Jag var tvungen att gå upp tidigt för att se resultetet i VM-finalen i hockey. Det blev finsk vinnst med 6-1 och svensk förnedring. Det är väl landssorg i Sverige nu.
När Indien slog Pakistan i semifinalen VM i cricket för en månad sedan var det den viktigaste matchen i hela turneringen. När Indien vann den matchen var finalen inte längre så viktig. Lite som Sverige och grannländerna i hockey, längdskidor och fotboll. Ja ni vet ju, vilken hatmatch som hör till rätt grannland. Grannarna är värst, måste besegras och vi själva skall definieras i skillnaden mellan oss själva och dem som liknar oss mest!
Indien – Pakistan har och har haft en mycket svårare relation över åren. Här kan man verkligen prata om ärkefiender. Inget gnabb som mellan bröderna i Norden. Perioder av relativ avspänning har avlösts av öppet krig. Två kärnvapenmakter i öppet krig!
Dödandet av Osama Bin Laden och Pakistans mycket konstiga roll i hela OBL-historien gör att det åter börjat klia i sårskorporna som heter Mumbai 2008, delningen av Indien vid självständigheten, krigen runt Kashmir, stormningen och rivningen av Babri-moskén 2009, kärnvapenkapprustning, pogromer mot muslimer, brinnande tåg och motattacker. Morden på Gandhi 1, 2, 3 och Benazir Bhutto. När OBL mötte sitt öde för någon vecka sedan var det i Abbottabad som ligger bara några mil från kruttunnan Kashmir, det omstridda området i norr mellan Pakistan och Indien.

Medierna i Indien har senaste veckorna varit helt fokuserade på den oklara roll Pakistan har spelat gentemot al-Qaida och OBL.
– Antingen vet inte den ena handen vad den andra gör i detta kärnvapenbestyckade och halvfungerande land.
– Eller så skyddades OBL medvetet från pakistansk toppnivå.
– Antingen är den beryktade pakistanska säkerhetstjänsten ISI helt inkompetent som inte förstått att OBL varit i landet i minst fem år. De har ingen koll och går inte att lita på.
– Eller så är ISI en del av al-Qaida och notoriska lögnare och går inte att lita på. Och det är svårt att avgöra vilket scenario som är värst eller troligast.
I hastigheten blir allt som har en anknytning till Pakistan samma sak som Pakistan. Någon som eventuellt är skyldig och har kopplingar till Pakistan blir raskt samma sak som att den pakistanska regeringen är bevisat skyldig.
Antagligen har den pakistanska statsledningen inte full koll och är splittrad av olika krav och hänsyn åt många olika håll. Så pass spretigt är det att många experter tror att det kan vara svårt att hitta en mittfåra tillräckligt djup för att hålla samman statsapparaten. Ett slutgiltigt sönderfall i Pakistan vore en katastrof för regionen. Alla med ett intresse i eller kring regionen navigerar just nu försiktigt och dubbelt gentemot Pakistan. Se hur USA mumlar och famlar i pakistanfrågan.

Här i Indien finns det en motsvarighet till terrordådet mot Word Trade Center 2001 9/11. Motsvarigheten kallas ”26/11” och avser terroratacken mot Mumbai 2008 då 172 personer dog.
I Indien är inte frågan idag om huruvida USA kränkte Pakistan med sin väpnade raid mot OBL. Ännu mindre om det var rätta att göra processen kort. Frågan här är vad som hindrar Indien att också gå in i Pakistan och plockar männen bakom Mumbai-attacken 26/11 2008. Det finns misstänkta som befinner sig i Pakistan.
Attacken i Mumbai 26/11 som genomfördes med stor blodtörst och riktade sig mot symbolerna för den västliga dekadensen i Mumbai. Och det finns att välja på.
Cafe Leopold, där med små och stora skojare från väst och öst blandas med backpackers och vanliga turister, stormades av terroristerna och ett tiotal av gästerna dödades, många sårades.
Skotthålen från 2008 är fortfarande kvar och blir ytterligare en pikant detalj i den berömda lokalen som spelar en stor roll i Gregory David Roberts succéroman Shantaram. Café Leopold i den romantiserade skildringen i Roberts’ roman påminner om en modern variant av Café Americain i filmen Casablanca.
På hotellen Oberoi, Taj Mahal Palace och Tower, kända för sitt sinnliga överdåd sedan början av förra seklet, sprängde och brände terroristerna som gick från rum till rum och dödade så många de kunde utan utskiljning.
Det drog ut flera dagar i Mumbai, ända till den 29/11 innan den sista terroristen kunde oskadliggöras. Den indiska insatsen som i början var tveksam och senfärdig skapade extra frustration och förödmjukelse. Och ur förödmjukelse växer hatet och hämnden extra bra. Spåren efter terroristerna, endast en av tio togs levande, pekade mot Pakistan och ISI.
Ropen på hämnd och att lära Pakistan en läxa hörs fortfarande. Nu efter att OBL dödats flammar det upp igen på TV. Det är tur att Indien har en premiärminister med en stillsam och klok framtoning i Manmohan Singh. Han är det politiska ansiktet bakom det indiska ekonomiska undret. Hans reformarbete på 90-talet, när han var finansminister, la grunden till de rekordartade framstegen i Indien senaste 20 åren. Singh är värd en egen berättelse.