Den nordiske åskguden kör sina bockar över himlen nu och river ner regnväder av monsun-format. Tor har två bockar som drar. Hans äldre indiska förlaga; Indra, rider på en elefant. Båda är rödhåriga, svingar ett tungt vapen som alstrar blixtarna och slåss mot stora monster.
Jag är i Sverige och ser min släkt växa och det värmer mitt hjärta. Men ute är det kallt. Det verkar som den svenska sommaren går mot slutet. Allt går i cykler. Allt är nytt, allt återkommer. London brinner. Börsen rasar. Min tropiska solbränna bleknar.

I dessa osäkra tider kan jag inte undanhålla detta stycke odödlig ungdomslyrik.

Vi hade kastat våra långkalsonger för flera månar sen
och börjar fantisera om semester
Det var redan i april när solen värmer en,
vi gick och mindes förra sommarns fester

Tiden gick och våren gled in i sommaren,
vi hade glömt att vintern kommer åter,
när ingen ville minnas årets gång,
fast den som minns blir glad och den som glömmer gråter

Den sommaren, den sommaren skulle bli så varm och lång.
Mycket längre än vi trodde under vårens gång.

När midsommaraftonen äntligen kom,
var vi ystra som nyutsläppta kalvar.
”Vi packar och sticker från stan för gott”,
sa en del på lek men vissa mena allvar.

Sommaråskan mullrade vid Mälarns horisont,
så vi cyklade mot söder och slog läger.
Och vi lekte vilda lekar hela natten lång.
Morgonen var vacker med fiskgjuse och häger.

Men en trollkarl som var med oss hällde gift i vår mjöd,
först blev det svart, jag glömde allt, jag trodde jag var död.

När jag vaknade upp kände jag mej åter frisk
sommarn runt omkring mej syntes evig.
Vi levde på vänskap och kärlek och fisk,
vi plocka bär och metade på bulldeg

Vi levde för stunden, natten kort och ljus,
fast vi kände att det var nånting vi glömt.
Så när nätterna blev längre i vårt lyckorus,
kramade vi varandra så ömt

Ingen ville minnas en kommande tid.
Vi trodde alla att världen för alltid var sig lik.

Dagarna blev månader, det kom en man,
han var påpälsad och talade om vinter.
Han sa: ”ni måste lyssna det jag säger är sant”,
men hans tal om gula löv bekom oss inte

Frostnätter kom och blåbären frös,
men vi trodde att vädret skulle vända.
När ingen kunde minnas årets gång,
kunde ingen inse att sommarn var till ända.

En morgon när vi vaknade var hela världen vit
det smälte under dagen, vi irrade hit och dit

Vintervarnaren dundrade mot oss
han sa att vi måste välja:
”Ju längre ni väntar med era beslut,
dessdå beskare blir bägaren att svälja”

Kylan blir värre och värre varje natt
några veckor till och alla skulle dö.
Ska vi bryta vårt läger, skall vi lämna vår äng,
ska vi ro hem från vår vackra ö?