Än en gång det arbetande folkets högtidsdag. Än en gång inga vettiga demonstrationståg, inga förnuftiga paroller som pekar på de verkliga problemen.

Men visst kan jag sakna känslan av att få demonstrera till tonerna av Internationalen – även om den ibland kan inge mig obehag, stora obehag. Jag tror att det som skiljer betongvänstern från oss i den frihetliga vänstern är just vilka versioner av Internationalen vi föredrar och på vilka språk de sjungs.
Därför dags för en lista – fem betongvänsterversioner och fem frihetliga favoriter av Internationalen.

Betongvänsterns fem favoritversioner av Internationalen.

Nr 5. Internationalen som den framförs i filmen Reds. 
Sliskigt, storvulet och sentimentalt, och så litet romantik; Raskens möter Triumph des Willens och Warren Beatty kärar ner sig Oktoberrevolutionens Kulla-Gulla. Ryska är också ett helt omöjligt språk när Internationalen framförs i körversion. Den ryska folksjälenpendlar mellan det melankoliska och det aggressiva och ibland går de två sinnestämningarna i varandra och skapar en stor osäkerhet hos oss som befinner oss i samma rum drickande vodka. Just den där känslan av hot om våld inlindat i en näsduk vätt av berusningstårar får jag när jag hör den här:
http://www.youtube.com/watch?v=Wz_b9PZTWkc

Nr 4. Knutna nävar: Internationalen
Version i högt tempo, trummorna får dig att tänka på en skyttemusikkår som knaprat uppåttjack. Ingen känsla, ingen eftertanke, låten ska bara dras igenom. Bråttom, bråttom. Och det är väl den känsla betongvänstern vill förmedla – sjung fort som fan så ni inte tänker på vad texten handlar om…
http://www.youtube.com/watch?v=F8dQVAK4rIw

Nr 3: Internationalen ur ”Östern är röd”.
Den här versionen gör mig alltid skiträdd – några tusen människor anförda av en dirigent med galen blick, balett, barnkörer – jag vet inte varför jag får för mig att de sjunger för att jag inte ska höra hur de där svarta bilarna kommer åkande på tomma gator för att plocka upp dem som tänker annorlunda. Scary. Man får vara glad att de inte marscherar också. 
http://www.youtube.com/watch?v=PtF8SRCPRy8&feature=related

Nr 2: Pete Seeger: L´Internationale
Visst, oftast är det kör- och blåsorkesterversionerna som inger mig obehag – men Pete Seegers variant tilltalar också alltid betongvänstern. Den vänstern har ingen humor, den är gravallvarlig, det är en händerna-på-täcket-vänster som hela tiden letar efter minsta lilla tecken på avvikande beteende hos dig för att kunna påbörja en omskolning och renskrubbning av din smutsiga lilla kapitalistfararhjärna. Och Pete Seeger har alltid varit den store inpiskaren och omskolaren. Han sjunger liksom alltid med sammanbitna tänder och hans franska gör inte saken bättre.
http://www.youtube.com/watch?v=qHNsRZ8iqFc

Nr 1. Internationalen på italienska
Det finns väldigt vackra kampsånger på italienska men just Internationalen fungerar helt enkelt inte på det språket. Oavsett vem som framför den och oavsett arrangemang – så låter det inte som om de som framför den tror på det de sjunger. Är det något speciellt i den italienska historien, kulturen och erfarenheten som gör de italienska versionerna så usla? Eller är det bara så att en dålig översättning gjort den extremt svårsjungen?
http://www.youtube.com/watch?v=1jjBwz-mg3A&feature=related

Fem frihetliga versioner av Internationalen

Nr 5. Coco Briaval
Internationalen handlar inte bara om att stå utanför rikedomen och vilja ha en del av den – denhandlar också om rätten att tänka som man och stå utanför alla sammanhang som man inte själv frivilligt valt. 
Så givetvis tolkar Coco Briaval och hans zigenarswingkvartett Internationalen fantastiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=RtGaWJNOtqg

Nr 4. Internationalen ur Ken Loachs Jord och frihet
Internationalen har för mig alltid varit en sång som ska sjungas för att man ska hålla ut –även i nederlagets stund – det är när de som segrat börjar sjunga den sången jag blir nervös.
Den frihetliga vänstern har nog aldrig hämtat sig riktigt efter det spanska inbördeskriget – och i det nederlaget behövde man verkligen Internationalen, och den blir alltid lika bra på spanska.
http://www.youtube.com/watch?v=bNX02G7m9KU&feature=related

Nr 3. Internationalen möter Blues Brothers
Den dag betongvänstern får makten så kommer de att stänga ställen som det i det här klippet – men det är så här Internationalen ska framföras, coolt band på ruffigt hak. Saxsolon. Stort!
http://www.youtube.com/watch?v=LibrVBAooRk&feature=related

Nr 2. Billy Bragg
Den gamla engelska versionen av Internationalen ansågs inte speciellt sångbar och Billy Bragg skrev en ny text; jag gillar den framförallt för rader som:
”Freedom is merely privilege extended,
Unless enjoyed by one and all.” 
eller:
”For though they offer us concessions,
Change will not come from above!”
http://www.youtube.com/watch?v=Zk69e1Vcmvg

Nr 1: Alastair Hulett & Jimmy Gregory
Men jag tillhör inte dem som anser att den gamla engelska versionen saknar sångbarhet – det beror på vem som sjunger och med vilken inställning. Den ursprungliga texten har en högtidlighet i tonen, som om den som skrev den förstod hur mycket sången egentligen begärde i handling av dem som lyssnade – så det krävs att den framförs på ett tålmodigt och milt övertalande sätt – precis som Alaistair Hulett gör här. Och – frågan är om inte Internationalen alltid bör framföras på skotska.