President Obama avslutade Osama-veckan med ett besök på Ground Zero, fokalpunkten i hela Osama-dramat, för att lägga ned en krans och träffa hjältarna från 9/11 och några av offrens efterlevande. Den inbjudne före detta presidenten George W Bush avböjde att delta. Poäng Obama, på det där ödmjuka och oantastliga sättet.
Jag vet inte om president Obama träffade William Steiners änka och barn nu. Bill var min kompis i ett projekt i World Trade Center under 1997 – 98. Jag jobbade därifrån då och då under projektet och hade världens maffigaste kontorsutsikt: Frihetsgudinnan i söder, Empire state building i norr, Hudson och Jersey i väster och Brooklyn i öster. Femtionde våningen i WTC II, flott och inspirerande för en liten kille från Eskilstuna. Mitt i skiten för att utrycka sej enkelt.
Någon fredag tog vi snabbhissen upp och drack världens största Dry Martini, Bill och jag, på The Greatest Bar on Earth på 104 våningen, högst upp i WTC I. Serverades i stora whiskey tumblers.

Tillsammans minglade vi en stund med tungviktarna från Wall Street, IT-folk, turister och en och annan väldigt djup urringning. Pianistens musik-gobelänger med smörslungade tolkningar av örhängena från The Great American Songbook vajade i tunga sjok. Storslaget, sentimentalt, lite sorgligt och solkigt sofistikerat som ett döende imperium. Eller en fullt upplyst atlantångare från förra seklets början som klyver det kalla natthavet med små glada sprittningar i skrov och nitar. Väntande på att möta det tysta, gröna, salta, namnlösa isberget där ute.

Barens glasväggar från golv till tak gjorde det möjligt att se hur helikoptrarna hovrade under fötterna på oss om man tordes böja sig fram och titta. Och gatorna låg 400 meter under oss. Var det samma höga stämning på Raffles i Singapore året innan det Brittiska Imperiet förödmjukades och knäcktes av Japan 1942?
Bill bodde i Pennsylvania och pendlade med bil två timma i varje riktning för att komma till och från jobbet på södra Manhattan. Han var alltid så glad och pratsam. Det gick bra sa han om man startade klockan fem på morgonen och kom före The rush hour. Vi hade mycket att prata om, dels jobbet, dels var vi lika gamla och hade barn i gymnasieåldern som skulle göra sig fria och vuxna. Han hade alltid en stund på kvällen för dem, det kändes viktigt sa han. Det var därför han gick upp så okrisligt tidigt. Ibland resonerade vi om hur tornen skulle kunna monteras ned när de blev för gamla och skulle lämna plats för något nytt. Nedmontering fanns så klart som en självklar del i en Life Cycle Plan, trodde vi. Den blev aldrig aktuell.
När tornen föll på morgonen 2001-09-11 klarade sig alla 250 som jobbade för min kund i WTC II. Första planet kraschade in just efter klockan kvart i nio. Det andra en kvart efteråt. Båda planen passerade kärnkraftverket Indian Point nära New York. Om de kraschat där hade det blivit en totalt ofattbar förödelse. Miljoner människor kunde ha drabbats. Nu blev det en förskräcklig tragedi som det var med många oskyldiga människor som dog – men mer i nivå med en normal latinamerikansk militärkupp. Som i Chile, exakt på dagen 17 år tidigare. Båda händelserna skördade runt 3.000 offer. Det är vanskligt att relativisera runt lidande och illdåd men svårt att låta bli.

Många hade inte kommit till jobbet i WTC ännu, annars hade antalet döda blivit mångdubbelt större. Min kund jobbade med riskanalyser och avtal i återförsäkringsbranschen. Ödets ironi är uppenbar, vissa osannorlika risker kan man inte räkna på. Däremot de mer vardagliga. Det fanns en Plan B och back up för systemet vi byggt, vid händelse av brand eller så. Systemet var igång på annan plats tre dagar efter katastrofen. Show must go on! Risk! Check! Alla klarade sej utom Bill. Varför skulle du alltid vara så tidig på jobbet? Han var av någon anledning i det andra tornet, på någon av de översta våningarna. Hans kropp hittades aldrig.

Jag såg tornen som rasade och kropparna som föll på skärmarna till datorerna på mitt kontor i Örebro 2001. Det var ett sånt där ögonblick som man kan redogöra för i detalj så länge man lever. Det finns några till. Ensam i bilen hemåt på E20 spelade jag Neil Young, hans första soloalbum, rätt högt, på bilstereon den kvällen och tänkte på Bill och mina egna barn och tårarna rann medan höstmörkret sänkte sig över min värld.

I slutet av april i år var jag tillbaka till WTC och Ground Zero, med hustrun och vänner, några dagar innan Osama Bin Laden mötte sitt slutliga öde i Pakistan. Nu bodde jag granne med brandstationen på Manhattan som förlorade tio av sina brandsoldater i 9/11 och såg hur de tvättade och putsade på sina stora brandbilar varje dag vi gick förbi. De verkade ta det lugnt. Uppbygget av av de nya tornen har tagit bra fart nu efter mycket trevande i starten. Min gamla skoaffär, Century 21, låg kvar oskadd alldeles som vanligt i kvarteret bredvid.

Här i Indien finns det ett ”26/11” som namn på terroratacken i Mumbai 2008 då 172 personer miste livet. Dödandet av Osama och Pakistans ytterst tveksamma roll i historien gör att det åter börjat klia i sårskorporna som heter Mumbai 26/11, Kashmir, kärnvapenkapprustning och ISI – Pakistans säkerhetstjänst. Här i Indien skriks det upphetsat på TVn om Pakistan i bästa Fox News stil. Mer om det en annan gång.