Kuba&Haiti: Jag har tidigare uppmärksammat att mycket av den hjälp som kommer till Haiti medför att de rika blir rikare och att de redan tidigare stora klyftorna blir till raviner.  
     Det som rapporteras är däremot alla löften som statsmän från USA och Europa utfärdar – och det arbete hjälporganisationer därifrån gör. 

Om de hjälpinsatser Kuba gör alls nämns så är allt som oftast siffrorna fel. 
     Den kubanska hjälpinsatsen i dag är även i absoluta tal större än USA:s – men det är Hillary och Bill vi får läsa om varje gång de mellanlandar på katastrofön. 
     Kubanerna driver i dag åtta sjukhus och nio rehabiliteringscenter. 
     Den kubanska insatsen består av en kontingent på 930 sjukvårdsarbetare – den överlägset största gruppen. 
     På samma sätt syns inte andra latinamerikanska insatser; visste ni att Brasilien med sjuhundra miljoner kronor bekostat 10 akutvårdskliniker, 50 ambulanser, ett laboratorium och ett sjukhus och Venezuela har avskrivit Haitis skulder.  
     Västerländska hjälporganisationer har lärt sig att hyra in reklambyråer som berättar vilket bra arbete de gör så de kan få fler bidrag – och västerländska journalister slipper trampa ut i lägren och kolla vem som egentligen bemannar fältsjukhusen, korrespondenterna kan slå sig till ro och lyssna på en presskonferens och sedan ta en öl till i hotellbaren.  
     Nu måste jag skriva att: jo, jag vet att Kuba är en skitdiktatur annars får jag som vanligt sisådär 73 ilskna e-brev om att jag försvarar förtryck. 
     Just för att Kuba är en skitdiktatur bör vi väl diskutera att de gör en så stor insats på Haiti, precis som deras nyckelroll efter tsunamin, och jordbävningen i Pakistan 2005 liksom i Indonesien 2006.  
     Al Jazeera rapporterar här:http://english.aljazeera.net/focus/2010/01/201013195514870782.html 

Men den kubanska revolutionen kunde gått en annan väg, en av dess ledare sade tidigt att han hade ”kämpat för en kulturrevolution inte en byråkrati” och han konstaterade att ”kultur kan inte existera utan yttrandefrihet”. 
     Trots att han tillhörde partiets och statens ledning fronderade Carlos Franqui mot Castrismen och sina forna kamrater när han fördömde Sovjets invasion av Tjeckoslvakien. 
     Sedan dess har han levt i exil, ständigt kämpande för ett annat och friare Kuba. 
     Men nu är en stor revolutionär död rapporterar Washington Times:http://www.washingtontimes.com/news/2010/apr/17/outspoken-castro-critic-franqui-dies-89/ 

San Francisco: På tal om jordbävningar så är det i dag (18 april) 104 år sedan den stora jordbävningen i San Francisco, och i den staden är de flesta medvetna om att det kan hända igen – så det publiceras ofta kom-ihåg-listor som den här:  
     http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=/c/a/2010/04/18/HOO01CTHKN.DTL 

     Det finns de som tycker de som bosätter sig – eller bor kvar – i regionen mellan Los Angeles och San Francisco inte är riktigt kloka, just därför att det är minst sagt troligt att en dag så kommer ”The Big One”. 

     Men tro inte att invånarna hoppas att de kommer att skyddas av sin goda tur eller ännu godare myndigheter. De bygger sin egna seismologiska varningsstationer som till exempel Community Seismic Network. Entusiaster kopplar ihop tusentals bärare av iphones och med hjälp av en app i iphonen skapas ett ”early warning system”.  
     Popular Mechanics berättar mer:http://www.popularmechanics.com/technology/gadgets/news/earthquake-prediction-iphone-app?click=main_sr 

     Men jordbävningen 1906 skakade också om de politiska strukturerna i hela Kalifornien – och utlöste en omfattande kamp för att vrida loss systemet från den kontroll som järnvägsbolagen och trusterna hade etablerat över alla dessa mutkolvar till politiker.  
     Naturkatastrofer innebär trots alla tragedier ofta att en gammal rutten samhällsordning ersätts med en ny, förhoppningsvis bättre, just därför att katastrofen gör att den härskande klassen blir splittrad, svag och oförmögen att agera och därför förlorar all legitimitet.