Fransk film av i dag handlar om så mycket mer än farser och neurotiska dramer. Här finns bland annat ett stort socialt och politiskt engagemang. Det finns en person i franskt filmliv som i snart 30 år enträget kämpat på i ett alldeles eget filmiskt universum. Hans namn är Robert Guédiguian och han befinner sig ungefär så långt bort från den svenska bilden av fransk film man kan komma.

Thrillrar går alltid hem, särskilt om de är svartvita. Fransk film noir har kanske inte lika många femme fatales som amerikansk film noir, men där finns cyniska och dystra världar av falsk spel och mord, byggda av sneda kameravinklar och djupa skuggor. Mattias Lindén om en klassisk filmstil.

Flygplanet är litet, uråldrigt och skakar konstant av all luftturbulens; det är regnperiod och extremt hög luftfuktighet. Vi är på väg till Franska Guyana, ett stycke fransk ex-koloni utslängt i Amazonas utkanter. Clara Lee Lundberg besöker Ile du Diable, Djävulsön.

Lars Winterstrand om rap utan bling bling.

Vietnam, Frankrikes koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget; i dag ett av de fattigaste länderna i Asien. Stig Hansén ger oss genom sin text röst åt Hang Dinh, lärare, som berättar om hur det franska ser ut i hennes Hanoi.

Fotografen Malick Sidibé ville göra något annat än traditionella söndagsstela bilder på människor i en fotostudio. Därför sökte han sig till dansens spontana rörelsemönster för att skapa livfullhet och en nästan filmisk nerv i stillbildens orörlighet. Marie Lundquist har sett en unik vittnesbörd om ungdomskulturen på femtio- och sextiotalet i Afrika.

Själv sätter jag mig ner på ett kafé i Marseille, platsen som Hitler kallade en cancer svulst och som den franska centralmakten alltid fruktat men aldrig lyckats kuva, dricker pastis och undrar varför jag trivs i denna helt laglösa stad.