Sedan några månader skriver historikern Tony Judt sina minnen i New York Review of Books. Det finns något märkligt vackert över dessa texter. Han började skriva dem strax efter det att han hösten 2009 förlamades från nacken och neråt som en följd av Lou Gehrigs sjukdom.
Hans minnen i sig är intressanta därför att han levt så länge, uträttat så mycket och mött så många intressanta personer.
Men det som fångar mig är tonen, att när livet närmar sig sitt slut, under smärtsamma former, ändå kunna skriva med en sådan värme – för att inte säga munterhet vid återblicken på ett långt liv. Ingen bitterhet, bara värdighet.
Just det ”värdighet”.
Det slår mig hur sällan man använder det ordet om någon eller något.
Allt är trams, flams och pladder.
Människor dör inte ens med värdighet numera. Eller tillåts dö med värdighet.
Minns alla dessa märkliga bilder där flinande familjemedlemmar låter sig gruppfotograferas av kvällspressen medan deras barn eller föräldrar ligger mördade i salen bredvid.
Lika litet kunde jag förstå eller ta till mig Anders Paulruds ”Fjärilen i min hjärna” – saknad, oro, ångest. Javäl, men varför? Har vi som läser någon tröst att ge.
Paulruds bekännelser. Jovisst, men varför – för att åter förnedra dem han en gång svikit?
Ska man skriva sig ett farväl så ska det vara som Tony Judt. Värdigt.
Ni hittar hans tillbakablickar här: http://www.nybooks.com. Knacka in Judt i sökrutan så rasslar de upp.
De närmaste dagarna ska jag försöka fundera på hur mitt eget tänkande började förändras efter det att jag upptäckte Judt som historiker.