Det säger ju ganska mycket om hur ojämlikt samhället är när frågan om Kerstin Thorvalls övergivande av barnen fortfarande diskuteras vid hennes bortgång – även av dem som uppskattade henne som person och författare – har inte läst en minnestext de här två dagarna som inte berört ämnet. Varför, varför?
Hur många alkoholiserade manliga författare får sina bristande egenskaper som fäder diskuterade vid sin död?
Ingen. Möjligen konstateras det hur många gånger de förlupit fru och barn, men bara en passant och inte som något som påverkat dem som personer eller som bör vägas in i bedömningen av personens gärning.
Och så länge så är fallet så tycker jag vi inte ens ska diskutera Thorvalls eventuella tillkortakommanden på det planet.
Om måttstockarna är olika så ska vi inte använda någon måttstock alls.
Eller välja en av dem. Och alltid använda den. På alla.
Men det märkliga är att ingen diskuterar ett av Kerstin Thorvalls stora bidrag till modet. Många har påmint om hennes storhet som modetecknare men inte noterat att hon ensam helt förändrade hårmodet bland kvinnor över 50. Hon klippte sig kort och med underliga slingor i ännu underliga färger redan på 70-talet. Gräsligt fult men modet anammades framför allt bland socialdemokratiskt aktiva kvinnor. I Thorvalls hemstad Eskilstuna har alla kvinnor den frisyren, något som bara får dem att framstå som ännu äldre än de är eftersom vi påminns om deras ålder genom deras försök att se yngre ut. Den som är ung försöker inte se ung ut.
Och var det inte det egentligen det Thorvalls författarskap handlade om, att vilja att bromsa tiden. Stanna den helt. Kanske till och med vrida klockan bakåt.
Exakt detsamma som så många manliga konstnärer och författare försöker i sina liv.
Hos dem blir det ett charmigt gamängdrag när de lägrar yngre kvinnor, när kvinnliga författare och konstnärer gör detsamma så ses det som att de är litet rubbade.