Jag greppade i panik efter ratten när han körde mot rött för tredje gången i rad.
Det var vänstertrafik, ni vet hur det är, så ratten och bromsen hade min vän Prashant hand om.
”Snart smäller det,” tänkte jag och sa så behärskat jag kunde:
”Please, are totally colour blind man, can’t you see you’re passing the red light every time?”
”Oh, no problem” svarade han, “nobody cares for it after 10 PM.”
Trafiken var inte fullt så sinnessjuk som i rush hour men det var kolmörkt mellan gatlyktorna. Jag frågade hur han kunde förutse vem som stannade i korsningarna och inte. Han svarade att det syns på deras kroppsspråk.
”Well done, right trough the metal sheet of a car?” frågade jag och försökte hålla logiken uppe.
”Oh yeah, I’m a local you know, I can do it” sa han, vaggade med huvudet och klatschade lite extra på konsonanterna och gjorde schablonen av en indier.
Vi kryssade genom Bangalore i hans gamla Tata Ambassador, en four seater, och bytte kunskaper. Vi hade hälsat på hemma hos hans mor och far. Jag pratade om John Fogerty och hans ¾-halsade gitarr som gav Creedence det där speciella soundet. Prashant var imponerad när jag sjöng med i nattens radiolåtar, sa han. Han försökte ge mej svaren på alla frågor en man kan ha första gången i Indien. Om intuitiv bilkörning, kastväsende, heliga kor, korruption och arrangerade äktenskap.
Vi hade träffats tidigare i Sverige. Vi blev vänner då. Han jobbade åt mej, ja eller åt företaget som jag jobbar åt, i uppbyggnaden av en speciell funktion på IT-avdelningen och var frivillig guide under mitt första besök i Bangalore. Mitt företag är i verkstadsbranchen och producerar kommersiella transportlösningar (läs: lastbilar, bussar, lastare, båt- och flygmotorer mm) och har franska staten som den största av flera små ägare. Det ägandet hör man konstigt nog inte så mycket om i Sverige.
Det här var flera år sen och jag blev knockad av Indien. Myllret, lukterna, färgerna, solen, nattmörkret, strömavbrotten, korna på gatorna, tiggarna, sophögarna, de trebenta hundarna, de sjukt vackra kvinnorna, trafikkaoset, leende människorna och blommor överallt.
Bilarnas och motorcyklarnas eviga tutande, tut, tut, tut. All fågelsång på mornarna mitt i stan.
Om Stendahls syndrom beror på överdos av skönhet, som i Florens, kanske det finns ett begrepp för överdos av intryck i Indien? Jag var matt och omtumlad. Och lukterna som antingen får en att tappa aptiten eller bli helt berusad. Kolgrillar, myggrökelse, kryddor, matlagning, diesel, blommor och två hus bort – trögflytande folkskit i öppna avlopp.
Trafiken har blivit mycket mer disiplinerad på fyra år. Nu är jag tillbaka igen på lite längre tid i Bangalore – Indiens Linköping, men jag minns gärna våra nattrundor i stan. Vi var lika i mycket. Min far var baptistpastor och hans far är en mycket traditionell hindu, nästan präst, av Braminkast. Precis som många andra av stjärnorna i IT-industrin har Prashant den bakgrunden. Årtusenden och generationer av abstrakta modeller betalar sej plötsligt på en global marknad.
Jag berättade om den kvävande frikyrkan och mitt uppror, framburet på en Puch Florida och med Risingsbo mellanöl. Han berättade om motsvarande ungdomprotester. När han var ung sa han till sin far att han inte kunde tro på det övernaturliga eller Gudarna. Det var vi människor som i efterhand skapade mönster som verkade övernaturliga, tyckte han. Att sjunga med i templets shants var en hädelse, eftersom han inte trodde. Prashants far blev naturligtvis förtvivlad. I brist på förståelse gick Prashant till sin farfar, en riktig hindupräst och berättade hur han kände. Till sin förvåning hörde han sin farfar, hinduprästen, böja sig fram och viska:
”Jag tror inte heller på det övernaturliga. Men jag tror att man kan lära känna sig själv och lära sig känna medkänsla med andra varelser genom våra ritualer och berättelser, för att samhället skall bestå, men berätta inget för din pappa.” Det svaret hade varken jag eller Prashant väntat.