Förtvivlan och ilska, så är min reaktion på terrordådet i Oslo. Orden som skall beskriva känslorna kring ett sådant illdåd känns alltid så futtiga. Liksom lusten att beskriva just mina egna känslor känns futtig. Många yttrar sig av många anledningar. Jag har också en anledning och den är inte i första hand att bada i känslor utan att försöka förstå våra reaktioner. Och hur futtigt är inte det i sammanhanget?
Förtvivlan: över de som sörjer älskade människor. Jag har egna barn i SSU-åldern.
Förtvivlan: över alla unga aktiva människor som inte fick leva utan måste dö i skräck.
Förtvivlan: över allt blod och alla tårar i ett sammanhang nära mej, som jag kan förstå.
Ilska: över hur någon kan ha så mycket hat och frånvaro av vanliga mänskliga spärrar.
Ilska: över hur vi i Norden har närt ett sådant monster. Vi och vi? Några har närt monstret, några andra har tittat på, några har tittat bort och mer eller mindre jamsat med. Lallar med och drar några invandrarskämt.
Då; tysta, opportuna, trögtänkta, rädda om skinnet! Nu; upprörda, själsfina och förvånade!
Ilska: över de självutnämnda terroristexperternas förhastade slutsatser och de inblandades tacksamma och hovsamma nickande. Den försåtliga soppan av sammanblandade begrepp terroristexperterna badar i; Islam, Islamism, Islamistisk extremism, Islamisk extremism, Islamistisk fundamentalism, Politisk Islamism, Islamisk Politik, Politisk Islam, Islamsk terror, Islamistisk terror, militanta muslimer..... Terroristexperternas smetiga glidande begrepp och skrämselpropaganda som vädjar till de mest korttänkta, rädda och fördomsfulla. Allt till TV-bilder av skäggiga män som skjuter i luften och skriker på arabiska framför en moské. Ja ni vet alltför väl! Dessutom vet ni av statistiken hur många procent av terrordåden i Europa senaste 10 åren som hade religiösa förtecken. Ganska få.
Nu var det religiösa förtecken i Norge, men det var korsriddarterror, kristen fundamentalism, kristen fascism, vit rasism. Det är så enkelt att se det ena men inte det andra. All fundamentalism och sekterism är lika frånstötande. Jag har inget emot Jesus eller Mohammed eller Budda eller Krishna eller Gud. Ibland kan de ju skärpa till sig och påverka folk i en mänsklig positiv riktning. Ibland ge tröst och frid och mening och kärlek. Ibland!

Polis och säkerhetsexperter tittar gärna åt fel håll och med fel glasögon. Men det finns ett paradigm i synen på terror som alltid är i spel och som kan beskrivas med en gammal liknelse från 70-talet:
Den gripne: ”Snälla konstapeln jag är oskyldig, slå mej inte jag är antimuslimsk”
Konstapeln: ”Jag skiter i vilken sorts muslim du är, du är misstänkt för terrorism.”
När politiker och poliser svarar på frågan i TV: ”Hur kunde ni låta detta ske?” svarar de ibland: ”Ja det är ett pris vi alla får betala för vårt öppna demokratiska samhälle. Vi kan tyvärr inte övervaka allt och alla!”
Hur menar de då? Att vi får skylla oss själva, vi som förespråkar ett öppet samhälle: ”Titta nu hur det blev!” Eller menar de på allvar att det finns ett realistiskt eller önskvärt alternativ; ett slutet odemokratiskt samhälle som är fritt från terror där alla är övervakade, men säkra och lyckliga?

Våra reaktioner inför död och lidande är inte enkla att reda ut. Det blir mest frågetecken för mig! Vad gör att vi förknippar 11:e september med World Trade Center i New York och de 3.000 som mördades där? Och inte med morden på 3.000 chilenare på Santiagos Nationalstadion samma datum 1973?

Vad gör att vi tillåter biltrafik på gatorna och vägar när vi vet att det leder till att 500 personer dödas i olyckor med bilar varje år? Ja då gör vi en iskall kalkyl:
”Biltrafiken behövs för den livsstil vi valt, 500 döda är ett pris vi får betala och de verkar rimligt.” Är det så att vi kan vänja oss vid en del lidande och död men inte annat?

Vad gör att vi tillåter spritförsäljning i Sverige fast vi vet att spriten är en viktig komponent i de hustrumord svenska män begår varje år? Ser vi det som ett hyggligt pris för att få ta oss ett järn utan krångel? Var går gränsen? 10 hustrumord i spritens tecken? 20? 200? 2000?

Bara i Indien dör varje år 2.000.000 barn under fem år i förtid av undernäring och brist på bra hälsovård. På tio år blir det blir lika många som de civila dödsoffren i Europa under andra världskiget. Det är 5.500 varje dag. 3-4 per minut, år in och år ut. Dem begråter vi inte i grupp.

Är sorgen och vår berömda medkänsla en funktion av avståndet?
Kan man, får man, relativisera lidande, sorg och dödstal?
Kan bristen på mat och hälsovård för barn räknas som våld?
Kan det räknas som ondska?
Finns det någon skyldig?
Är det du och jag?