En gång i tiden samlade jag in pengar åt en Landroover till Robert Mugabes Zanu.
Räknar med att jag kommer att få stå till svars för det den dag jag möter Sankte Per.
Spelar ingen roll att jag ångrat mig. Han kommer att titta ner på plattan där alla papper med allt det jag gjort sitter fastklämda och säga: Mugabe? Money to Mugabe?! (Ja, jag tror han säger så, Sankte per snackar engelska – jag är säker på att Sankte Per ser ut som Robert Duvall; med skägg…)
Å andra sidan, jag blir knappast nerskickad i helvetet för det måste när min tid kommer vara fyllt med alla de andra varelser som mycket längre och helt utan ånger fjäskat för denne obehaglige diktator. Henning Mankell roterar nog på ett spett därnere...
Varje år inför Mugabes födelsdag utbryter en tävling mellan institutioner och departement om att uppfinna nya hyllningsfraser. Vem kan krypa mest ihärdigt och underdånigt.
Alla rövslickarna var förra året ense om att försvarsdepartementet hade den bästa titeln till diktatorn i sin hyllning. De utnämnde honom till ”Den store krokodilen”.
Den här veckan fyllde Mugabe 86 – men låt oss börja diskussionen i hans grannland där korruptionen är lika utbredd.
Det är svårt att inte bli spyfärdig när man hör en officiell talesman för ANC försvara att ungdomsförbundets ordförande Julius Malema har kunnat bli så groteskt rik.
Hans mångmiljonförmögenhet, Mercedesbilar, lyxhem och Breitlingklockor försvaras med att ANC ju kämpat för en omfördelning av rikedomen.
Mot detta finns det två självklara saker att invända.
Eftersom svarta sydafrikaner i dag är fattigare än under apartheid och arbetslösheten större än då så bör väl knappast Malema belönas för omfördelningsarbetet.
För det andra så är det ju inte så att Malema tjänat ihop pengarna genom entreprenörskap och företagande utan genom att hans politiska kontakter gör att han får mutor för att dela ut kontrakt.
Kretintalesmannen utvecklar sitt försvar så här: ”eftersom vi i ANC skapar ett bättre liv så måste ju våra medlemmar också få en del av detta bättre liv”
När jag tänker efter har han rätt – det är ju inte bara de i Soweto och Durban som ska ha en Breitling att kolla tiden med.
Sydafrikanska Sunday Times rapporterar här: http://www.timeslive.co.za/local/article328412.ece
Den sydafrikanska fackföreningen COSATU tror att lösningen på krisen ligger i att nationalisera gruvorna men det enda det kommer att innebära är att sådan som Malema hamnar i bolagsstyrelserna och så går produktionen åt helvete, pengarna går till lyxkonsumtion, köpande av röster och stöd men inte till investeringar, forskning och utveckling.
Ingen vill riktigt se det men Sydafrika rör sig snabbt åt samma håll som Zimbabwe. Landet är nu så fattigt att när Robert Mugabe häromdagen fyllde 86 år så fick den kinesiska ambassaden bekosta firande och festligheter.
Men otroligt nog så verkar det alltid finns någon liten bransch, något som är privatägt eller inte totalt kontrollerat av Mugabes mobb som man kan nationalisera för att hålla Roberts middle-management lugna genom en ny förläning.
Nu driver Mugabe på för att förflytta 51 procent av ägandet i alla utländskt ägda företag till ”local black people”. Ja, det lär ju inte bli de där killarna i gathörnen i Harare som tar plats i styrelserna.
Och kretinen Mugabe uttalar sig och säger att ”givetvis kommer utländska företag att fortsätta att investera”.
Tvsangirai påpekar att åtgärden strider mot lagar och konstitution.
Ingen lyssnar.
Zuma har varit där i veckan för att medla – visar sig vara lika mesig som Mbeki. Den demokratiska oppositionen har protesterat mot att två ministrar får sitta kvar trots gamla överenskommelser – och det enda Zuma gör är att be oppositionen backa undan och släppa kraven.
Samtidigt står landet inför en intensiv torrperiod.
Vart vill jag komma med det här?
Well, kanske nämner jag allt som en bakgrund till att IMF i veckan åter släppte in Zimbabwe som en röstande medlem.
De har betalt en del skulder.
Visst.
Med vems blod och vems pengar?
Visa mig ett överstatligt organ som inte gjort mer skada än nytta.
Globe and Mail rapporterar här:
http://www.mg.co.za/
Och om ni undrar om min fixering vid de senaste månaderna vid södra Afrika så beror det på att hela min håg och längtan står dit nu efter mitt första besök.
Jag vet, det är misär, klasskrig, korruption … inget är givet…just därför vill jag dit.
I varje generation finns det trots allt alltid ett Deadwood. Och varje ”Action bar” i Durban är som The gem.