Ännu en dag går mot sitt slut med Anna Hazare i fasta. Dag nio, och nu börjar det bli ett allvarligt hälsoproblem för honom, han är 74 år. Och det är en högre ålder här i Indien än i Sverige. Hazares livshotande fasta är också den osäkrade handgranaten i hela slutfasen i kampen för en stark lag för att bekämpa korruptionen. Om det händer något allvarligt med Hazares hälsa kommer den rådande fredliga känslan att ta slut hos många som hållit sig lugna så här långt. Indien hyllar ickevåldet och ofta är stämningen till vardags på gatorna fridsam mitt i kaoset, oavsett om det är bland hyddorna i slummen eller utanför krogen mitt i stan. Men till slut kan det rinna över och då kommer det att flyta blod. Nu går rykten om att regeringen i hemlighet planerar att tvångsvårda Hazare på sjukhus.
 
”Jag mår fint, jag mår bara bra, jag är nog tuffare än somliga tror” säger en lite omtöcknad Hazare i TV och låter som en annan indisk figur – Mowgli!
De som försvarar regeringens slinger och ovilja att ta tag i själva korruptionen säger att det kan bli ett mönster om vi ger en hungerstrejkare rätt och säger: ”Vem är det nästa gång? Och vad tvingas vi då att godkänna för tokstolleförslag?” De ser inte orsaken – det gigantiska demokratiunderskott som finns och som korruptionen är en symbol för och de hänger sig kvar i procedurfrågan. Glömmer att proceduren har haft 42 år på sig. Hur kommer det sig att de som nu vet precis hur det skulle gått till inte har lyckats på 42 år? Demokratiunderskott tvingar fram annorlunda metoder. Metoderna är bara ett symptom på ett demokratiskt undantagstillstånd.
Förhandlingarna är i full gång nu och alla har en åsikt. Antalet punkter som skiljer mellan Team Hazare och regeringen blir färre och färre. Jag tror det är över innan helgen bryter ut. Det blir kanske inte perfekt – men bra nog som en startpunkt. Hazare står på sig och vill ha skriftligt från regeringen innan han tar en första klunk äppeljuice.
Resultatet så här lång är att korruptionen är på allas läppar. På TV och i tidningar vittnar folk om hur de uppmanats att muta och nekat eller tvingats kompromissa med sina principer. Ett offentligt tabu är brutet. Nu törs gemene man tala öppet om hur det går till om man vill ha ett körkort, pass eller ett statligt jobb. Såret måste punkteras och varet klämmas ut för att läkningen skall starta. Det börjar nu hända!
 
Idag var jag på Bangalores eget centrum i kampanjen mot korruptionen; Freedom Park där den lokala kampanjen pågår med en hungerstrejkande grupp, tal, flaggviftning och musik.
Journalisterna som trålade folkhavet efter en kul vinkel hittade mig rätt snart, äldre vit gentleman från Sverige i Gandhi-mössa och med indiska flaggan. Ja, skall man skratt eller gråta? De fick en kul intervju i alla fall. Jag fick några kul kort på mej och den gamle mannen som träffade Gandhi i Pune 1946! Chockturism? Ja kanske!