När man reser i grupp eller annars lever tätt inpå varandra brukar det inte dröja länge innan samtalen spårar in på livets väsentliga områden. Vem är har normal? Vem har svårt att komma igång? Och vem har drabbats av skitsjukan? Åreskitan, Montesumas hämnd, Kairo quickstep eller som här i Indien; The Delhi Belly.

Är det Delhi Belly man drabbats av behöver inte frågetecknen bli så många för omgivningen. Alla förstå ganska snabbt hur det är ställt. Indien intar den lite tvivelaktiga förstaplaten i magsjukeligan för svenska resenärer. Thailand och Egypten sitter också på prispallen, om ni förstår hur jag menar. Närmare beskrivning av hur symptomen ser ut eller hur man undviker att smittas skiter jag i, alla vet ändå.

Indierna har en ganska avspänd relation till kroppens utsöndringar i allmänhet. På vägen till jobbet ser jag en del avspända killar som slår en drill mot närmsta träd eller mur. No big deal. Det finns så mycket folk överallt och det som sker när restprodukterna lämnar kroppen är ju ändå en naturlig del av att vara människa, så varför göra en märkvärdig sak av det. I och för sig finns det indiska gurus som kan köra tarmens peristaltik baklänges för att suga upp vatten med baken och skölja tarmen som en del av kroppens reningen. Och det är ju lite märkvärdigt. Känns som det kräver en del träning.

Om jag jämför stämningen på Herrarnas på jobbet i Indien med andra arbetsplatser världen över är det nästa lite uppsluppet här. Det finns gott om folk som städar toaletterna och en del andra hjälpredor för te och kaffe och de har ett stillsamt party som pågår på toaletten. De hänger kvar och ropar lite genom dörren och hejar på och det är tjo och tjim. Ibland ser man någon som pratar i mobil och bredbent tömmer blåsan samtidigt. Med luren i ena handen och de privata delarna i andra. Det har jag inte sett på andra ställen. Hur säger man? ”vet du vad jag har i andra handen” eller ”ursäkta jag skall bara skaka av den lite - så där - vad sa du?”
I själva båsen har vi vanliga proslinspjäser som man sitter på och riktigt papper.
Annars är ju ståtoaletten vanligast i Asien. Det finns också kombivarianter här. Stolar på halvhöjd med fotplattor på kanten och fällbar sittring. Då kan man stå på huk eller på sitta skinkorna, vilket man vill. Stå på huk, det var väl den ställningen Gud tänkte på när han konstruerade slutfasen av tarmsystemet. Man får ganska bra tryck då.

En riktig indisk toa är av hukmodell och det finns inget papper. Nej, det finns inget papper på den indiska orginaltoan, men väl en vattenkran och en hink, i bästa fall en duschslang. Man gör det man ska och sen tvättar man sig. Med vänster hand, den högra äter man ju med, någon ordning får det vara. Man kan komma ganska långt med hink och vatten och lite finurlighet.

Designen på själva porslinet skiftar från världsdel till världsdel och vittnar om varje kultursfärs egenheter. De amerikanska toaletterna har en stor vattenbasäng som generöst kan ta emot en sänkt atomubåt av en underarms längd. Som ju är den rekommenderade dagliga mängden. Tyst och utan plums. Spolningen drar igång en stor tyst virvel. Det ska inte gå att höra vad som pågår inne på den amerikanska toaletten och det är väl bakgrunden till hela konstruktionen. Sånt pratar man inte om. Fina flickor fiser inte och ingen annan heller.
Det som motsäger den beskrivningen av det amerikanska toalettkynnet är den gamla TV-serien Ally McBeal som gick på TV4 (97-02) där vissa nyckelscener i varje avsnitt utspelas i advokatkontorets toalettrum. Med en ovanlig öppenhet och dessutom blandat män och kvinnor. Finns en ouppklarad dubbelhet här. Det är ett bra forskningsuppslag, eller hur?


Det tyska toalettstolens grundkonstruktionen har ett tydligt särdrag; den stora torrlagda hyllan som fungerar som staging area för en download. Hyllan inbjuder till analys och detaljundesökning, två gamla fina tyska dicipliner, ”der Teufel steckt im Detail”. Det tillsammans med intresset för mussli, frisksport, kruskakli och naturupplevelser gör att hyllan väl fyller sin funktion i tyskarnas Scheißhaus. Medtag egen spatel.

Den svenskaste av inrättningar är ju så klart utedasset. Min barndoms dass hade fyra holkar i fallande storlek från vänster till höger. Jag och mina syskon kunde sitta samtidigt och filosofera. Det var på en bondgård i Småland. Koskit, slakt, mjölk, kastrering av smågrisar och tjurens, galtens och tuppens avelsarbete var vardag för en liten parvel som inte visste annat. Bondesamhällets bejakande av naturens omständigheter är lika självklar och nödvändig som vattnet för abborren.
Utedasset på vintern är en egen genre, då fick man ibland börja med att sparka ned skitknekten, alltså den frusna spira som frös och byggde på, upp mot sitthålet.


Den värsta monstrer-toaletten från helvetet upplevde jag på ett hotell i Korea. Konstruktionen var antagligen japansk i grunden. Till höger om stolen fanns en instrumentpanel värdig en mindre grävmaskin. I själva stolen satt munstycken för varmluft och spolarmar för vatten och decinficering och sonder och prober som tittade fram när man minst anade det. Om man ville slå en drill mitt i natten kom det fram en liten manick och liksom tittade på en och tänkte antagligen: ”jaha det är samma kille som igår kväll,” för att sedan dras tillbaka. (Här tänkte jag skriva något om att när jag satt där, var jag livrädd att aktivera tamponginföraren eller något liknande. Helspänn var bara förnamnet. Men sådant kan man ju inte skriva om.)

Inte heller törs jag skriva om när jag sket i kapp med en svensk hindu i en smal bergsskreva i norra Spanien utefter pilgrimsleden El Camino på väg mot Saniago de Compostela. Det uppstod en säregen tyst och koncentrerad gemenskap där i den trånga gropen, men vi gjorde bra ifrån oss, sida vid sida. Halva tiden i skärselden för att gå den pilgrimsfärden, som dealen är, är förresten ganska bra! Har ju inget med själva bergsskrevan att göra, men erkänn att halva tiden i skärselden är värt lite skoskav och andra mysiga naturupplevelser. Nej, vissa saker skall man nog tala tyst om.

Ett favoritcitat som jag däremot inte vill tala tyst om är från min egen släkt i Eskilstuna: ”Det är lätt att skita när aschlet är fullt!”. Det är en finstämd metafor för den välbeställdes förmåga att kunna prestera på hög nivå, betala sig ut ur besvärliga lägen, alltid komma ned på fötter och vända allt till sin egen fördel.
En rättfram äldre manlig släkting brukar använda det om folk som är lite för rika och lite för högfärdiga. Rikedom skulle jag kunna stå ut med, men högfärd? Varken den eller Delhi Belly vill man drabbas av. Papper, papper ta i trä!