SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Chefredaktörens blogg / Usel svensk film II

Usel svensk film II

Man kan dela in svenska skådespelarkonst i två epoker där filmatiseringen av Sune-böckerna markerar övergången till en annan och ny sorts gestaltning och skådespelande.
Den första perioden kännetecknades av Ingmar Bergmans dominans – männen var deprimerade därför att de förstod hur världen var beskaffad. De var stoiker. Bergmans män mötte livet och verkligheten med öppet visir, inget kunde förvåna eller förskräcka dem. Möjligen kunde Gunnar Björnstrand litet ironiskt lyfta på ena ögonbrynet eller Max von Sydow le sardoniskt – men inte för att de var förvånade över något annat än att någon trodde att de kunde bli överrskade.
Den enda som kunde visa upp en förvånad min i något av Bergman var Erland Josephson när han hade sex på scen eller framför kameran; och det kan man ha en viss förståelse för – vi i publiken var också alltid lika förvånade.
Men de senaste 20 åren så har svenskt skådespeleri bestått i att verka förvånad. Forma munnen till ett O, höj ögonbrynen, späääääärra upp ögonen.
Just det – alla beter sig som om de var kvinnor i en Bergmanfilm.
Svensk film i dag är alltför ofta (dock inte alltid!) fylld av manus utan spänning, dynamik och dialektik. Inget händer. Så skådespelarna tvingas markera förvåning för att ge intryck av att oväntade saker händer eller att utvecklingen och framtiden är oviss (en möjlighet är att de liksom vi i publiken inte fattar ett dugg av handlingen; de är i verklig mening förvånade och förvirrade.)
Förvåning som den enda formen av gestaltning medger dock ett visst spelrum för individen.
Ena polen utgörs av Lena Endres rädda, skrämda ansvariga utgivare i Luftslottet som sprängdes. Hon omfamnar sig själv hårt, stryker sina egna överarmar som om hon frös, underläppen darrar och just det: ögonen spärras upp och den eviga frågan ställs: vad är det som händer? Och de gånger hon förstår följer hon upp det med frågan: varför händer det?
Den andra polen är Mikael Persbrandt som ständigt brölar ut sin förvåning. När såg ni honom i en film där han verkade ha minsta lilla aning om något mer komplicerat sammanhang? Han skriker och svär ständigt – och når oanade höjder som Gunvald Larsson i Beck-serien; ständigt detta: MEEEEEN, VA I HELVEEEEEEETE….MAAAAAARTIN! VAAAAA FAN GÖR VI!
Och Peter Haber som spelar Martin Beck är lika förvånad han, fast på ett mer försynt sätt – som hare som hamnat på gräststrängen mitt i motorvägen: vad gör jag nu….?
Och jag tror allt börjar med just Peter Haber. Hans gestaltning av Sunes pappa i julkalendern och sedan i filmerna innebar att för första gången betedde sig en man som kvinnorna i Bergmanfilmerna – ett förvirrat känslopaket. Ständigt lika förvånat.
På något sätt blev det stilbildande. I morgon ska vi försöka förstå varför.

den 28 november 2009