Ryskan i disken på gymmet på Court Street suckar omärkligt men ändå konstigt nog väldigt hörbart när hon inser att vi inte är medlemmar och att det är vårt första besök. Extraarbete. Puh! Hennes himlande ögon vänder sig mot hennes skapare däruppe för att finna nåd.
Hon verkar bli litet vänligare inställd när hon förstår att hon inte behöver visa oss runt.
Känns nästan litet uppfriskande med litet ursprunglig rysk surhet mitt i all den där vardagsvänlighet som kännetecknar Carrol Gardens (som är extremt italienskt, delin på hörnet säljer bara två tidningar; NY Times och la republicca. Den senare högen är alltid slut på kvällen.)
Trots vänligheten så är Brooklyn fortfarande den mest våldsamma delen av New York, nästan hälften av stadens alla mord begicks här 2009. Totalt hade Brooklyn 200 mord, The Bronx 108, Queens 79 och Manhattan 58. Lilla, fina Staten Island bara 17 (ändå bor det många yrkeskriminella där – men de tar liksom inte med sig jobbet hem till sina mansions.)
Men det märkliga är at om du rör dig på Manhattan så slås du alltid av hur tätt det är mellan poliserna. Jag har aldrig sett en polis i The Bronx och efter fyra dagar i Brooklyn var den första polis jag såg den som i kväll beställde hämtpizza på kvartersitalienaren.
Visst har antalet mord sjunkit sedan Guliani införde nolltoleranspolitiken.
Men hur mycket var det den politikens förtjänst och hur mycket berodde på andra faktorer? Och är det alltid så att det placerats mindre poliser i Brooklyn och The bronx?
Ja, så är det bevisligen – och vad blir då kvar av tanken på ”nolltolerans”?

Det var bara ett poltiskt spel –  inte placerades det ut några extra snutar i Bed-Stu eller Brownsville – där ansåg Rudy svartingarna kunde få fortsätta skjuta av varandra. 

Men många journalister har låtit lura sig därför att de inte rör sig utanför Manhattan.