Michael Foot har dött 96 år gammal. Snacka om att ha haft ett svårskött pastorat. Labour har väl alltid varit bara litet mindre korrumperat och obehagligt än Tammany Hall – och har därmed varit en lika reaktionär och bakåtsträvande kraft trots alla radikala fraser.
Den enda person som egentligen framgångsrikt fört Labour till makten och lyckats förändra det brittiska samhället är – förstås – Tony Blair. Men han lyckades därför att han utgick från att Labour var en apparat som strävade efter makt och som en slags politikens sheng-fui-expert så placerade han Labour parallellt med helt nya kraftlinjer och kunde därmed inleda en helt ny epok.
Michael Foot försökte däremot lägga Labour parallellt med de där kraftlinjerna som utgår från i politiken ibland knappt märkbara kraftfält som anständighet, heder och ära.
Gick ju inte så bra. Eller som Ken Livingstone uttryckte det i sina minnesord: ”Det är fantastiskt att en så fin människa kunde hamna i ledningen för Labour, men kanske inte så förvånande att en så fin människa inte vann några val”.
Men man ska nog inte så mycket sörja honom – 96 år borde räcka – som förskräckas av den märkliga myt som nu börjat skapas om honom; som en liten lätt förvirrad vänstertomte som ville alla väl.
Men i verkligheten så var Michael Foot ju en man som vågade gå sin egen väg. Han hånade Chamberlains anpasslingspolitik, stred som ett lejon mot Vietnamkrig och atombomber och han hade uppenbarligen ett stort mått av självdistans och så gillar jag att han var nära vän med Lord Beaverbrook som han kallade ”Belsebub” och att han upprätthöll någon slags kontakt med en del gamla vänner även sedan de intagit högerextrema ståndpunkter.
Ska vi behålla vårt förstånd måste vi våga umgås med människor som anser oss galna.
Och i dag beskrivs Foot som pacifist – trots sina angrepp på brittisk eftergiftspolitik mot Hitler, sitt stöd till Thatchers krig mot Argentina eller sin kamp för en NATO–intervention på Balkan. Inte så att jag i varje enskilt fall var överens med Foot. Men varför framställs han som en pacifisttomte?

Det är något dystert med att vårt eftermäle alltför ofta inte bestäms av vad vi gjort utan av vad vi efter vår död kan anvädas till. 

Och ska vi snacka tuffhet och mod: lyssna på det här talet från det brittiska underhuset 1942. Foot försvarar yttrandefriheten och ber dem som anser att pressen inte ska kritisera regeringen under brinnande krig att fara åt helvete … fast på ett elegant sätt.