Varje gång en av denna världens onda och mäktiga män dör och jag snabbläser en av alla dessa inställsamma, falska och förljugna dödsrunor så muttrar jag tyst för mig själv följande:
”Om de rätta personerna varit ansvariga för hans begravning, så hade hans kista tippats ner i en av de där öppna kloakkanalerna som mynnar ut just nedanför södra Los Angeles. Han var en svinaktig varelse och en yrande skojare i sitt ämbete. Han var så vriden att han behövde betjänter som skruvade på honom byxorna varje morgon. Till och med hans begravning var ett brott. Han var grundligt, totalt och obegripligt vrickad. Hans kropp borde kremerats i en soptunna”.
Det är Hunter S Thompsons minnesord över Richard Millhouse Nixon men de kunde lika gärna sagts om två personer som dog förra veckan;
Antonio Samaranch och Darryl Gates, före detta polischef i Los Angeles.
När man tänker på dem tänker man: Roast in peace.
Men mainstreammedia minns dem som om de hade gjort något gott.
Mannen som våldtog hela städer
OS-generalen Samaranch var öppen och uttalad fascist, han slogs redan som 16-åring på Francos sida i Barcelona – och han betecknade sig långt in på 1970-talet som en ”100-procentig Francoanhängare”. Inte så konstigt att han fick efterträda Avery Brundage som beundrat Hitler.
Vad man ska komma ihåg är att Samaranch förde in en korporativistisk, fascistisk anda i den olympiska rörelsen, som när han om den ”heliga enigheten” mellan alla de delar som ingår i den olympiska rörelsen.
Ett rörelse, ett spel, en ledare.
Och det var Samaranch som fullskaligt korrumperade IOK och i den processen såg till att städer lät sig bli våldtagna av internationella idrottspampar och byråkrater bara för att få bli värdar för de olympiska spelen.
Litet märkligt att så få talar om att Greklands statsbankrutt har ett visst samband med OS (och med överdimensionerade försvarskostnader) eller att ingen liksom låtsas om att några miljoner fördrevs för att det skulle kunna bli ett OS i Peking.
Dave Zirin i The Nation om Samaranch:http://www.thenation.com/blogs/notion/554317/burying_juan_antonio_samaranch
Hornpers receptionspersonal måste varit stressade förra veckan; först kommer Samaranch och sedan en av de mest korrumperade polischeferna i världen; Darryl Gates.
”Skjut knarkarna”: I 14 år höll han Los Angeles i ett järnhårt grepp, och vi talar nu om en stad som redan då var större än Sverige. Han kontrollerade inte bara polisen utan också politiker och press och ett av hans redskap var den
Underrättelsetjänst han byggde upp med mer än 200 personer. De ägnade sig inte bara åt avlyssning och övervakning utan även åt inbrott; allt för att samla information åt Gates. Ibland gick Gates agenter till och med till sängs med personer för att få upplysningar, och det visade sig att en del av de upplopp som förekom under hans era hade startats av infiltratörer som nästlat sig in bland demonstranter eller in i protesterande grupper.
Gates spioneriverksamhet sträckte sig ända till Kuba och Moskva.
En av dem som tidigt vågade rapportera om Gates övergrep och som sparkades för det från Los Angeles Times var den senare Pulizerprisvinnaren David Cay Johnston som nu i LA Observed summerar Gates liv och verk.
Gates var känd för sin vilja att bekämpa droger. I ett senatsförhör ansåg han att de som använde droger borde kunna ”föras ut och skjutas”. Gates var också med och startade DARE – Drug Abuse Resistance Education – ett program som vid det här laget ”utbildat” tiotals miljoner ungdomar över hela världen. Men som ett antal undersökningar visar – kurserna har ingen som helst effekt – i en del grupper är antalet narkotikabruket större bland dem som genomgått DARE än bland dem som inte gjort det.
David Cay Johnston minns de skrämmande åren här:http://www.laobserved.com/visiting/2010/04/daryl_gates_secret_legacy.php
I veckan som gått har man världen över firat Marijuanadagen som infaller 20 april varje år och koden 420 används internationellt som igenkänningssignal mellan dem som gillar att ta sig en puff (alla klockorna i Pulp Fiction står på 4:20).
Ryan Grim spårar kodens historia i Huffington Post. Den uppkommer i San Rafael i norra Kalifornien 1971 när ett gäng killar bestämmer sig för att försöka finna en övergiven marijuanaodling. De bestämmer sig för att träffas 4:20. Där börjar det och kodordet får senare hjälp med spridningen över hela världen när Grateful Dead slår sig ner på orten.
Illegala odlingar lyfte landsbygden
Jag gillar att resa i just de här trakterna och det är intressant att höra hur andra som gör det ofta slås av hur välmående och rik regionen är – alla dessa vingårdar och små städer med parker, bokhandlar, museer och så alla dessa ekologiska butiker. Alla verkar köra en hybrid-Lexus.
Men så var det inte för några årtionden sedan. Då var det här redneck-country. Fattigt. Tufft. Sista ekonomiska uppsvinget var sågverksindustrin som från femtiotalet och framåt bara gick sämre.
Men till de här trakterna kom hippies, anarkister och andra radikaler. Gröna vågen sökte sig ut från San Francisco i början på 1970-talet.
Och alla rökte de på. Deras försök att odla gick väl inget vidare i början – det tuffa klimatet gjorde att det mesta möglade bort, och det tog ett decennium för dem att lära sig hur man skulle sköta sina odlingar, det skedde samtidigt som priset steg till 4000 kronor halvkilot.
Att både skördar och pris ökade ledde till ett oväntat men välkommet inflöde av pengar i norra Kalifornien. När de tidigare amatörodlarna senare lärde sig använda sinsemilla-tekniken och priset låg på 16.000 kronor halvkilot – då började sakta yuppifieringen av området. Där lades grunden för det Sidewayslandskap du ser i dag. Och de hårda åren då man lärt sig odla marijuana under svåra förhållanden hade gett amatörjordbrukarna avsevärda kunskaper som nu omsattes i nya lukrativa näringar som ekologisk odling av mat och i vingårdar.
När ”kriget mot knark”-inleddes så hände inget speciellt med skördarna – däremot ökade antalet lokala arbetstillfällen genom att kriget skapade jobb i alla led – från fler anställningar i den lokala ordningsmakten till fler försvarsadvokater. Bostadsmarknaden boomade och servicenäringars tillväxt gav många möjligheter till penningtvätt.
För varje odlare som åkte dit så fanns det tio nya som var beredda att ta risken. Det var bra pengar helt enkelt och kriget mot knark höll priserna uppe.
Men det är nog tur för dem som bor i området att de byggt upp en så allsidig ekonomi – för den partiella legaliseringen av marijuana för medicinska ändamål kan följas av en total legalisering redan i år i Kalifornien och då kommer de lokala odlingarna att stå sig slätt mot dem i Mexiko där lönerna är lägre (ungefär 200 gånger lägre för fotfolket på odlingarna) och klimatet avsevärt bättre.
Alexander Cockburn berättar här:
http://www.counterpunch.org/cockburn04232010.html
Ryan Grim om 420:s historia här:
http://www.huffingtonpost.com/2010/04/20/420-meaning-the-true-stor_n_543854.html