Det pågår en intressant diskussion just nu mellan svenska konservativa och liberaler som Mattias Svensson (ni kan börja nysta upp den här).
Det sorgliga är att ingen sådan diskussion pågår på min egen kant. För någon månad sedan trätte Arena och SSU:s Tvärdrag på Aftonbladets kultursidor om vem som bäst företrädde arbetarklassens intressen (debatten är faktiskt ganska bra sammanfattad här av Klas Gustavsson).
Två magasin som ingen läser träter om vem som ska få slicka fursten på det att de ska få bidrag. Och ja, fursten är den så kallade ”rörelsen” (och när rörde den sig någonstans senast, möjligen rister den där kroppen då och då till av matsmältningsbevär.)
Och debatten mellan Arena och Tvärdrag handlar enbart om hur man bäst ska ta hand om arbetarklassen – i ingen av representanternas föreställningsvärld finns tanken på att det vi ska kämpa för är att ingen ska kunna livnära sig på att ”ta hand” om oss i det arbetande folket – vare sig vi är proletärer, tjänstemän eller entreprenörer.
Och vid sidan av allt det där rör sig den kristdemokratiske Göran med sin idé om verklighetens folk.
Var jag egentligen hör hemma har jag ingen aning om egentligen. Men jag tänkte börja orientera mig genom att förhålla mig till de ovannämnda ”linjerna” i en serie bloggar i framtiden (den första i serien hittar ni här.)
Kanske hittar jag fram till en ny position då. Till slut.
Låt oss börja med Görans idé om ”verklighetens folk”. Hårt arbetande men milda människor som sitter hemma och dricker folköl och tittar på Melodifestivalen och som ogillar alla komplicerade diskussioner som antas föras på kultursidor och innanför Stockholms tullar. Givetvis röstar de på något sätt borgerligt.
Men tänk om verklighetens folk är helt annorlunda. Har lyssnat på Merle Haggard hela helgen. Merle; kåkfarare, knarkare, suput, patriot och i början på 1970-talet aktiv sympatisör till maoisterna i RCP (ja, hur många tror ni det var som brydde sig om små farmare eller gruvarbetare i Appalacherna eller textilarbetare i södern…nä, just det.).
Se på nedanstående klipp med Merle Haggard – se på de där som hoppar och dansar på läktaren fast de inte får. De är verklighetens folk – men de hör inte hemma hos Göran, de vill inte bli ompysslade av Arena eller Tvärdrag.
Jag tror Axcess Johan Lundberg skulle rynka på näsan åt dem. Möjligen skulle Mattias Svensson gilla dem på läktaren.
Men finns det en hamn för redneck radicals i svensk politik? Skulle inte tro det.