Aldrig förr har vår möjlighet att betrakta världen varit så stor – den tekniska utvecklingen borde göra det möjligt för oss att se och förstå med av vad som sker; både med hjälp av foto och film.
Men så är det ju inte.
Fotojournalistisk och dokumentärfilm kräver hjärta och hjärna samt en redaktion som kan förmedla bildmaterial till läsekrets eller tittare.
Men i tidningarna satsar man på en dragarbild på utrikessidorna varje dag – och jag lovar – den dag en fotograf fångar Barack Obama när han slätar av frugan så slår det ut alla andra bilder – vad som än hänt i världen den dagen. Eller dagen innan.
Och TV-journalistik består mest av stå-upp-prator av en snabbt influgen helt obildad journalist typ Rolf Porseryd vars insikter numera slokar lika mycket som hans mustascher. Möjligen ger de sig ut till något läger och frågar samhällets olycksbarn om vad de tycker om att deras barn blivit kidnappade och att maken mördats och att allt de äger försvunnit i en kombination av jordbävningar-översvämningar-vulkanutbrott.
Återigen – jag förstår snart inte vad medvetna amerikaner klagar på när det gäller journalistik i sitt eget land. Jämför Los Angeles Times bildreportage från jordbävningens Chile med vad ni sett i svensk press.
Jo, jag vet LA Times är en tidning i storkapitalets tjänst, men i vems tjänst står då svenska tidningar … i ingens kanske. De är antagligen bara resultatet av en total folkfördumning.
Vill ni ha närvaro, förstå vad som händer i Chile – kolla den här länken:

http://www.latimes.com/news/nation-and-world/la-fg-chile-earthquake-hires,0,5735457.htmlstory