I Brooklyn finns nog världens vackraste plats (min familj skakar alltid på huvudet när jag för dem dit) och det är det lilla torget framför Brooklyn Museum, och i närheten finns Prospect Park, och trehundra meter bort den enda radikala och demokratiska triumfbågen i världen – den på Grand Army Plaza som byggdes för att hedra nordstaternas seger över de slavhållande staterna i syd. Och däremellan ligger det stora biblioteket.
Brooklyn har alltid varit de invandrade minoriteternas första hamn i USA. I alla tider.
Och den här delen av Brooklyn vittnar om tron på att läsning och studier gör dig bättre och klokare. Området är så vackert för du kan känna hur tiotusentals immigrantbarn och unga människor gått genom museet eller suttit i läsesalarna eller vandrat i parken eller den botaniska trädgården och drömt om en annan framtid, en framtid de formar själva.
Men den här gången blir jag besviken på museet som visar utställningen ”Who shot rock & roll”. Fotografier av rockens stjärnor från 1955 och fram till i dag. Syftet är att lyfta fram fotograferna som ofta är ganska okända medan deras bilder ibland blivit ikoner.
Men när vi set utställningen förstår jag varför fotografernas namn så ofta är okända. Så bra är det helt enkelt inte. Det vi ser visste vi redan. Och det är inte så mycket att veta.
Men inget av fotona ger mig en inblick i artistens själv eller avslöjar något okänt, något som ökar min förståelse av dem och deras konst.
Kanske beror det på att rock är så mycket yta och attityd. Och har varit så sedan Elvis och Sun. Artisten blir till slut det han utger sig för att vara och det förstärks av de fotografer som följer honom.
Vill man förstå rockens stora har man nog större utbyte av att lyssna på dem.
Om Brooklyn museum bjöd på en oväntad besvikelse så är Momas stora Bauhausutställning en väntad besvikelse. Det är tredje gången på två år som jag vandrar genom deras stora salar där viktiga verk presenteras uselt.
Först var det deras Dada-utställning, sedan Courbet och så nu misshandeln av Bauhaus.
Problemet med Momas kuratorer verkar var att de inte har någon ståndpunkt eller tanke om det de visar. Allt hängs upp eller ställs ut i kronologisk ordning och så är det bra med det.
Det finns ingen diskussion om verkens relation till skaparnas liv och erfarenheter eller deras samverkan med samhället. Det är bara så vanvettigt, ointresserat och själlöst.
Det är nästan en fröjd att avsluta på samma museums Tim Burton-utställning. Från det avskalade Bauhaus till Burtons barock. För när man gått där bland Gropius och hans elevers rigida konstruktioner i stål och glas så börjar man längta efter mörka rum, tunga draperier, svällande former, oväntade linjer. Och det får man på hos Burton.
Och om Bauhaus var ett försök att kontrollera de inre demonerna genom att skapa en omvärld ordnad efter geometriska och logiska principer så lutar sig Burton istället bakåt, och öppnar sitt undermedvetna – bästa sättet att hantera sina demoner är kanske att konfrontera dem.