Till slut rinner det över
I början av juli hände det igen. Lynchmobb på gatan. En av bussarna i stan körde på och dödade en fotgängare. Det var ett av 1.000 årliga dödsoffer i trafiken i Bangalore, så olyckan i sig var ingen sensation. Men den här gången var det lite annorlunda. De som såg olyckan tyckte att föraren var slarvig och nonchalant utöver det vanliga, han borde straffas. Dessutom var det inte första gången det där bussbolaget var inblandat i liknande olyckor. Och då händer det som ibland händer här i Indien; en ilsken mobb tar över gatan och skipar sin egen rättvisa. De individer som normalt bekänner sig till icke-våld, saktmod och vördnad för allt liv blir plötslig en furiös grupp blodtörstiga hämnare beredd att utdela dödsstraff. En grupp som inte känner personligt ansvar och är beredd att lyncha en förare som varit full eller på annat sätt varit hänsynslös och dödat en medtrafikant. I det här fallet flydde föraren hals över huvud och klarade sig. Mobbens ilska gick ut över bussen som totalförstördes.

Bangalore vs. Stockholm
På samma yta som Stockholms trängs 9 miljoner människor, mot Stockholms 1,3 miljoner.
På samma yta bor ägarna till 4 miljoner fordon, mot Stockholms 500.000 fordon.
Låt vara att det är 3 miljoner motorcyklar och 1 miljon bilar i Bangalore – det blir trångt i alla fall! I Stockholm finns tunnelbanan som slukar en stor del av resandet i stan. I Bangalore finns inget liknande ännu. Första linjen i nya Metron skall öppna 2012. Kanske öppna, många har börjat tvivla.
I Stockholm finns ordentliga genomfartsleder, i Bangalore är de under konstruktion.
En liter bensin kostar 14 kr i Stockholm, 10 kr i Bangalore. Riktigt dyrt med en indisk lön!




Trängsel och trafikkultur
Förutsättningarna för biltrafik är väldigt annorlunda. Kan man då applicera ett ordnat och lagom svenskt körsätt som ett alternativ till den indiska mer kaotiska stilen? Nej jag tror inte det.
Sett till den enorma trängseln på gatorna gör alla inblandade trafikanter i Bangalore ett fantastiskt jobb. Visst åker en och annan sidospegel av, men vem behöver se bakåt? Visst blir det en och annan buckla och repa i lacken. Men det borde ju inte funka alls med så många bilar på så smala vägar och gator. Tänk er ett Stockholm med tre gånger så mycket bilar och hälften så mycket väg och gata. Och tänk er en välordnad medelsvensk, medelgnällig, medelbilist i det landskapet. Det skulle inte gå tio sekunder!
Ibland får jag för mig att det uppstår en överordnad kommunikation mellan trafikanterna i trafikmyllret här i Bangalore. Som ett sjätte gemensamt sinne. Som i en myrstack! Ur kaoset i den påtvingade trängseln uppstår ändå ett, efter förhållandena, hyfsat resultat på någon konstigt sätt. Alla kommer fram till slut.

Strategi 1: Tänk framåt och parera
Mina indiska kompisar som varit i Sverige säger: ”Ni tittar för mycket i backspegeln, det gäller att titta framåt och vinna terräng i kaoset, som man surfar på en våg”. Och det är så det funkar här. Det som hamnar bakom dej i trafiken är inte längre ditt problem. Om den som hamnar bakom har problem så förväntas han eller hon att tuta, annars är det inget problem. Uppmaningen att tuta finns på många bilars baklucka. ”Sound OK Horn!” Det innebär att vad som helst kan hända framför dej, och det är där du har din uppmärksamhet. Alla förväntas vara på alerten framåt. Som i en slalombacke. Kryssa och väja och söka nya luckor över hela körbanan. Det ger dig möjligheten att bryta dej in i trafiken från sidan. Så snart du fått en del av kön bakom dej är de inte längre ditt problem. Total optimering av trafiken. Krydda sedan anrättningen med fyrfilig körning i bara två körfält, mängder av lealösa trehjuliga auto-rickshaws, massor av MC några oxkärror och en grönsaksvagn dragen mot trafiken så är bilden komplett. Fotgängare korsar dessutom ständigt gatorna i stora dödsföraktande flockar. Och så de heliga korna som kan dyka upp överallt på gatan.
Samma indiska kompisar, som pratar bilkörning, undrar också när de är i Sverige var alla svenskar håller hus. ”Det finns ju inga människor på gatan, var är alla?”
Om den svenska trafiken är autistiskt välplanerad och förutsägbar så är den indiska trafiken totalt oförutsägbar och ADHD-aktivt parerande hela tiden. Inte för att det är att föredra utan för att det är nödvändigt.

Strategi 2: Tänk positivt
Marginaler och riskbedömning i Indien är inte som i Sverige. Sverige: Alla barn har hjälm i allt fler sammanhang, alla barn har barnstol, alla trappor har grindar, alla har flytväst, alla har solskydd, alla är vaccinerade. Allt är farligt, livet är farligt, alla skall skyddas. Inget får hända! I Sverige alltså.
På sistone här i Indien har det kommit lag på att föraren av en motorcykel måste ha hjälm. Men kvinnan bakom på bönpallen, sittandes damsadel, med babyn i famnen och sarins sjal fladdrande runt kedja och bakhjul behöver inte ha hjälm. Den fullständiga tillförliten till att inget ont kan hända ser helt overklig ut för en överbeskyddad västerlänning. Så klar händer det förskräckliga olyckor ibland.


Infrastrukturen
Bangalore hänger inte med i utbyggnaden av infrastrukturen i den rasande utvecklingstakten av bilbestånd och invånarantal. Lite grand kan det nog bero på att politikerna i delstaten spelar på de ursprungliga bangalorianernas och landsortsbefolkningens motstånd mot den snabba expantionen. Deras gröna och lugna stad har på de senaste tio åren mer eller mindre våldtagits av den globala IT-industrin. Det är de lokala indierna som röstar på politikerna, inte IT-industrin eller de besökande västerlänningarna. Demokratin skapar en tröghet som inte finns i Kina till exempel. Där river man och bygger utan större omsvep. Protester i Kina? Tror inte det! Hur mår ni i Kina? ”Man får inte klaga!”, kanske är svaret på den frågan.
Bangalore som en gång var en lugn och sömning trädgårdsstad för pensionerade officerare har blivit hela världens IT-motor. Med trafikkaos, skyhöga tomtpriser, stigande matpriser och västerländska värderingar på frammarch. Möjligheter för vissa – problem för andra.