De sommarlovslediga barnen i byarna vill göra high five och träna lite engelska på oss. En del av de lite äldre tonåringarna vänder sej bort eller grimaserar föraktfullt åt oss. En och annan gatukorsning till gårdshund trotsar eftermiddagsvärmen och gör ett pliktskyldigt utfall. Vi tvingas ta i lite extra för att komma undan. De skäller och jagar oss och ser inte ut att ha borstat tänderna på ett tag.
Byarna vi passerar på landbygden utanför Bangalore är välordnade och ser ut att må ganska bra. Här och var ligger högar med betongsten som skall muras upp till ett extra rum på huset. Under ett banyanträd ligger en plankhög som skall bli en ny veranda. Nån tvättar den nya traktorn. Ingen svälter och nästan alla barn går i skolan här. Vi passerar vattenreservoarer och tegelbruk. Jag på min nyköpta cykel, en hybrid med fjädring fram och bak och superskön sadel. Underlaget skiftar mellan lättrullad asfalt och sönderkörd grusväg. Vi kör genom eukalyptusskogar och risfält, förbi dungar av kokospalmer, skolor och tempel. Min kompis J har GPS och vi kör hur som helst, vi hittar alltid hem.
Sprillnya cykeln kostade 15.000 indiska Rupees, det är 2.200 svenska. Enkel cykel men superbillig. Hjälmen kostar 150 svenska. Min chafför tjänar 8.000 Rp i månaden. Min cykel = två månadslöner. Det syns att det är banken som är ute och cyklar, blekröda, svettiga i solen och med bara nya grejor. Här kommer banken, gör ett uttag! Småungarna tycker det är festligt, de förstår inte. Tonåringarna vet vad man kan få och inte få för pengar. Hundarna tycker att vi luktar konstigt och ser konstiga ut, fast jag har klätt ut mej i cricketlandslagets speltröja. Normala människor vilar i skuggan eller åker skoter om man nu nödvändigtvis måste flänga runt en söndagseftermiddag.
Risbonden som vi hälsar på hos ser inte ut som jag trodde. Jag trodde: tygskynke om höfterna, utmärglad, tandlös och med hostande TBC. Han såg ut som en revisor på semester med två pennor i bröstfickan. Alla i närheten kom och tittade på dagens händelse. Vitingar i byn. Två ”sirs”. Huset var ganska nytt, men inte så stort och bevattningsanläggningen pumpade på från brunnen som var vid och djup. Mer som en damm med massor av vatten. Floden rinner några hundra meter bort. Livets vatten.
Vi pratade 3-månaders ris och 4-månaders ris, grönsakspriser, lantbrukskooperation, transporter och lantarbetarlöner medan vi klafsade omkring i den röda gyttjan i hans risfält. Hans indiska engelska är klanderfri. Är det bondeblodet i mej som gör att jag direkt känner mej hemma hos bönder? I södra Indiens risfält eller på Wisconsins grässlätter.
Jag förstod att byns giftasmogna flickor och deras mammor hade höjt ribban ordentligt senaste åren. Nu fanns det dataingenjörer från byn som tjänar 10 gånger mer än en chafför. Här är bobyggarindex en realitet. Den snabba expantionen i Bangalore skapar nya möjligheter men bryter också sönder det gamla och invanda.
Sönerna till min bondekompis i Wisconsin funderar på att ta över jordbruket för alla IT-jobben hamnar ju i Bangalore och spannmålspriserna slår alla rekord. Sönerna till min risbonde kan inte dölja sitt självförakt ibland. ”Man skulle ha läst matten ordentlig i skolan, vilka tjejer vill ha en chafför utan hus?”, suckar de.
Vi slängde oss iväg hem. Cyklade ikapp med det fallande mörkret. Inget lyse monterat på cykeln ännu och folk pratar med respekt om den vägen vi tar hem. När det är mörkt här händer det att de som ser lite för rika ut blir stoppade och får lämna ifrån sej en del grejer. Mobil, pengar och sånt.
Så till sist hemma i oasen. Inget slår en iskall öl när man kommer hem svettig, trött och nöjd!