Det var för tidigt att ropa hej igår. Så lätt ger inte den indiska eliten upp sina privilegier. Anna Hazare fick inget brev från regeringen. Fastan fortsätter in i dag nummer 11. Anna har inte fått någon garanti från regeringen om att en stark lag skall läggas fram. Dramat som många trodde skulle vara över tar nu ny fart.
 
De båda stora partierna som varit svala i korruptionsfrågan i 42 år, och 11 misslyckade försök, tävlar nu om att komma med nya initiativ. PJB, oppositionen vill dra växlar på Hazares kritik av regeringen. Congress, som sitter i regeringen vill rädda ansiktet och inte tvingas erkänna att de haft fel och behandlat korruptionsfrågan och Hazare illa.
På de 42 år som inget gjorts har korruptionen vuxit och stora delar av den indiska eliten och den politiska klassen har skickat miljarder i svarta pengar in på schweiziska bankkonton. Nu vet de alla hur korruptionen skall bekämpas. ”Bara vi får lite mera tid.” Det finns ett förtroendegap som eliten själva skapat. Det gapet är en av orsakerna till den stora uppslutningen bakom Hazare. Man litar på Hazare. Man misstror politikerna och eliten.

Samtidigt händer något nytt i det indiska samhället.
Historiskt:
Den indiska eliten har ärvt och bevarat sin överlägsna syn på sig själv från kolonialherrarna under den brittiska tiden. Den känslan av överlägsenhet fördubblas av det indiska kastsystemet som drar sin kraft ur tron att man föds in i lyckliga sammanhang efter att ha skött sig i tidigare liv. Född rik med gudarnas rätt! Rätt att dra in mutor och lura till sig stora förmögenheter. Eller suga ut redan fattiga bybor. Enkelt som för den gamla adeln i Europa för några hundra år sen. Och se förnärmad ut om någon försöker introducera en annan världsbild. ”Hur skulle det kunna vara annorlunda?” ”Folket är röstboskap!”

Nya tider:
Letandet efter matematiskt skolad billig arbetskraft för att kunna utveckla och driva västvärldens nya informationssystem har bidragit till att skapa en medelklass. En medelklass som ser att det finns en väg till framgång på egna meriter i Indien och med influenser från arbete i andra länder. Utan tillhörighet till kast eller av födsel.

De båda tendenserna står i motsats mot varandra: den historiskt rådande och det nya som växer. Hittills har den gamla eliten kunnat vara oemotsagd. Men nu blir de ifrågasatta och det är många årtionden av förtryckande tankemönster och maktstrukturer som skall rivas upp. Det kommer inte att gå på en gång, men en stark lag mot korruptionen är en bra början. Eliten får väl börja försörja sig på mer hederligt kapitalistiskt arbete, ja eller ägande då. Och landets styre utövas utifrån meriter. Välkomna till konkurrenssamhället!

Mitt i detta tumult om vilken lag och hur den skall antas, kliver guldkalven, kronprinsen Rahul in på scenen. Med arvet från mamma Sonja Gandhi, pappa Rajiv, farmor Indira och farmorsfar Nerhu på axlarna. Alla har väntat att han skall kliva fram ur sina förfäders skugga.
Han kliver fram och säger: ”Nu vet jag, den föreslagna lagen är inte bra nog. Låt oss göra ett tillägg till konstitutionen för att verkligen ta itu med problemet.” Idén är inte fel men timingen kunde inte vara värre! Och trovärdigheten är ett problem.
 
Sri Sri Ravi Shankar som är en skojfrisk yogaguru, och ser ut som Jesus, kommenterar det hela med: ”Det är som att ge ett mangofrö till en hungrig som vill ha en mangofrukt, och säga: ’se här, det här kommer att ge dej massor av mango om tio år.’” ”Eller att inte vilja klättra över den lilla kullen, men vilja bestiga Everest direkt.”

Jag, och många andra, trodde att Rahul skulle kunna leda Indien ut ur feodalismen och smyg-teokratin. Men det räcker tydligen inte att vara ung och se bra och lite vardaglig ut.

Imorgon lördag kommer folk ut på gatorna igen. Hoppas att inget dåligt händer med Hazare i natt efter 11 dygns fasta vid 74 års ålder. Undrar hur många bilar som måste brinna och skyltfönster som måste krossas innan maktbalansen väger över mot det nya? Eller finns det en fredlig indisk väg som regering och parlament tar i morgon lördag?