Jag äter mycket kyckling här och börjar oroa mej för utväxande fjädrar och svällande tuppkam på riktigt.
Jag äter Chicken Brijani, Butter Chicken, Chicken Masala, Chicken 65, McChicken, KFC, Chicken Curry, Chicken Korma och Chicken a la King, Chicken Pasta, Chicken Pizza plus en del andra kycklingar jag inte minns namnet på.
I Indien är vegetanismen normen, så köttätare definieras som avvikelse från normen. Köttätare blir alltså ”Non-Veg” till skillnad från ”Veg” som är normen i Indien. Hemma i Sverige är det ”Kött” som är norm och ”Veg”, som är avvikelsen från normen. I Indien är alla produkter, mat och annat, ordentligt märkta med grön (Veg) eller brun prick (Non Veg) på etiketten. Likaså i alla restaurangmenyer.
Bakgrunden är som alla förstår hinduisk och religiös. Man brukar säga att 85% av indierna är hinduer och den absolut största delen av dem är vegetarianer. Allt liv är en återspegling av den gemensam själen och inget liv får utsläckas i onödan. Den individuella varelsen kan vara en inkarnation av en död släkting eller en guddom. Du skall icke dräpa! Inte döda något!
I en extrem tolkning innebär värnandet av allt liv att även myggor och myror skall värnas.
Men de flesta indierna ser ganska praktiskt på det där med småkrypens liv. Liksom på andra regler, det går alltid att hitta undantag. Sättet man sprejar mot myggor varje kväll kl 19 prick i mina kvarter skulle inte passera den svenska kemikalieinspektionen ens med skohorn. En gubbe på cykel med ett jätteaggregat på pakethållaren, där röken brummande väller ut, cyklar genom området, gata upp och gata ner varje kväll. Honom kan man ställa klockan efter. Normalt kan man inte ställa klockan efter indiska aktiviteter, men mygg-gubben är ett undantag. Det känns på lukten att röken innehåller starka bekämpningsmedel så vi stänger fönstren en stund och håller andan.

Kyckling går att hitta i normala mataffärer, liksom på gatan där man kan peka ut en bunden eller inburad kyckling och få med den hem, död eller levande. Lammkött brukar också gå att köpa i affären, ofta upphugget utan finess, men antagligen ekonomiskt rätt, med ben, senor och allt.
Vissa indiska kaster, som hör till krigargruppen, äter kött, och det anses inte konstigt. Så t ex ökades nyligen köttransonen för vanliga meniga i armén som en del i stärkandet av de väpnade styrkorna. Nu får de nya rekryterna lika mycket kött som officerarna som för övrigt har många fina förmåner som skattefria affärer och utbildningsprogram för barnen. Det är ju aldrig kul att få militären emot sig, bäst att dutta lite extra med dem.

I de muslimska byarna och kvarteren är det annorlunda med djurhållning och matvanor. Där finns ofta mycket får och getter och där finns också en gammal och levande köttkultur. Flera av de köttätande indier jag känner, även en del kristna, erkänner motvilligt att de muslimska matställena är överlägsna.

Kor och oxkött då? Kött av nötkreatur får inte säljas hur som helst i min delstat Karnataka. Nötkött är svårt att få tag på och kvaliten är ojämn även om priset är förvånande lågt. Först när man fattat hur det är med nötkött i Indien förstår man innebörden av att ”slakta en helig ko”. I Indien finns det verkligen heliga kor på gatorna och de respekteras av alla utan undantag. Ingen smackar till en ko när nån annan ser på och korna går omkring överallt även på motorvägar och bland gatustånd och sophögar.
En extrem effekt av värnandet av allt liv är de vilda hundarna. I Bangalore är det ett växande problem. På dagarna sover hundarna gott i buskar och på trottoarer, men på kvällen vaknar de och på natten regerar de gatorna i vissa delar av stan. Det finns 200.000 vilda hundar i Bangalore och 150.000 tama hundar. Ibland är skillnaden hårfin mellan vild och tam. På sistone har det hänt allt oftare att barn attackerats och till och med dödats och ätits av flockar med vildhundar. Små barn går ut på natten för att kissa och överraskas av de vilda hundarna. Stora rubriker i tidningarna men inte mycket händer. Det pratas födelsekontroll och problematiseras om djurskydd och djurens lidande. Det kan också bli ett rent logistikproblem med alla hundar om man skulle ha ihjäl dem. Ponera 10 kg/st. Det innebär 2000 ton döda vildhundar. Det blir en skapligt stor båt. Eller 200 stycken tiotons lastbilar.

Jämför med Sverige där en förvildad tamvarg dödade ett barn för 150 år sedan. Då utrotades vargen och är nu hatad och förföljd sedan dess av blodtörstiga landsortsbor.
Det finns inga vilda hundar eller vargar eller ormar i de fina kvarteren jag bor i. Bara mesiga feta mopsar, lata labradorer, fina innekatter och en och annan kackelacka. Och kackelackor skall dö, allihop.