Zimbabwe: Trettio svarta år
Fortfarande finns det de som tror att det är kolonialismens fel att Zimbabwe nu när landet varit självständigt i 30 är fattigare än någonsin. Grace Machel framförde till exempel nyligen den ståndpunkten.
De menar att det var kolonialismen som skapade de strukturer som formade Mugabe och att det långa befrielsekriget ytterligare skärpte tendenserna till diktatur och grymhet i Zanu.
Men att det är fel visar Nicholas D Kristof i en text i New York Times där han berättar om ett möte med fem föräldralösa barn från två olika familjer som nu lever tillsammans i en hydda anförda av 17-årige Abel. Alla sköter sina studier även om de det kan ta timmar att ta sig till och från skolan, de samarbetar om hushållet och tillagningen av det lilla de kan komma över. Abels stora dröm är en cykel så han ska kunna ta sig till och från skolan snabbare och få bättre koll på småttingarna..
Dessa barn är också följden av koloniala strukturer – ändå är de outgrundligt goda.
Man väljer inom vissa givna ramar sin egen väg – Mugabe valde diktatur och förtryck – man kan inte själv alltid bestämma de alternativ man har att välja, det kunde inte Abel och de barn han tagit ansvar. Ändå valde Abel det rätta. Han och hans 2familj” är beviset på att afrikaner inte alls är handlingsförlamade och passiva efter årtionden av förtryck av vita och sedan svarta despoter.
Och vi behöver inte fundera på hur vi i Väst ska störta Mugabe med sanktioner, en dag kommer Abel och hans bröder att tillsammans med tiotusentals andra att tåga in i Harare och skipa rättvisa.