Chefredaktör
2011-09-09 17:19
I. Mexiko: Legosoldater och legoknektar
Fler texter »
Tanya Holm om Mellanöstern
2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!
Fler texter »
Erik Laakso
Det är dags att ta farväl
Alla rubriker »
Kallbergs USA
2012-01-02 21:52
Jul i västra Pennsylvania
Fler texter »
Poesibloggen
2011-12-31 12:31
Att fortsätta med att skriva
Fler texter »
Vetenskap
2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?
Fler texter »
Uncle Robert in India
2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Fler texter »
Hem
/
Chefredaktörens blogg
/
Tony Judt III: De som gick sin egen väg
Tony Judt III: De som gick sin egen väg
Den franska staten är stor och mäktig, och det är som om ingen i den franska politiken kan tänka sig något annat än att lösningen på ett problem är ett statligt ingripande, spelar ingen roll om man är höger eller vänster. Och fransmännen ser sig trots den franska revolutionen och Pariskommunen 1871 mer som undersåtar än som citoyens – och det gäller de intellektuella också; de ser sig också som undersåtar – men vill också just på grund av sin ställning få extra feta ben ur grytan.
Tony Judt själv har aldrig tvekat att som historiker framföra obekväma åsikter i dagsdebatten – därav hans förakt för franska intellektuella i gemen – men samtidigt hans stora respekt och beundran för de franska intellektuella som vågat gå sin egen väg.
Ett uttryck för detta är ”The burden of responsibility” som kom 1999, där skriver Judt om Leon Blum, ledare för det franska socialistpartiet under 1920- och 1930-talet, Albert Camus och Raymond Aron som Judt beundrar därför att de förenas av ”sitt stora moraliska (och för den delen också fysiska) mod, deras beredskap att inte bara ta strid mot sina ideologiska motståndare – för det gjorde alla – utan även mot dem i ’det egna lägret’. ”
Judt använder de tre proträtten och essäerna för att angripa en hållning han föraktar hos franska intellektuella – det ständiga pratandet, luftandet av idéer – men det lika ständiga vägrandet att ta ansvar i praktisk handling. Det är därför franska intellektuella är sådana fursteslickare. Liksom Sartre är de bara intresserade av att notera det som sker, och de bryr sig inte så mycket om vem som betalar deras nota – bara någon gör det.
Det som utmärkte Blum, Camus och Aron var at de ständigt angreps från både vänster och höger – de ryggade aldrig för att stå ensamma för det de trodde. Leon Blums politiska liv kännetecknades av ständiga uppbrott från egna, tidigare uppfattningar. Jovisst – så gör opportunister också, men de gör det för att slippa problem; Blums uppbrott skapade alltid problem för honom – var aldrig enkla.
Inför det annalkande kriget vågar Blum vända sig mot det egna partiets pacifism och stöd till München-politiken, precis som han tidigare vänt sig mot leninismen och precis som han senare offentligt skulle ta avstånd från sin egen oförmåga att förstå Stalins onda planer.
Judt pekar på en annan viktig sak som förenar de tre – utanförskapet. Blum och Aron var judar (ingen lätt sak i det ingrott antisemitiska Frankrike) och Camus kom från fattiga algeriska förhållanden.
Blum visade sitt mod genom att tillhöra den lilla grupp parlamentsledamöter som vägrade lägga sin röst för att Petain skulle få diktatoriska fullmakter, Aron genom att ansluta sig till de Fria Franska styrkorna och Camus genom att kämpa med den underjordiska motståndsrörelsen; alltmedan Sartre och de Beauvoir drack pastis och tjattrade på Seines vänstra strand.
den 25 april 2010
ARTHUR KOESTLER
AYN RAND
BROTT OCH STRAFF
DRYCK
DYGD
DJUR
FILM
FINLAND
FOLKMORD
FRANKRIKE
GUD
ISLAM
ISRAEL
KROPPSVÄTSKOR
MAT
MONSTER
MUSIK
MOD
PSYKAKUTEN
RALPH
RASTAFARI
SPEL
STEAMPUNK
VÄRLDEN