Bob Dylan kommer till Sverige i år och firar sin 70-årsdag! Borlänge och Peace & Love får ett besök i juni. Dylans födelsedag firas i Indien också. I maj varje år hålls en festival i nordöstra hörnet av Indien, i bergen, för att hylla Dylan och hans verk. Det är i en småstad som heter Shillong, stor som Malmö i en kristen enklav och ligger bland gröna, sluttande teodlingar. Inklämd mellan Bhutan - den svenske kungens favoritdiktatur, och Burma - kinesiska ledningens favoritdiktatur (slår Nordkorea hårfint) och Bangladesh. Lite avsides men i den indiska demokratin. Festivalen i Shillong har i alla fall världsrekordet för ”antalet spelande gitarrister på en och samma scen”. Rekordet sattes 2007 med ”Knocking on Heavens Door”, 1730 gitarrister på scenen. Lät det bra? Tveksamt! De tog rekordet från Kansas City, med 1721 gitarrister i ”Smoke on the Water”. Två av de mest uttjatade ”ta-en-som-alla-kan låtarna”

Min hemliga dröm är att få åka till Shillong och leverera några av mina bästa Dylan-tolkningar i en Hindi-Bollywood-country-crossover-style. Vi får se. Jag har mina krokar ute. Men det är långt att åka, 200 mil, och transportnätet motsvarar inte behoven i Indien, ännu. Mycket järnväg, broar, vägar, reningsverk, sjukhus, skolor, miljömedvetande och mänskliga rättigheter behöver byggas i Indien. 

1961 spelade Dylan in sitt första album efter en omtumlande tid i Greenwich Village. Albumet släpptes 1962 och hette helt enkelt Bob Dylan.

1961 gick jag i skolan i den småländska obygden, lite remote. Dylan slet i New York, Beatles i Hamburg och jag i trean i Lenhovda. Fröken i lågstadiet pratade U-landshjälp och mina tankar svävade iväg som de gör på en nioåring. Jag visste vad hjälp till fattiga länder var. Missionärer kom och gick i mitt barndomshem och berättade att det fanns många fattiga i världen.  Tänkte på min sparbössa från Söndagsskolans Hednamission. En knäböjande negerpojke (det hette så 1961) som bockade för varje slant. Jag tyckte den var häftig. Den rörde sig ju. Det fanns ett sug efter animerad underhållning i mej. TV började sända tecknat på julafton 1960, en gång om året, men vi hade ingen TV då. På julskyltningen stod vi och frös och trängdes i våra skidpjäxor och försökte titta på Kalle Anka-film genom järnhandels skyltfönster. Vi hade dock inga svavelstickor.  Det var en annan saga.
 

Fröken förklarade att det var bra att hjälpa de fattiga i andra länder, för tänk, när de får mer pengar kan de köpa svenska bilar och kylskåp och vi får tillbaka pengarna. Va smart! Jag såg för mitt inre öga hur kineser med hårpiska och indier i turban körde Volvo Amazon - California Vit, och satte in mjölktetran i ett kylskåp från Electrolux. Hurra va bra det blir! Jag var inte ensam om att tro så. En del tror fortfarande att det är vägen framåt. 

Om man tittar på vad som har skapat ett större välstånd i världen än någonsin, så inte är det hednamissionen eller bistånd. Solidaritet på det personliga och politiska planet, bistånd och nödhjälp är mycket bra och nödvändigt. Men lösningen är mycket krassare än så; när de fattiga länderna släpps in i världshandeln på något så när lika villkor ökar välståndet.

Nu tillverkas kylskåpen och bilarna i Asien. Vi köper.

 

 

På 50 år har vår självgoda sanning utvecklats och gått från ett:

”Ja, ja, japanskit. Asiatisk kvalitet det håller så länge det håller.”

Via ett:

”Ja, ja. Okvalificerade verkstadsjobb, det kanske är rätt att lägga i Asien.

Men Västvärlden är  överlägsen i design, projektledning och management.”

Och ett:

”Toyotas bilar har bästa statistiken på Bilprovningen. Numera säljer de inte bara bilar utan också en industrifilosofi”

Till ett:

”Jaha, Indien har en köpkraft som motsvarar ett helt EU – spännande, där borde vi vara”.

Till ett slutligt:

”Det är orättvist att asiaterna kan exportera så billigt, de manipulerar marknaden.

En Tata Nano, lillbilen i Indien, kostar 16.000 SEK” 

Nu bockas det inte bara plåt och borras några hål i Indien. Bangalore, där jag bor, är utan tvekan hela världens IT-centrum. Timpriset på en välutbildad indisk dataingenjör är 25% av en svensk motsvarighet. I konkurrensens namn måste företaget jag jobbar i, ja ni vet fordonsföretaget med fransk huvudägare, göra allting billigare och bättre. Det är inte problemfritt men Indien ger en bra pris/prestanda i vissa sammanhang. 

En del människor jag möter tycker att det är osolidariskt och likställigt med barnarbete att anställa indiska konsulter. Det tycker inte jag och inte mina indiska vänner heller. För vad är alternativet?