantiserande romanen ”Shantaram” och i slummen där Slum dog millionaire spelades in. Där erbjuds och röks det både det ena och det andra. En liten tobakscigarett, Beedis, på tvättarnas fik där vi hamnade till slut. Tobak inrullad i bladen från östindisk ebenholtz.
Beedis blev extra populära under Gandhis kamp på 30-talet när de blev ett politiskt korrekt, inhemskt alternativ till importerade cigaretter. Den är handrullad och produktionen sysselsätter 3 miljoner människor, ofta hemarbetande indiska kvinnor.

På femtiotalet skrev Arthur Frommer sin berömda reseguide “Europe-a-dollar-a-day”. I senaste nytrycket hette den “Europe-from-$95-a-day”. Idag 2011, tvingas en miljard människor leva under en dollar om dagen. Fattigdomsgränsen i världen ligger där, på en (1) US-dollar per dag. Det blir lite olika i olika länder beroende på hur man räknar på prisnivåer och så, en dollar är lätta att minnas. För 22 cent kan du få ihop en meny som ger dej 2.400 kcal om dagen och lagom med fett och protein. Den dieten blir så klart väldigt tråkig: bananer och ägg. Smaken blir samma och själva måltiden skänker inte någon glimt av status gentemot omgivningen på samma sätt som en cigg eller te sötat med socker. Det finns forskning som visar att en fattig och undernärd människa inte satsar sina sista pengar på mer mat för att kunna jobba hårdare och tjäna mer pengar. (Poor Economics; Abhijit Banerjee och Esther Duflo) Istället blir TV, festivaler, dyra bröllop, tobak, sprit och annat priotiterat på den sista marginalen. Hjärnan vill ha roligt, bröllop - fest, begravning - fest! Sagt utan minsta moralisk pekpinne eller uppmuntran till ett utsvävande liv. Alla vill unna sig. Because I’m worth it!
Välgörenhet och bistånd å andra sida är en egen industri. Finns det de som blir rika på bistånd? Ja inte alltid de fattiga i alla fall. Fattigdomen är ett område som det inte finns så mycket riktig forskning på. Det är ett område för känslospel där vi i väst skall tycka synd om de drabbade eller få in situationen i våra egna politiska dogmer.
Antingen att förklara hur kapitalismen är räddningen eller att förklara hur imperialismen förorsakar allt. Inte forska på mekanismerna eller mikrobesluten i den fattiga vardagen eller vilken hjälp som kan vara effektiv eller fråga hur de fattiga själva vill ha det.

Fråga till Tanya i Yemen: I muslimska länder som Yemen finns det väl ingen sprit?